Är det något speciellt med mödrar?

I filmer, böcker, TV-program, dokumentärer framställs förhållandet mellan en mamma och hennes barn som något speciellt och som nästan exkluderar pappan. Jag tänker speciellt på tillfällen då barn exv. är sjuka, i fara eller har dött. Fokus ligger nästan alltid bara på mamman och det är hon som skildras som den oroliga, som den som har sorg, den som ska tröstas och stöttas osv. Pappan finns möjligen i bakgrunden med en mesig hand på mammans axel. Att de fäder jag har omkring mig skulle minimeras till en bakgrundsfigur, eller skulle låta sig minimeras till bigurer, finns liksom inte. Visst, mödrar och barn har kanske ett speciellt band eftersom man faktiskt "suttit ihop" men fäderna är ju med på andra sätt och knyter ju an på andra sätt och det är ju på intet sätt mindre värt eller starkt.

Bloggtorka

Dagens äckligaste ord - köttklister

Köttklister - smaka på ordet ;) Hur äckligt låter det inte? I EU ha man röstat ja till att använda köttklister, dvs. att med ett naturligt ämne, fibrin, klistrar ihop småbitar av kött till större bitar för att på så sätt tillvarata mer kött (och att någon väl ska tjäna mer pengar). Tanken är god antar jag men bara ordet! Att klistra ihop mindre bitar av kött är heller inget nytt, det förekommer redan nu i exv. smörgåsskinka och nuggets men då används potatismjöl. Själv köper jag vare sig nuggets eller sån där pizzaskinka, tycker det ser väldigt oaptitligt ut men som sagt tanken är god, att tillvarata egentligen fullgott kött. Själv föredrar jag det kött jag köper lokalt hemma i byn, från kalvar jag i princip tittat i ögonen när de levde.

Kommentar angående kläder på tvättkorg

"Men mamma, varför har du ändrat ordningen på kläderna som ligger på tvättkorgen?" Den kommentaren fick jag av dottern när jag lyft bort kläderna som låg ovanpå tvättkorgen för att tömma den och sedan lägga tillbaka kläderna (eftersom de tydligen inte var smutsiga för då hade de legat I tvättkorgen, VÄL?). Visserligen hade hon lagt sina nyframtagna rena kläder där men i alla fall ...

Självplågeri?

När jag dansar är jag alltid sämst och killen alltid bäst. Missar jag är det mitt fel, jag som är dålig på att följa, alldeles för stel och oföljsam. Inte han som kanske för otydligt eller inte känner av vad jag hänger med på. Dans är naturligtvis ett samspel mellan två personer. Det är inte bara ens fel om det går dåligt, ibland kanske, men inte alltid. Jag veeet att jag spänner mig, tänker för mycket och säkert är stel. Precis tvärtemot vad man ska - man ska inte tänka, bara slappna av och följa. Det är just det som är kruxet - jag är så rädd att dansa dåligt och göra fel att jag spänner mig, försöