Nyårslöften ...

... är ju egentligen ingen idé att ge, eftersom man nästan alltid bryter dem men jag har ändå tänkt att försöka förändra några saker. Lite lagom lovat så där men inga löften:

• Jag ska dra ner på inköp av mineralvatten, godis och färdigmat från butiken på jobbet. Sponsrar den affären med stoooora summor inser jag och alldeles i onödan. Vatten finns i kran, godis är inte nödvändigt och mat har jag hemma.
  
  
• Sluta prata så mycket strunt.
  
  
• Göra något blodtryckssänkande varje dag, exv. motion 30 minuter, avstå från att salta på maten, inte börja röka :), justera så att matintaget blir mer balanserat.
  
  
• Vara snäll mot mig själv. Jag är "good enough".

Finns säkert mer men detta räcker kanske?

Nyårstankar

men inte mina utan Alex Schulmans. Är inte utan att man känner igen sig en hel del.

http://blogg.aftonbladet.se/pappabloggen/2009/12/nyar-annu-ett-pinnhal-pa-vag-mot-doden

Sången om mitt liv?

Eller snarare mest makens kanske :)

Och här är texten om du inte orkar lyssna :)

Nu klär hon på sig och ska gå
I kort svart kjol och tajt trikåååååååååååå
Barnen hänger som en svans
Mamma hon ska ut på dans
Mamma, var har du köpt den där parfymen nånstans?

Gula Blend, en trave disk, snoriga barn och djupfryst fiiiiiiiisk
Köpa vin och vilja väl, ändå blir det bara gräl
Ingen orkar vara det minsta sensuell

Men Amors pilar föll som regn
Över en smal madrass, du hade ingen säääng
Det är klart att vi låg kvar, och det är klart att det blev barn
Nu har vi dubbelsäng och ingen tid att ligga kvar

Hennes mun, en bigarrå, pussar barn säger: Hej dååååå
I tamburen står jag kvar för jag är ju barnens far
Kom, vi går och ser om det finns nåt lördagsgodis kvar

En retfullt formad, röd, mjuk mun lyser kvar i vårt badrum
Ja, på muggpappret som ett brev: Ta du och kyss dig i ditt skrev
Jag sätter mig och tittar på TV

Men Amors pilar...

Rätt fokus?

En störning jag har när det gäller dans är att jag alldeles för lätt fokuserar på de killar som INTE bjuder tillbaka/bjuder upp istället för att faktiskt fokusera på dem som bjuder upp/bjuder igen. När det gäller de som inte bjuder tillbaka funderar jag ibland på varför, speciellt när jag tyckte att dansen gick bra och kändes utmärkt, att jag kunde följa. Ibland skulle jag nästan vilja fråga men det är ju rubbat så det låter jag bli. Bättre i så fall att fråga dem jag brukar dansa med om det är något jag gör konstigt.

Annandagens dans var en utmärkt sådan. Många bra danser och speciellt en utmärkte sig. En kille jag dansat med en gång tidigare. Han har sånt flyt och är så lätt att följa, man bara glider runt. Underbart!! Tror jag tackade honom tre gånger för dansen och berömde honom som dansare. Tänkte att om jag säger det tillräckligt många gånger bjuder han igen någon gång om så bara för att få beröm :)

Trots alla bra danser sitter ändå några ord en kille jag dansade med kvar. Minns inte riktigt exakt vad vi pratade om men att det var om dans och jag sa något om att jag kan ha en förmåga att ta över och föra själv varpå han säger "det menar du inte?". Det kändes lite jobbigt att höra trots att jag ändå är medveten om det. Fast då när vi dansade tyckte jag att jag inte gjorde det.

Nåja, som vanligt vet jag ju vad jag BORDE göra, fokusera på det bra, putta undan det dåliga. Ja ja, jag ska försöka.

Kan ju i alla fall sluta med något positivt och det är att en kille jag faktiskt funderat på varför han inte bjuder tillbaka och som jag slutade bjuda upp för länge sedan faktiskt bjöd upp! Chock!

Årsdag

På juldagen var det fem år sedan jag slutade röka (igen). Jag har inte känt något direkt sug alls och det tror jag hänger ihop med att jag i samma veva började motionera regelbundet. Inte ens jag är så dum att jag skulle börja röka igen efter det. Och nu efter att jag börjat att dansa så mycket finns det inte på kartan. Lukta askkopp mitt i en mysfox. Nää.

Jag började röka som tonåring och höll på fram tills jag var 27-28 år. Slutade när vi började planera för barn. Höll sedan upp båda graviditeterna och en tid efter att jag slutat amma sista barnet. Sen följde ett par år av feströkning som till slut eskalerade till rökning på heltid när jag jobbade och var hemifrån. Jag ville inte att barnen skulle se så när jag var hemma rökte jag ibland första ciggen sent på kvällen när de gått i säng. Urlöjligt. Så natten mellan julafton och juldagen 2004 rökte jag min sista cigarett på en promenad med min kompis Ylva. Ett av de bästa beslut jag tagit i mitt liv. Och det gäller för evigt. Fast om jag blir 80 år kanske jag börjar att feströka ;) Det var ju gott.

Till mina döttrar

Det är inte lätt men naturligt och nödvändigt. Glad och skrämd över att det händer.

Tonårsminnen

Gruppen Queen var en stor del av min tonårstids musik, de var oerhört populära. Bra låtar, stämsång, rockigt och med en mycket karismatisk sångare. En underbar låt är Bohemian Rapsody. Vacker sång, sorglig text och musik som bygger upp till en härlig avslutning. Hör jag den låten nuförtiden kan jag tänka tillbaka på både tonårsdiscon, olycklig kärlek och tjuvrökning. MEN efter filmen Wayne's World får jag även andra bilder i huvudet. Ni har väl sett den här :D

Sötaste tomten i stada

Hittade ett foto från -05 som får bli årets julkort! God jul!

Det är officiellt ...

... jag är min mamma eller så är jag bara en mamma. Planerat i förväg och köpt snacks o.dyl. till lördag då vi ska ha lite glöggmingel. Dock har jag fått lov att gömma det låååångt bak i ett skåp, annars finns det inte kvar på lördag. Precis som min mamma fick göra :)

Har detta att se fram emot

I rymden kan man höra mig prata

Att jag pratar väldigt högt har jag fått höra så länge jag kan minnas. Kan ju vara bra att höras visst men ibland kanske det inte lika bra. Det är bra för exv. min pappa som hör dåligt, han hör ju alltid vad jag säger (frågan är om han lyssnar men det är en annan sak). En kille jag brukar dansa med som är hörselskadad och har hörapparat tycker också om att jag pratar högt (han kanske stänger av hörapparaten innan han dansar med mig :) ) En annan dansare sa en gång "du har väldigt skarp röst" :) ooops. Försöker ibland tänka på det och prata rätt ut i danslokalen istället för i örat om det blir prat under dansen men kommer inte alltid ihåg det.

Samtidigt kan jag tänka att min starka stämma hänger bra ihop med min person rent fysiskt. Jag är lång, storfotad och stadigt byggd :)

Om man ser på detta ur en lite feministisk synvinkel kanske så funderar jag på man lika ofta tycker att en man pratar högt, dvs. att man reagerar på det? Jag är inte så säker. En hög röst betraktas knappast som kvinnlig. Jag avviker alltså från normen genom att prata högt, är kanske t.o.m. okvinnlig? En man som har ljus och lite svagare röst, hur ser man på honom?

Så istället för att se det som något negativt att prata högt kanske jag ska se det positiva i att bryta en norm som begränsar en som person, eller?

En ögonblicksbild

Ser TV-programmet Sommarpratarna i SVT Play. Människor som under åren haft Sommar-program på radio är på någon slags herrgård ochh sitter vid ett bord, äter och samtalar. Helena Bergström blir serverad kaffe ur en silverkanna, i en vacker gammal kaffekopp av en servitris med en stor tatuering på underarmen :)

Rekommenderar för övrigt programmet.

Dags för lite självkontroll?

Fick det här messet idag. Vilken hemsk människa jag är!

Att gå lite för långt?

Högfrekvent oro

Kan en tonårsförälders mest frekventa känsla vara oro? Just nu så tror jag det i alla fall. Den gnager hela tiden i bakhuvudet. Oron bottnar ju i omtanke, man vill ju att ingenting farligt ska hända ens barn naturligtvis. Inser dock att jag m å s t e våga släppa taget, våga lita på att tonåringen gör det hon säger och inte gör det hon inte ska

t r o t s oron. Som ikväll - resten av familjen ska bort på släktkalas och yngsta dottern ska vara kvar i centralorten "ute med kompisar". Strikta förhållningsregler och förvarningar om lukttester :) Händer något är vi 40 minuter bort istället för 10 minuter.

Efter "förtroendekrisen" för ett tag sedan måste vi ju börja släppa lite på löplinan och lita på att dottern sköter sig som hon lovat dyrt och heligt. Samtidigt har jag ju själv varit där - lovat dyrt och heligt och sen ... fast ens barn kan ju faktiskt vara klokare och mer ordentligt än jag själv var. Eller hur?

En av livets alla gåtor ...

Det finns alltså plats I tvättkorgen ...

Veckans leende

Det är lite rart när kompisens snart fyraårige son säger "Jag älskar dig och mamma." :D

Tänk så poppis man kan bli när man är snälla tanten som hälsar på en kväll, har present med och gärna leker :)

Pappsen

Pappa då kan man undra? Hur är det med honom i allt detta med mamma? Ja, han har svårt att acceptera sakernas tillstånd, har svårt att hantera det. Han hälsar på mamma varje dag, som jag förstår är han där bara en kortare stund. Verkar sällan fråga personalen om mammas medicinska tillstånd, värden osv. Jag tror att han inte fixar att se mamma som hon är. Nästa år har de varit gifta i 50 år och känt varandra i 52 år. Då har man ju en del andra minnen av sin fru naturligtvis, vilket gör det jobbigt att se henne som hon är nu.

Pappa har gått från att alltid har varit den som sagt ifrån, vågat ifrågasätta osv. till att bli nästintill handlingsförlamad. Jag reagerar lite dubbelt på detta. Jag kan delvis förstå hans reaktion, samtidigt blir jag frustrerad och irriterad på att vuxna karl inte kan ta sig i kragen liksom, sluta skygga och ständigt säga floskler som "Vi tar en dag i sänder."

Pappa är hur som helst väldigt mån om mamma. Han ser till att hon har fina blommor, köper godis, vill exv. ogärna åka och hälsa på mig och syrran några dagar, eftersom ingen då hälsar på mamma.

Ja, vi tar en dag i sänder :)

Drömmar

En ofta förekommande dröm jag har är att jag befinner mig på typ ett hotell. En massa dörrar, hissar, broar, korridorer som jag far runt i och letar efter något jag inte vet vad det är. Det är alltid jobbigt, svårt, slitsamt och blir som fel. Jag vaknar inte med någon bra känsla i kroppen.

Det är ju lite spännande att fundera på vad det kan betyda. En enkel tolkning skulle ju kunna vara att jag ännu inte funnit DET vad det nu är. Känns ju lite trist när jag är gift och har två barn :) men man kan ju se det som något annat. Jag kan känna att jag inte är den jag vill vara, den som är jag egentligen är under allt skräp. Den där Eva som är utan alla nojor, utan självkänslan på noll. Jag vill ju inte att det ska vara den som är Eva som är den jag är nu. Om det går att förstå?

Googlade lite på drömtydning av dörr och hittade bl.a. den här:

Dörrar: En korridor med många dörrar visar din obeslutsamhet vad gäller hur du ska ta nästa steg. Även en osäkerhet om vilken väg man ska gå. Är alla dörrarna stängda kommer du att möta hinder.

Hm ...

Tystnad råder

Det är så tyst på boendet där mamma bor. När man kommer dit är det enda man hör TV:n, diskmaskinen och möjligtvis personalen som pratar med varandra. Ingen av de boende pratar, vare sig för sig själv eller med någon annan. En kvinna sitter ibland och klinkar på ett piano, samma truddelutt. Två män sitter och tittar på TV. Idag var det Förlossningsklinken på TV4 ... Flera av de boende ligger inne på sina rum, man ser aldrig till dem.

Min lilla mamma låg till sängs idag när jag kom. Blek pga lågt blodvärde. Hon låg och vilade, såg nästan som död ut men tittade upp när jag kom. Verkar inte som hon kände igen mig men hon blev heller inte rädd eller så utan tyckte det verkade vara i sin ordning att jag satt där och pratade, höll henne i handen, grät en skvätt. Jag tror inte att hon uppfattar mig som obekant. Hon låg där och småpratade om sitt med några bara hon såg. Hon frågade dem saker, fick svar och sa något tillbaka. Jag frågade vem hon pratade med och då sa hon "Mollberg eller något tror jag". Tänkte att jag testar att skoja lite så jag sa "Mållgan menar du?" (Alfons låtsaskompis för den som inte vet det.) Mammas svar blev "Ja men så heter han ju." Åh jag både skrattar och gråter.

Kan inte säga att vi kommunicerade direkt. Jag försökte prata, berätta och fråga saker men fick inga ordentliga svar. Antingen fick jag bara ett leende eller så sa hon något annat... typ goddag yxskaft.

Jag saknar henne verkligen och det är så konstigt att hon är där samtidigt som hon inte alls finns där. Hon som var min mamma. Den skämtsamma och nyfikna mamman. Musik-, film-, konst- och litteraturintresserad. Tyckte om att sitta vid datorn och surfa på nätet. Älskade historia och speciellt Egypten. Gotland, dans, Stockholm, segling. Samtidigt var hon en kritisk mamma, viktfixerad, ängslig och nervös, allt bottnande i ett självkänsla som var lika med noll.

Saknar att inte ha henne att ringa och berätta om sådant som gäller barnen. Det är ju bara hon och R som tycker att minsta lilla som gäller dem är intressant att höra om. Saknar att ringa till henne och bara småprata. Jag har ingen att gör det med längre.

Ja man skulle pratat mer med henne, sagt hur mycket jag älskade henne och vad mycket hon faktiskt betytt. Inte säker på om hon förstod det. Jag var inte alltid så snäll utan kunde vara rätt hård mot henne.

När jag är här hemma hos pappa (i hans och mammas lägenhet) finns ju mamma kvar överallt naturligtvis. Ett tydligt tecken på att hon varit där och liksom bara "upphört" eller hur jag ska säga att de tre CD:skivor jag hittade i CD-växlaren. En skiva med Yves Montand, en med Gordon Haskell ("smörsång" typ) och så filmmusiken till Eyes wide shut. Rätt skön blandning. Lite Gordon Haskell.

Isen har gått ...

... äntligen. Igår fick jag förhöra inför historieprovet och vi såg ett Vänner-avsnitt tillsammans. Känns så skönt att det verkar vara som vanligt igen. Nu gäller det att försöka hålla sig vuxen när det hettar till, för hetta till kommer det att göra igen, så mycket är säkert. Det är de onödigt starka orden jag måste försöka låta bli ...

Lite mer vuxen

Försökte bryta kalla kriget idag. Bad om ursäkt för att jag tappat besinningen men bad inte om ursäkt för att jag blev arg. Nä, ingen respons. Kalla handen. "Ut ur mitt rum!", "Du kallar mig dum i huvudet, DU är dum i huvudet!" Försökte förklara att schizofrent beteende inte alls är samma sak som att tycka någon är dum i huvudet men som det är i tonåringars värld så är det svart eller vitt. Bad henne i alla fall tänka på vad jag sagt och förklarat. Lommade ner för trappan. Det känns verkligen pyton, apjobbigt och bara ledsamt och sorgset att inte nå fram.

Inte vuxen

Jag är inte vuxen just nu. Har en konfliktperiod med yngsta dottern igen efter att det varit helt OK ett tag. Häromdagen tappade jag mitt vuxna beteende efter att ha fått tjata om att hon skulle sluta fippla med telefon, dator och börja gå i säng, får svaret "jaaa" och så fortsätter hon fippla och bryr sig inte. Efter fjärde eller femte gången och inget hände sa jag, mycket moget, "far åt helvete" och smällde igen dörren. Det var en hård huvudkudde att sova på den natten ska jag säga. Bad om ursäkt för vad jag sagt på morgonen, förklarade varför, hon förstod och allt var bra.

Det kan växla från en sekund till en annan utan att man fattar varför. Kan småprata lite och rätt var det är skriker hon "bry dig inte om det, ut ur mitt rum!" Allt tjat ledsnar ju både hon och jag på. Så var det igår kväll. Kände mig förvirrad och sårad och gick ut lugnt och stilla (jag KAN...) men nu så är det tystnad som råder. Jag orkar inte prata med henne och hon surar för att jag är dum och elak. Sa att hennes beteende var schizofrent vilket naturligtvis tolkas som att jag tycker att hon är dum i huvudet :/

Nåja, det går ju över men det är en klen tröst när man är mitt i det.

Dansbakis

Tror jag var dansbakis hela lördagen. Fredagens dans satt verkligen i. Hade hur roligt som helst. Dansade alla danser utom en före paus. Jag hann inte fylla på med vatten utan bara svettas. I vanliga fall dansar jag ju inte alltid varje dans och brukar då hinna dricka mycket mer. Så inte fredags, rent dehydrerad alltså. Och det är väl vad baksmälla faktiskt är, uttorkning.

Tyckte att buggen kändes riktigt bra och fick till en riktigt bra sådan med L - tyckte jag i alla fall. Tycker att trampet börjat sitta, höfterna börjar röra på sig lite. Hoppas känslan är rätt bara.

Inre glöd?

Ja, något var det i alla fall som glödde i mig på festen i fredags. Har då aldrig fått så mycket positiv uppmärksamhet som då, tror att det var typ fyra stycken som uttryckte sig positivt om min person. Jag VET att man ska få sin självkänsla från sig själv och inte utifrån, jag VET verkligen det. Något var det och det kändes så härligt! Det är inte alls ofta jag får komplimanger så man kan lätt säga att jag är svältfödd och sög åt mig så mycket jag kunde. Patetiskt? Troligen, gamla människan som känner och beter sig som en tonåring men gott har jag mått sedan dess. Sen kan man ju fundera på vad det är som gör att jag har ett sånt behov, eller varför jag känner att det inte blir tillgodosett...

Eller så var det så enkelt att det inte var någon glöd som brann utan bara min urringning som gjorde't. Män är ju enkla varelser sägs det ;)

Bra låt

Igår kväll var vi hos syrran och käkade middag. Väl inne i vardagsrummet började vi lyssna på musik via Spotify och valet av låt gick laget runt. Sen började vi välja låt på teman. Den här valde R på temat svensk cover. Det är Tomas di Leva som sjunger "Himlen", en cover på Talking Heads låt med namnet "Heaven" :)

Tycker den är riktigt vacker och skulle gärna dansa till den. Enjoy.

Roligt sagt

Nea 5 år berättar att storebror Oliver fått svininfluensa för att han har slarvat med spriten :)

Svar

Dessa frågor har jag knyckt från K:s blogg, som har snott det från en annan blogg. :)

Jag kan: "Börja om på måndag ... "

Jag har: Genomfört ett helt O-ringen, dvs. orienterat fem dagar i rad och hittade alla kontroller det var meningen att jag skulle hitta :)

Jag gör: Oftast så gott jag kan.

Jag tror: På Jonas Gardell.

Jag vet: Att jag kan vara argsint ibland.

Jag vill: Skulle vilja prata med min mamma igen innan hon blev dement.

Jag hatar: Oj, mycket men när jag känner mig underlägsen och värdelös.

Jag vill uppfinna: En tidsmaskin - vore kul att kolla in stenåldern :)

Så svarar jag i telefon: Med förnamnet. När jag var barn/bodde hemma var det med efternamnet eller telefonnumret.

Jag trivs med: Mitt jobb och mina arbetskamrater.

Jag behöver: Hjälp.

Jag är allergisk mot: Mycket men människor som inte kan erkänna att de har fel /eller inte kan med att de har fel är påfrestande.

Jag skrattar åt: Vänner, Monty Python, Jonas Gardell och ironi. Försöker också skratta åt mig själv :)

Jag gråter: Åt filmer, vid prisutdelningar, Extreme home makeover och Jonas :)

Idag är vädret: Ett mycket lätt snö"täcke", typ någon minusgrad alltså.

Värsta känslan: Underlägsenhet.

Bästa känslan: Känna sig älskad och behövd.

Till frukost äter jag: Kaffe och rostad macka eller kaffe och yoghurt med flingor.

Favoritväder: En försommardag, typ tiden mellan hägg och syrén.

Favoritplagg: Min röda fleecemorgonrock.

Senaste inkomst: "Socialbidraget" från landstinget.

Senast köpta matvara: Ost.

Senast lästa bok: Minns inte senast lästa men lyssnar just nu på Gåtornas palats av Dan Brown.

Senast sedda film: A beautiful mind med Russel Crowe. Åhh, se den! Se om den!

Senaste goda handling: Får tänka lite där ... *hm* säkert någon "onödig" uppgift på jobbet.

Det var inte så genomtänkt att: Börja röka men ack så genomtänkt att sluta.

För mig är lycka: Att familjen mår bra och att det går bra för barnen.

Det är roligt med: Dans, dels för dansen som så och dels för att man träffar så mycket roliga människor i olika åldrar med ett gemensamt förenande intresse.

Det är viktigt att: Försöka vara ärlig mot sig själv och andra. Lite högtravande kanske men trots allt viktigt.

Om jag vore ett djur skulle jag vara en: En panda som tar det lugnt och mumsar hela dagarna.

Om jag fick obegränsat med pengar i tre månader skulle jag: Låta renovera huset och resa utomlands för att sola och shoppa under tiden.

Om jag skulle göra något riktigt kul nu skulle jag: Åka på danskryssning kanske :)

Bästa hälsningsfras: Har ni fest eller?

Good enough

På söndagskvällar är det dans (mest bugg) på dansklubben. Tanken är att man dels träffar vänner och dansar men dels också tränar på det man lärt sig på kurserna, det är som helt OK att stanna upp, prova, be att få öva något. Jättebra. En stund under kvällen brukar det vara ringdans; man dansar cirka 1½ minut med en, sen går man till nästa - dansar 1½ minus osv. Detta för att få prova på att dansa med alla möjliga utan att behöva bjuda upp, allt från tävlingsdansare till nybörjare. Tidigare har jag alltid tyckt att det är jobbigt med dessa ringdanser, vill inte dansa med de duktiga och tyckt att jag är för kass. Brukar försöka smita undan, gå på toa eller fika.

Insåg igår till min glädje att jag måste ha utvecklats - mentalt i alla fall. Blev inte alls nervös inför ringdansen utan såg nästan fram emot den, utan någon som helst oro. Det gick utmärkt att dansa både med nybörjare och duktiga tyckte då jag. Good enough typ. Kändes mycket bra.

Till eftertanke

Om man vill hjälpa någon eller tycker att någon beter sig konstigt skulle man kunna betänka nedanstående rader. Jag tycker just orden "... förstå det hon förstår ..." är så bra. Detta gäller ju inte bara om man vill hjälpa någon utan när man umgås med människor, att försöka förstå vad hon/han förstår och inte det man tycker att hon/han borde förstå. Det kan lätt bli så fel om man antar att det som är självklart och lättförståeligt för en själv även är det för andra.

Till eftertanke

Om jag vill lyckas med att föra en
människa mot ett bestämt mål, måste
jag först finna henne där hon är
och börja just där.

Den som inte kan det lurar sig själv när
hon tror att hon kan hjälpa andra. För att
hjälpa någon måste jag visserligen förstå
mer än vad hon gör, men först och främst
förstå det hon förstår. Om jag inte kan
det så hjälper det inte att jag kan
och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag
kan så beror det på att jag är fåfäng
och högmodig och egentligen vill bli
beundrad av den andre istället för
att hjälpa henne.

All äkta hjälpsamhet börjar med
ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och
därmed måste jag förstå att detta med att
hjälpa inte är att härska, utan att vilja tjäna

Kan jag inte detta så kan jag inte heller
hjälpa någon.

Sören Kierkegaard

Flashback

I lördags när jag körde till dansen lyssnade jag på RixFM. Klockan slog 18.00 och plötsligt var jag tillbaka på 80-talet. Jag hör Clabbes röst börja smattra och göra en massa konstiga ljud. Då är det ett nytt program på RixFM på lördagar, Rakt över Rix - tror jag smäller av! Har de dammat av gammgubben Clabbe som väl hälften av lyssnarna kopplar ihop med Idol och inte har en aning om att han haft en karriär som DJ, radiopratare, musiker och annat? Och som vanligt pratade han sönder låtarna till hackebiff. Nä detta var alltför mossigt och pinsamt. Går fetbort :)

Om dans och självkänsla - igen

Följande är nog möjligen mest intressant för den som brukar dansa (om ens då :) ) men välkommen att läsa även den som inte dansar naturligtvis. Min kära kompis Y skulle bli arg på mig om hon läste detta. Hon brukar säga att jag inte ska skriva folk på näsan det jag tror att de tycker/tänker.

Flera av tjejerna i dansgänget och jag brukar dansa med samma killar. Inget sensationellt med det kan man tycka. Dock kan detta enkla faktum användas av mig till att dissa mig själv. Jag tänker som så att om de jag dansar med även dansar med mina kamrater innebär det nästan per automatik att de inte vill dansa med mig. Detta för att de andra tjejerna är så mycket duktigare än jag är. Tänker att det är ingen idé att bjuda upp längre. Hur rubbat är det inte att tänka så här!? Och ändå!!?? Hur kan det bli så här? Och hur kommer jag ifrån såna här tankar? Jag kan ju trots allt se det LÄTT sjuka i dessa tankar. Jag vet ju att jag kan följa och jag blir ju faktiskt uppbjuden av flera av de här killarna men trots detta vandrar tankarna i dessa självömkande banor.

På senaste dansen fick jag kommentaren "Det är så roligt att dansa med dig Eva eftersom du utvecklats och inte längre är så spänd och nervös." Killen som sa det är världens mest positiva dansare som lyser av äkta dansglädje och han har sagt att han dansar med ALLA (vilken tur *ha ha*). De gånger jag dansat med honom tidigare har jag ibland fått lite konstruktiv kritik, vilket är jättebra. Samtidigt har det gjort mig nervös så jag har inte riktigt vågat bjuda upp honom men han har bjudit upp lite då och då. På senare tid känner jag dock att jag mer än gärna vill bjuda upp/tillbaka och då får jag inte tag på honom :) men han lyckas få tag på mig. Tänk att jag hamnat där, att jag vill bjuda tillbaka men inte får tag på'n :)

Annat dumt jag tänker är att jag inte vill be om en dans* till direkt, eftersom han kanske inte vill dansa mer med mig. Eller att jag senare under kvällen inte bjuder upp honom igen även om han är ledig, eftersom han redan dansat med mig och säkert inte vill det igen ... Kan dock bjuda upp en gång till om vi redan dansat två gånger då vi bjudit upp varsin gång.

Alltså, hur kommer jag ifrån dessa destruktiva tankar? De kanske inte ens stämmer och ändå låter jag dem påverka mig!? Hjälp!!!

Avslutar dock detta självömkande blogginlägg med något positivt från fredagskvällens dans. Hade tidigare under kvällen dansat en riktigt mysig fox med en kille jag fått tips om. När jag senare på kvällen sitter vid sidan av dansgolvet och vilar, väldigt avslappnad och tillbakalutad i en stol och mumsar på en banan så kommer han i princip springande och bjuder upp. Där behövde jag ju inte tveka i tanken - han ville verkligen dansa med mig. Detta tar jag till mig som något positivt och hittar ingenting som jag kan vända till att dissa mig själv :) Möjligen att han inte kommer att bjuda upp igen, eftersom vi buggade och han var jätteduktig och jag inte riktigt hängde med på allt, men dansglädje hade jag och det kan räcka långt. Jag hade hur som helst aldrig vågat bjuda upp någon som sitter och fikar och halvligger i en stol :)

___

* För den som inte dansar kan jag förtydliga att en dans är två låtar och att det är varannan dans snabb och varannan dans långsam. Man kan alltså både vilja bugga och foxa med samma kille.

Ögonkontakt - svårt

Det är rätt dumt att titta bort när någon tittar åt ens håll när man är på dans, speciellt om man vill bli uppbjuden. Det är oftast, säkerligen inte alltid, en första signal om att "vill du dansa?". I min ibland förvridna hjärna kan sådana blickar vändas till att istället betyda "hjälp, hon tittar hitåt, tänk om hon vill dansa" - resultatet blir då att jag tittar bort och kan ju på det sättet signalera ointresse och kanske missar att bli uppbjuden. Tänk vad man kan jävlas med sig själv!!!

Curling/bowling

Satt och zappade nu på förmiddagen innan jobbet och fastnade på TV4 morgonprogram och en intervju med Mark Levengood. Lite sorgligt uttalande men så typiskt Mark Levengood.

"Mina föräldrar var inte curlingföräldrar, snarare bowlingföräldrar och använde oss barn som klot för att slå ner varandra. ..'Hälsa pappa att han är ett svin' typ."

Tyvärr kan jag nog känna igen mig lite där. Kan med syrlig och tydlig adress till R säga till något av barnen att "... fråga din far .... ". Inte så moget kanske men ibland kan man bli så less på vissa saker.

En slags recension ...

... mitt i en dans fick jag på Ö-viksmaran, kändes lite underligt på något sätt. Mitt i dansen (en lite påhittig fox) säger killen lite dovt "jaha, bra svung i snurren"och när dansen var slut typ "det gick ju riktigt bra det där". Jag är ju svältfödd på glada tillrop men på det här sättet kändes det lite eljest. Ska jag aldrig vara nöjd!? Jag hörde som att han varit tveksam men tänkt sig att "jag testar" och så hade det fungerat. Fast det är kanske att analysera för mycket. Det är ju bara dans! Han är ju en dansare jag sett lite på hemmadansbanan i sommar, ska försöka bjuda upp honom igen om jag lyckas.

Nog kan jag på sätt och vis recensera en dans också men inte så utan det blir ju mer "åh vad roligt/härligt/mysigt det är att dansa med dig" eller "tack, det där var nog kvällens dans".

Skulle kunna se ut så här ...

... om jag fick med R på dans. Här på ett bröllop efter en lång middag :)

Ömma ryggslutets dag

Ännu en dansmara till ända. Möjlighet att dansa åtta timmar varje kväll, vilket det naturligtvis inte blev. Det går ju upp och ner under en så lång danskväll. Det går ju inte att beskriva hur det är på en dansmara, kvällarna är ju fyllda av så mycket mer än bara dans. Glädje, mys, svett, ångest, vatten, klädbyten, prat, "utpekanden" av bra dansare, skratt, kramar, axelmassage, stretching ...

Lördagen var lite bättre när det gäller uppbjudningar, jag slapp jaga heeela tiden och när jag väl skulle bjuda upp själv kände jag mig lite modigare och försökte strunta i alla nojor och bara körde på. Vill man kan det förklaras av den energi, styrka och mod jag fick av en i dansgänget som måste vara en trollpacka :) för det blev bättre efter att hon kört sin trolleri. Nu är det ju så att det hade kunnat vara bra även utan hennes förtrollning :D men hon var så rar och ville mig så väl att jag nog tror på henne lite grann, för säkerhets skull.

Jag fick flera riktigt härliga danser, jättemånga bra danser och några sådär halv bra. En av de danser som sitter kvar ännu dansade jag inte ens själv. Det var en dans som en danskompis beskrev. Hon dansade en fox (med en tjej som förde) som verkligen både musik- och textanpassade dansen, exv. så är texten "... I stand tall to get by..." så gjorde hon sig som större osv (om det nu går att förstå). Det hade varit fantastiskt och när hon berättade om det i bilen blev jag så rörd att jag fick tårar i ögonen och hon grät. :)

De hade dansat till den här låten som Zlips spelade.

Glimt från mitt arkeologliv

Jag började mitt arbetsliv som 17-åring med att jobba som sekreterare. Jag tog så småningom tjänstledigt och började plugga arkeologi och kulturgeografi några år efter att jag fyllt 30. Jag insåg nog redan då att arkeologi var något jag inte skulle kunna försörja mig på men jag ville inte ångra att jag inte provat. Och ångra mig har jag aldrig gjort, av flera orsaker - kunskap är ju inte tungt att bära har något sagt - så sant. En studiekompis har blivit en av mina allra bästa vänner. Jag har fått möjlighet att jobba med fältarkeologi på lite olika platser i Sverige, från Ösmo söder om Stockholm, via Mälardalen och Uppsala, Örnsköldsvik, Umeå och allra nordligast i Sangis mellan Kalix och Haparanda.

Så mycket penslande har det inte blivit (dock lite grann) men mycket grovarbete med att skotta sand, bära sten, ta sig igenom jord med skärslev och mycket mer. Ibland har det varit hur spännande som helst, ibland har det varit urtråkigt, blött och kallt och man hittar i n g e n t i n g! Det är då man ska tänka att "ett noll-resultat är ju även det ett resultat" men det är svårt.

Jag har varit med på grävningar där vi bl.a. hittat guld, delar av runstenar, vackra sten- och metallföremål. För att inte tala om keramik(skärvor), ibland mycket vackert ornerade. Det jag dock hittat mest är nog brända ben (dvs. rester efter matlagning). Jag är dock lite mallig över att jag hittade den andra graven från stenåldern i Västernorrland, egentligen bara en skugga av den och det enda som fanns kvar av kroppen var en del av en nackkota, mjuk som blött mariekex ungefär :) men en skugga av kroppen fanns kvar i sanden, rödockra spritt lite över kroppen och vid fötterna låg en vacker spets i skiffer. Ganska maffigt fakiskt (i brist på mer akademiskt språk).

Countrymusik

Sedan jag började dansa har jag insett att många av de låtar som spelas är covers på countrylåtar. Den typen av musik har jag tidigare, lite okunnigt kanske, tyckt vara lite töntig. Låtarna kanske kan vara lite smöriga ibland men rör ju ofta basala frågor om kärlek, relationer osv. Här kommer en härlig låt med Kenny Rogers. Man kan känna igen sig en heeeel del.

"Rolig" skylt

Såg en sådär lite halvrolig skylt bak på en skruttig gammal Opel Kadett. "Skratta lagom Svensson, din dotter kan ligga i baksätet"

Säsongsavslutning på Moliden

Dans igår, Moliden igen. Säsongsavslutning med Highlights. Jag var lite skeptisk till att åka 15 mil enkel väg för att dansa till dem, eftersom jag har inte haft så roligt tidigare när jag dansat till dem. Kollade om övriga familjen ville göra något tillsammans, hyra film eller något. "Åk och dansa" sa de så vem är jag att säga emot dem i det här fallet :)

Starten blev då den konstigaste starten på en dans jag varit med om. Blir uppbjuden av en kille som var mellan 13 och 15 år! Det förvånade mig mycket, nog för att ålder inte ska betyda något i dans (och jag jobbar med tankarna att jag inte är för gammal - det är ju bara dans) men det kändes som att det skulle kunna ha funnits någon annan att bjuda upp. Hur som helst, vi dansade en lugn fox som var helt OK och han tackade så ordentligt :) Nästa dans var en bugg och då satt jag tror jag. Döm om min förvåning när nästa lugna kommer, då kommer ännu en mycket ung kille och bjuder upp. Jag börjar fundera på om det var Dolda kameran, ett kompisgäng som slagit vad eller något. Nåja vi dansade och allt gick bra. Funderade lite på hur det kom sig ändå, att just jag blev uppbjuden. Inte för att jag var dansant eller snygg naturligtvis, det fattar jag :) Gissar att jag betraktades som som en ofarlig och så att säga säker mammafigur att våga dansa med. Kvällen avslutades faktiskt med en bugg med den första killen :)

Det var tyvärr inte så mycket folk på dansen men det var en helt OK kväll. Kvällens mysigaste och roligaste dans var nog med unge A i vårt danskompisgäng. Han har gått från 0 till 100 i mysfox i raketfart. Fick också en härlig fox med Sundsvallskillen jag dansade med senast också. Hann tyvärr inte bjuda tillbaka.

Några riktigt snabba buggar blev det också, med en Umekille jag går på buggkurs med. Andra gången vi dansade bad jag om en snabbfox istället men "nehej" iväg bar det. Hade kanske inte spelat så stor roll ändå, hans foxar är en av de yvigaste och mest fartfyllda jag sett. Tror han t.o.m. brutit armen på dans en gång pga sin kanske något vilda stil. Kände att i de buggarna var jag inte till min fördel alls (om jag någon gång är det).

Övriga danser var helt OK med nytt och en del känt folk. En kille från en by lite inåt landet får gärna åka till Ö-viksmaran som han funderade på att göra. Han gav lite mersmak faktiskt, frågan är om jag skulle känna igen honom i jyttret på Ö-viksmaran. Maran är för övrigt bara två veckor bort!!

Onsdag är det Highlights igen på Baggböle, gissar att jag kommer att hamna där ... torsdag börjar buggkursen och till helgen är det dansfritt (om det inte blir dans på bröllopet jag ska på).

Kom ketchup så går vi

Ett stycke ur boken "Jenny" av Jonas Gardell. Klok som vanligt.

När jag var riktigt liten hörde jag vitsen om tomaterna. Den
öppnade en helt ny värld för mig. Det var en sådan fantas-
tisk historia – rolig, drastisk och hemsk på samma gång.
Två tomater gick på en väg. Bara det är ju roligt, att tän-
ka sig två tomater som traskar på små spinkiga ben.
Jag såg också framför mig ögon, näsa, mun på tomaterna
och kanske en liten hatt på huvudet. Och så kom bilen,
wrooom, alltid en lastbil med flak, jag minns att den var vit.
Lastbilen mosade den ena tomaten och fortsatte likgiltigt
ut ur historien utan att stanna. Den var bara en stor, obe-
veklig makt som råkade passera och utan att tänka på det
eller bry sig det minsta krossa det som kom i dess väg.
Den andra tomatens replik till sin överkörda kamrat är
både förskräcklig och sann och underbart humoristisk:
”Kom Ketchup, så går vi!”
Först kan man uppfatta repliken som rå och hjärtlös.
Kompistomaten är ju söndermosad. Hur kan man säga nå-
got så grymt till någon som krossats fullständigt?
Men om man tänker lite mer på det så överger inte den
oskadade tomaten sin vän, trots olyckan. Han vänder sig
om och erkänner det som hänt, accepterar det som måste
accepteras, och använder humorn som ett sätt att gå vidare.
Och det är inte bara han själv, den oskadde, som går vidare.
Han uppmanar också sin tomatkompis att resa sig
upp och fortsätta.
Inte längre som tomat – den överkörda tomaten är alltför
mosad, alltför förändrad för att någonsin kallas tomat igen
– utan som något annat som också är okej att vara: Ket-
chup!
Kom Ketchup, så går vi!
Bli inte kvar här. Res dig upp och gå! Du är inte den du
förut var, det kan du aldrig mer bli. Livet har farit fram med
dig, och livet är en vit lastbil som passerade i all sin makt
och vrede och mosade dig sönder och samman, men du
finns fortfarande, du andas ännu. Jag står här och väntar
medan du hämtar andan, så går vi vidare tillsammans.
Så slutar den första roliga historia som jag någonsin hör-
de, och som förändrade och stakade ut mitt liv.
Kom Ketchup, så går vi!

Tonåringars frigörelse

handlar ju lika mycket om att jag som förälder ska släppa taget. Den aha-upplevelsen fick jag för ett tag sedan. Det kanske är självklart för många andra att föräldarna påverkas av frigörelsen på det viset men för mig var tanken ny. Att även jag måste vänja mig - klara mig själv utan dem. Och inse att de kan och vill klara sig utan mig. Några incidenter under sommaren har fått mig att vakna till.

Är ju mitt uppe i allt detta nu, har ju en 14-åring och en blivande 17-åring. Jag inser att jag måste lära mig hantera att jag inte alltid kan eller kommer att ha rätt att veta vad de gör och var de är varje sekund t.ex. De måste få ta egna beslut, ta konsekvenser av tokiga beslut även om jag skulle vilja hjälpa dem/råda dem att göra på ett annat sätt för att slippa negativa konsekvenser. Man vill ju så gärna hjälpa till men det kan ju vara att göra dem en stor björntjänst ;) ibland.

Jag försöker ju, i alla fall med den äldsta, att inte ringa eller messa varje dag då hon är borta, för att låta henne få vara ifred. Samtidigt slåss jag mot den ängslan som alltid lär finnas "tänk om ... " och tankar om att jag är en dålig mamma om jag inte hör av mig, dvs. att det blir som attjag inte bry mig.

. . . en björntjänst gör ju ingen glad . . .

"Kasta alla över samma kant" sa Erika Johansson på TV nyss. Det var en ny variant av "Dra alla över samma kam". Även hört "Dra alla över samma kant". :)

En sak inom samma ämnesområde. Hört att flera missuppfattar vad björntjänst betyder. Det är ju inte frågan om en bamsetjänst, en stor tjänst, utan något helt tvärtom. De flesta hoppas jag fortfarande förstår björntjänst i dess utsprungliga betydelse - en tjänst i all välmening som får negativa konsekvenser.

/Messerschmidt

Byns slampa?

Ja, kanske inte slampa men något är inte riktigt OK med att jag är ute och dansar så mycket. Lämnar man och barn hemma flera gånger i veckan för att åka och dansa *hemska tanke*. Jag inser att det pratas, det görs det ju i byar, bostadsrättsföreningar, på arbetsplatser . . . Träffade på en av byns damer som undrade om jag "åker för att dansa eller om jag raggar också". Jag tittade efter något tecken på att hon skämtade, eftersom hon brukar skoja en hel del men hittade inget. Vad svarar man? "Eh, jag har mitt ragg hemma och åker bara för att dansa". En annan noterade att jag har förlovnings- och vigselringarna i kedja runt halsen för att visa att jag är upptagen (ringarna har krympt så jag kan inte ha dem på fingret längre ;) ) . Bara att hon kommenterar det säger en hel del tycker jag. Snacket går, det är jag säker på. Och skulle de se mig gnussa ja då ... :)

Må vara som det är med det - jag vet vad jag gör och det är att njuta av dansen. Ingenting annat. Och ikväll bär det iväg norrut till Kusfors.

Spam!

Vår internetleverantör har ett mycket dåligt spam-filter på sin server så otroligt mycket skräpmail hamnar i min inkorg. Mailprogrammet är dock iställt så att det som identifieras som skräp direkt slängs bort men ibland slinker ett och annat ändå igenom. Jag brukar direkt ta bort dem men ibland så faller ögonen på själva rubriken, på vad det faktiskt står i rubrikraden. Ofta är det erbjudanden om Viagra eller andra medel som ska förstora kroppsdelar jag inte ens har (eller vill ha) "to fill her up". Vid något tillfälle har det stått något om "authentic murders on film" och man baxnar vid tanken på vad som eventuellt kan finnas på den siten.

Så för några dagar sedan kom ett mail med rubriktexten "toxicity Hear her moaning expressively sedative" och jag mår nästan illa när tankarna kommer igång. Vad är det här som "saluförs"? Är det en typ av våldtäktsdrog? Ett medel att söva tjejer så att hon kan utnyttjas? Blir lätt skakad faktiskt över att det finns en marknad för detta.

Från mitt hörn, bildligt

Detta är vad jag ser just nu när jag vrider huvudet från vänster till höger. Ibland har man det bra. Och ja, det gungar lite när jag filmar :)

Ooops

Julen kommer tidigt i år. Fick plötsligt syn på detta på en ytterdörr vi aldrig använder :)

Äntligen ...

... en danskväll som kändes mer än OK, vilket annars har varit fallet den senaste tiden. Allt har bara känts sådär, lite blä och lite bla och lite OK :)

For med glada dansvänner 15 mil söderut till Moliden - ett stort och härligt men dock lite halt dansgolv. Blev uppbjuden direkt av en ung kille (fattar noll, tror han tog fel egentligen) och bättre start på en kväll kunde jag inte fått. En lugn och härlig fox med lite småbus. Visar sig att han brukar dansa på samma ställen jag brukar dansa på så han går inte säker längre. Kvällen som rullade på med ett par danser med en kille från staden med de härligt gungande foxarna (Sundsvall alltså) som höjdpunkt. Hann tyvärr inte med någon av mina "gamla" Öviksfavoriter men fick ju då istället flera nya :)

En äkta och en falsk

En äkta Jonas.

En falsk Jonas.

Sveriges vackrast belägna dansbana?

Flygfoto: Niclas Börlin

Jag tror att denna dansbana måste höra till en av de vackrast belägna dansbanorna, Bredsele park i Kusfors någonstans i skogen mellan Boliden och Norsjö, precis intill Skellefteälven. Måste vara extra vackert på försommaren när det är ljusare, solen speglar sig i älven.

Varit dit på dans de två senaste lördagarna, en dryg resa (hemma 4:30) men faktiskt värt besväret. Fin loge, bra golv, lite blandade åldrar (dvs. jag är inte äldst :) Hade riktigt roligt igår med flera härliga danser (för lite gnuss dock ;) ). När man är på ett nytt ställe är det ju mycket nytt folk som man inte alls har koll på hur de dansar (och de har ingen koll på hur jag dansar heller) så det gäller att ligga i och bjuda upp. Det är så härligt när man bjuder upp första bästa och känner direkt "yes!, det flyter" och att det inte bara är någon som "matar golv". Förhoppningsvis känner de detsamma, att det inte bara är en dam de behöver baxa runt.

Ibland glömmer jag bort mig

Jag glömmer ibland bort att en del vänner inte riktigt är med på att jag ibland (lite för ofta kanske ? :) ) kan vara ironisk/sarkastiskt på skämt, både mot mig själv och mot andra. Tror ju då att de förstår eller känner den sidan av mig, vilket ibland blir vääääldigt fel och en del kan ta illa vid sig.

Jag har ju också en del vänner som brukar försöka uppmuntra mig att faktiskt tala om när jag tycker att jag gör något bra eller är bra på något etc. istället för att klanka ner på mig och inte tro mig själv om något. Gör jag det med andra känner jag ibland att det där lät nog som skryt och att de tänker att "hon tror nog att hon är något". Och så det ju verkligen inte. Det krävs ganska mycket av mig att våga säga något positivt om mig själv.

Kommunikation kan vara svårt.

Så här kan jag känna mig ibland...

nästan ... men inte riktigt så elak. :) Klicka här.

Är jag konstig?

Jag har ju varit ensam hemma i princip i över två veckor och jag tycker det är hur skönt som helst. Flera som jag pratat med kan inte riktigt förstå att jag inte tycker det är tråkigt, ensamt osv. Det är verkligen inte det. Det är flera år sedan jag var ensam hemma i mitt eget hus. Det är så skönt att slippa tjata, laga mat, plocka, skjutsa och hämta barn utan bara få bestämma själv vad jag ska göra. Det är inte det att jag inte saknar familjen men jag vet ju att de kommer hem så det är helt OK.

Jag har lite svårt att förstå hur en del inte kan se värdet av att få vara ensam med sig själv, när man har familj. Tycker det är nästan som osjälvständigt att man måste ha någon annan hela tiden för att fungera. Antagligen är jag alldeles för självständig för att vara både hustru och mamma i mångas ögon, kanske inte ens en bra hustru och mamma som faktiskt kan trivas u t a n familjen. Jag ser det mer som att jag faktiskt blir en bättre hustru och mamma av att få vara ensam ett tag. Det är naturligtvis en helt annan sak om man är ofrivilligt ensam men det är en annan sak. Jag tyckte det var jättetrist många gånger när jag levde ensam även om jag faktiskt även då kunde uppskatta ensamheten. Hade ju goda vänner omkring mig.

Jag gör, och har alltid gjort, ganska mycket utan familjen. Just nu är det ju dans för hela slanten och det är nog också lite suspekt i mångas ögon. Gifta kvinnan ute och dansar med andra karlar (t.o.m. pojkar :) ). Många tror kanske jag är ute för att ragga, men må så vara. Jag vet vad jag gör och det är att dansa och umgås med trevliga människor. Det må vara väldigt nära och se väldigt intimt ut men det är verkligen bara dans!

Hur som helst, på fredag kommer yngsta dottern hem och rätt snart är familjen komplett när de andra två kommer hem. Allt som vanligt igen och det är inte så dumt alls.

Livet på landet

Har haft ett gäng skatj*vlar på tomten som väsnats sista tiden och jag tror att de trakasserat någon stackare. Tycker att det har blivit lite tystare nu ... kan detta vara svaret på varför? :)

Roliga skylttexter

Sett två roliga skyltar på senaste tiden. Har inte velat fotografera dem, verkat så besserwisseraktigt så jag får beskriva dem istället.

En skylt på ICA Maxi idag utannonserade "Mjukglass - mellan bägare 10 kr" Om jag betalar 20 kr kan jag då få glassen I bägaren då?

På kommunens avfallsanläggning finns containrar för diverse olika material "Trä", "Icke återvinningsbart", "Kakel, keramik, porslin", "Brännbart" och en massa andra. Min favorit på vår avfallsanläggning är "Överstort brännbart". Tror nog bara att det är här i Västerbotten man kan hitta en sån skylt :)

Njuta av ensamheten

Jag är ensam hemma! I minst en vecka! Underbart! Det hör verkligen till ovanligheterna att jag är ensam i mitt eget hem. Vill jag vara ensam får jag ge mig iväg hemifrån. R, min käre man, är ju alltid hemma och blir ju lätt stressad över att behöva lämna byn ;) Nu är han ledig och har tagit med sin barnen till ön och jag är hemma. Börjar ju jobba om några dagar.

Jag har alltid haft ett stort behov av att få vara ensam och rå mig själv. Bestämma när, hur, var, vad och om jag ska äta, bestämma över fjärrkontrollen, bara vara ensam ... Få bestämma själv och inte behöva ta hänsyn. Jätteskönt. Låter kanske jätteego att ha en sånt behov av att slippa ta hänsyn till andra eller som ett hån mot de ofrivilligt ensamma - men så är det inte. Har man familj och barn så är det ju ständiga krav och måsten hela tiden. Så skönt att få vila ifrån dem - och de ifrån mig och mitt tjat (moderns lott :/ ). Senaste veckan när jag varit ensam med yngsta tjejen har jag i princip agerat taxi hela dagarna men det var ju något som faktiskt togs med i beräkningarna när vi bestämde oss för att flytta till landet. Det är ju mycket längre från samhället till byn än från byn till samhället ...

Dagen ska väl ägnas åt gräsklippning och en joggingtur med U, sen plockar jag väl lite hemma som vanligt antar jag.

Snart tillbaka i selen

Sista semesterveckan på väg att ta slut. Känns som evigheter sedan jag jobbade och det ska bli helt OK att gå till jobbet även om jag naturligtvis gärna varit ledig längre. Är tacksam över att jag har ett arbete jag tycker om att gå till. Det är ju inte alla förunnat. I dessa tider ska man väl vara glad över att ha ett jobb att gå till överhuvudtaget.

Jag har verkligen hunnit med mycket de här fyra veckorna. Utlandsresa och Stockholmsvistelse med familjen, dansresa till Öland med vänner och två veckor hemmavid. Tror det är miljöombytet och de olika aktiviteterna som gör att jag känner mig utvilad.

Några foton får illustrera semestern i Kroatien och på Öland. Det första är utsikten från vår balkong i Kroatien, sen jag i trädgården på Villa Ingrid och sist en bugg tillsammans med Alex på puben Robinson Crusoe i Borgholm.

Nu förstår jag vad mamma menade

När jag var tonåring sa min mamma ofta när vi var oense om något att "du kommer att förstå mig en vacker dag". Naturligtvis fnyste jag lite överlägset och sa "aldrig, du har fel". Tyckte att hon var urfånig, överkänslig och allt möjligt annat. Då ville jag inte tänka tanken att jag skulle bli som hon. Nu måste jag nog erkänna att jag till stora delar blivit som min mamma, på gott och ont. Förhoppningsvis har jag också alldeles egna karaktärsdrag och jag har ju även drag från min pappa naturligtvis.

Då jag oftast fick höra att jag skulle förstå en dag var när vi var oense om hur länge jag skulle få vara ute, sova över hos kompisar, åka iväg på saker osv. Allt var ju en fråga om oro och ängslan hos mamma, vilket jag naturligtvis kan förstå nu när jag har egna tonåringar. Det är bara naturligt och inte så konstigt och jag har inga problem med det nu. Däremot är jag mycket försiktig och sparsam med att säga så till mina egna barn (även om jag kan tänka det). Det gagnar ingenting, triggar nog mest bara igång konflikt och avståndstagande.

Det jag däremot blir riktigt ledsen över är att jag känner igen hennes känsla av att ibland hamna vid sidan av, känna sig osynlig och nästan bortglömd. Hon berättade att hon ibland på jobbet, större tillställningar osv. inte sällan hamnade vid sidan av, längst ut vid bordet osv. Hon hade känslan av att ingen brydde sig om hon var där eller inte. Minns den gången hon berättade det och jag tyckte hon var störtlöjlig, svag och nästan lite martyr. Tyckte att det hängde på henne själv att göra något åt saken. Nu förstår jag henne :)

Naturligtvis inser jag att man måste bjuda till själv osv men det är något utöver det känner jag. Jag vet att jag är känslig och kan övertolka saker, och kanske sitter andra som jag aldrig trott skulle tänka på samma sätt och har samma tankar. Jag kan sitta vid ett bord på en fest (inte ens längst ut på kanten) och hamna helt "ensam". I andra sammanhang också som hamna vid sidan av. Jag vet att jag ser väldigt sur ut när jag inte ler men jag vet också att jag är en social och glad person som inte på något sätt skyr kontakt med människor, tvärtom. Ändå infinner sig känslan av att ingen bryr sig om jag är där eller inte. Ingen skulle notera om jag gick därifrån.

Vad är det här då frågan om? Varför får jag den här känslan att inte höra till, att ingen egentligen bryr sig? När jag läser det jag själv skriver ser det ju helt rubbat ut och andas lite "tyck-synd-om". (Jag vill poängtera att jag inte skriver detta för att någon ska tycka synd om mig.) Åker jag till jobbet, går på dans osv finns det många som visar att de faktiskt tycker det är roligt att jag kommer dit. Och ändå! Är det så enkelt att det är den där jäkla bristen på självkänsla som kräver bekräftelse från andra hela tiden? Att jag inte märker när andra sitter mitt i ett större sammanhang och även de är helt ensamma? Vad det än må vara så är känslan jobbig att ha i sinnet och rent kontaproduktiv också, eftersom det antagligen syns på hela mig hur nedslagen jag är. Och vem vill sitta och prata med en surmupp (som egentligen inte är sur :) ) Hade den här känslan senast några gånger på Öland.

Borde ju ha en plan för hur jag ska hantera detta men det är väl densamma som för det mesta jag behöver jobba med. Stärka självkänslan och inte vara så beroende av att söka bekräftelse från andra.

För att avsluta detta lite dystra blogginlägg lite mer positivt måste jag ju säga att bland de positiva saker jag fått ifrån mamma, eller där jag i alla fall är liknar henne kan sägas humorn, omtanke om andra, intresset för böcker, musik och historia och inte minst på "äldre dar" intresset för dans! :)

Eftersom jag tror att mamma inte vill att jag lägger ut en bild på henne lägger jag ut en länk till en låt jag, och hon, tyckte mycket om, "School" med Supertramp

Bilden av en terrorist? :)

Är detta bilden av en terrorist? :) När yngsta dottern skulle åka från Stockholm och hem hade hon så mycket packning att vi fick låna en gammal ryggsäck av mormor. I säkerhetskontrollen på Arlanda frågar en vakt vem som äger den blå ryggsäcken, dottern ger sig till känna och vakten ber att få titta i ryggsäcken. Han går försiktigt igenom den, ganska långsamt. Både jag och dottern skrattar lite generat och funderar febrilt på vad som kan ha sett mystiskt på röntgenskärmen.

Efter en liten stund öppnar vakten ett litet ytterfack på ryggsäcken och plockar upp en liten sågtandad kniv med gult handtag och en kork i änden. Gissa om vi blev förvånade, överraskade och generade. Han frågade om vi kunde tänka oss att lämna kvar kniven. Vi svarade naturligtvis "ja".

Öland

Dansveckan på Öland, ett måste för många inbitna dansare tillsammans med dansveckan i Malung. Det verkar kanske lätt nördigt att åka en vecka för att dansa och trängas med folk men prova kan man väl göra. Att resa är roligt och så även att dansa så varför inte.

Sålunda for jag och 26 glada norrlänningar i blandade åldrar och

med varierande danserfarenhet med buss ner till Öland för att dansa i tre dagar. Vi bodde inte på campingen som de flesta andra

utan i Villa Ingrid. Vi hade nästan

hela pensionatet för oss själva. Dagarna startade med en härlig frukost i den vackra trädgården och

sedan vidtog lite olika aktiviteter - besök i Borgsholms slottsruin, Solliden, bad eller besök på campingen. Oftast hamnade alla ändå till slut i trädgården där vi lyssnade på musik, solade, tog en pilsner eller dansade. Så skönt att bara vara.

Det är tydligen tradition på dansveckan att dansbandet Perikles spelar på själva campingen tisdag kväll innan den riktiga dansen börjar. Alltså for vi dit och kollade läget. Jag brukar ju, helt

sanningsenligt, säga till mina icke dansande vänner att alla dansar nyktra ... nu hör det nog också till traditionen att dansveckan även innebär en hel del festande för många (men långt ifrån alla). Kändes lite som att vara på festival :) Det var alls inte otrevligt på något sätt men jag var nog alltför nykter och hämmad/blyg för att släppa loss som många gjorde, inkl. flera av dansvännerna. Jag stod vid sidan och tittade på istället. Hur som helst så var det otroligt bra ös.

Danserna på kvällarna var trånga, svettiga och varma. Hörde talas om att det var 1500 personer en av kvällarna och det tvivlar jag inte på för en sekund. Själva danserna för mig rent personligen var sådär. Första kvällen tyckte nog alla var sådär, det var som att man måste känna in sig lite och få kläm på hur det fungerade.

Andra kvällen före paus var helt suverän både för mig och alla andra - stötte man på någon av danskompisarna strålade alla ikapp. Efter paus tog det roliga slut lite grann för mig. Dansade med en kille, en skön och upptågsrik gnussfox. När det sen blev dags för bugg (man dansar oftast två lugna, två snabba i södra Sverige) sa jag att jag känner mig osäker bara så han skulle vara beredd på det och kanske anpassa sig lite. Ack vad jag bedrog mig, det var som att han skulle retas och testa. Jag hängde inte med alls tyckte jag och jag kände mig sååå kass. Tyvärr så gjorde den dansen att jag tappade sugen och blev stående ganska mycket resten av kvällen och kände mig väldigt osäker. Retar mig så att jag lät mig påverkas av den dansen så mycket men jag är ju som jag är ...

Tredje kvällen inleddes med partyt på campingen och när sen dansen kom igång hade jag kvar gårdagskvällens negativa känsla i kroppen och lite av "vid-sidan-av"-känslan jag hade på campingen, så den kvällen dansade jag inte så mycket. Sista timmarna satt jag nog mest och tittade. Är på väg in i en PMD-period också, vilket ju kan förklara varför jag tog åt mig så mycket, alltså dags för månadens minidepression :/

Nu låter det kanske som att jag hade en trist vistelse på Öland men så är det inte alls. Resan var verkligen mer än bara dansen. Umgänget med en massa härligt och roligt folk och många roliga danser gör att jag mer än gärna åker även nästa år. Nu vet jag ju lite mer vad som gäller så då j*klars :)

Croatia, 12 points

Vilken härlig vecka vi fick i Kroatien. Vackert och varmt väder utan att vara tryckande hett alla dagar utom en. Att huden fick en dags vila gjorde då ingenting då vi alla bränt oss någonstans - vissa mer, vissa mindre.

Vi tog det bara lugnt, solade, åt god mat, umgicks

utan datorer, mobiltelefoner och TV. Verkligen både kvalitets- och kvantitetstid tillsammans. Härligt! Det enda minuset vi kunde hitta var att det inte var helt lätt att hitta kroatisk mat på menyerna som var ganska turistanpassade tror jag. Istrien, som regionen heter, ligger ju längst norr ut och har således påverkats mycket av Italien vad gäller bl.a. mat. Pasta, pizza blev det naturligtvis samt tryffel (som är typisk för regionen )och prsut (lufttorkad skinka). Den inhemska ölen var som vanligt billigare än både vatten och läsk - riktigt god var den också. Även det kroatiska vinet var gott så jag ska kolla upp sortimentet på systembolaget.

Något som inte gjorde oss besvikna var förväntningarna på hur vackert det skulle vara, speciellt vattnet. Frisk och klart. Inga mjuka sandstränder utan istället klapperstensstränder eller badterasser. Skönt att slippa all sand faktiskt.

Stängt för semester!

Återkommer i juli någon gång.

Jag mötte Lassie

Inspirerad av bloggkollegan mammispammis har jag försökt få ihop en Jag-mötte-Lassie-lista. Borde ju ha mer att skriva men kommer inte på något mer nu. Får bli en del 2 :)

* Min första pojkvän har jobbat med Harpo.

* Min kusin har vunnit SM i tennis någon gång på 80-talet.

* Jag har sett ABBA repetera i min skola på 70-talet.

* Min svägerska har gått i skolan med miljöministerns man.

* Jag har diskuterat herrparfym med hon som sjöng i Rednex.

* Jag har sett Staffan Ling på den grekiska ön Poros.

Kylig logdans

6 grader visade termometern när jag for till fredagens logdans. Det var väldigt kallt men helt OK ändå. Dansade bl.a. med en kille som åkt 40 mil för just denna dans, skulle tillbaka hem igen direkt efter. Han får gärna komma tillbaka då han dansade en skönt gungande  s.k. Sundsvallsfox. :)

Hade som vanligt en OK kväll med blandat innehåll vad gäller dansen - både vad gäller min egen insats och de jag dansade med. Buggen känns inte bra alls tyvärr, upplever att jag på något sätt är steget efter hela tiden men det är ju bara att öva. Foxen går varierat. Känner att jag nästan är nere i någon slags danssvacka (trodde jag aldrig). Känns sådär halvdant med det mesta just nu. Nästa dans blir på onsdag och sedan blir det ingen mer dans förrän på Öland den 27 juni. 

"Så ska jag inte bli"

Vad är det med pensionärer egentligen? Om de har en sak som kan göras när som helst måste den i alla fall göras NU och så stressar de iväg ...  Sån ska jag inte bli ... :)

Lilla mamma

Syrénerna i full blom "hemma" hos mamma och pappa. Underbar doft när man kommer ut. Stockholm är ju speciellt, elller nåja, norra förorten där jag håller till. Det är sånt himla liv och mycket ljud, mycket folk är det också överallt. Jag har verkligen ställt om mig till lugnet på landet sedan jag flyttade norröver. Lyssnade på radio när jag åt frukost idag - trafikrapporterna ... omg ;) och så köerna. Hade glömt bort det igår när jag skulle åka från mammas boende. Rusningstrafik - ett okänt begrepp uppöver. Inte konstigt Stockholmare kan betraktas som otrevliga, vem orkar vara trevlig i all denna röra?

Ja, lilla mamma ja - hon blir mindre och tunnare för varje gång jag träffar henne och är mer och mer i sin egen värld. Igår när jag kom tror jag att hon först inte riktigt kände igen mig men tack och lov gjorde hon det sen. Gjorde små tester och frågade vad mina barn hette, vilka X och X var osv. och det kom hon ihåg utan vidare men lätt dement börjar hon bli, så sa även sjuksköterskan. Lilla mamma. 

Nästan som en dans på rosor

Igår var det dags för premiär på en av danslogarna i närheten. Ååååh, en underbar start på logdanssäsongen. Mycket folk enligt mitt sätt att se, inte så mycket enligt dem som varit med några år och minns logdansernas storhetstid. Det var dock svårt att hitta "kändisar" att dansa med men därmed blev det ju fler danser med helt nya - kul. Flera s.k. sommardansare som bara är ute och dansar på logdanserna och aldrig på inomhus på vintern hade krupit ur sitt vinteride. 

Hade en riktigt bra danskväll, blev uppbjuden rätt ordentligt och bjöd upp själv också naturligtvis. Självkänslan fick sig en rejäl påfyllning igår - och det behövde jag. Kände att jag var på väg ner, igen. 

Vid ett tillfälle kom två stycken och bjöd upp samtidigt, underbart härliga L kom springande när det var "damernas" och frågade om jag ville bjuda upp honom och då fick vi chansen att öva på hans gnussande :), en kille bjöd upp med orden "äntligen fick jag bjuda upp dig", flera jag dansat med någon gång tidigare har nu börjat bjuda upp mer regelbundet så skaran av "stamdansare" har utökats med i alla fall tre stycken.

Gjorde mig också av med ett s.k. dansspöke. Ett dansspöke är vad jag och mina danskompisar kallar dem som hör till "det duktiga och vackra folket" som man vet aldrig skulle bjuda upp själv men som vore kul att få prova att dansa med. Tog mod till mig och bjöd upp en av "de duktiga". Han såg måttligt road ut men nobbade inte i alla fall. Hur gick det då? Mja, sådär får jag väl säga. Första låten var en riktigt långsam låt och vi höll till på den delen av golvet som var trögast, vilket inte underlättade. Andra låten gick något bättre men mja... vet inte om jag inte riktigt kände och fattade hur han dansade eller om han faktiskt inte dansade så där himla bra som jag trott. Ibland är det ju så att det behövs ett par danser för att komma underfund med varandra. Bra för självkänslan att jag vågade bjuda upp, kanske mindre bra för självkänslan i hur själva dansen gick men struntar i den dansen och njuter av alla de andra härliga jag fick istället. Sista dansen till Sonja Aldéns "Du får inte" var hur härlig som helst. 

Får man säga upp sig?

Får man säga upp sitt föräldraskap tillfälligt? Blir bara så trött på allt. Vad man än gör, säger, tycker och hur man än säger saker är det banne mig fel. Inser naturligtvis att ungar behöver en mest när det känns som jobbigast, men åhh, frustration!! Och inte fattar man något heller. (Tycker mig höra ett 30 år gammalt eko ;) )

Känner att jag är på väg att bete mig lite som in egen mamma (surprise) och bli ledsen hund som det är synd om, lite martyr så där. Kämpar emot det. Samtidigt tycker jag att man måste få visa när man blir ledsen eller sårad över hur ens tonåringar beter sig mot en, hur hormonstinna de än är. 

Just nu vill jag somna och vakna om fem år.

Vår i allra nordligaste Bottenviken

"Vår" playa, 22 maj.

"Man ska inte skiljas som ovänner."

Så brukade min mamma säga när jag var tonåring och vi hade något av alla våra gräl. Då fnyste jag åt sånt och tyckte det var hur fånigt som helst. Med åren inser jag ju att det faktiskt ligger något i det. Man vet ju verkligen inte vad som kan hända. Trots detta händer det att jag i ilska smäller igen dörren när jag åker hemifrån på morgonen ibland. Med två tonåringar i huset och mitt humör så är det lätt hänt. 

Hur som helst, vikten av att inte skiljas som ovänner har blivit ruskigt aktuell i veckan. Ena dotterns kompis var med om en hemsk olycka där det ett tag såg riktigt illa ut men det verkar nu som om allt kommer att gå bra. Dottern berättade att hon och kompisen bråkat och skiljts åt med orden "jag hatar dig" och stackarn, den ångest hon haft!! Tror den här händelsen verkligen kommer att förändra hennes syn på livet till viss del. Och min!

Vad säger din man?

Den frågan får jag ibland när det blir prat om dans och att jag är iväg på en en hel del danser och danskurser. Ja vad säger han? "Ha så kul" eller bara "Hejdå" :) Han säger alltså inte så mycket. Vad skulle han säga? "Nä du får inte gå." Jag kände ju i början att det blev väldigt mycket och fick naturligvis dåligt samvete över att jag var borta. Vi pratade om det och det finns ju inget att ha dåligt samvete över. Tyvärr tycker han att dansa är jättetrist och jag har försökt locka med honom på både buggkurs och foxkurs men icke - han är fullkomligt ointresserad. Nätpoker är hans grej :)

Funderar om det varit omvänt - att han var den som hade någon aktivitet som gjorde att han var borta mycket. Hade folk frågat honom vad jag säger om att han är borta så mycket? Hade han haft dåligt samvete? Tror svaret blir nej x 2. Eller har jag fel? Hoppas det.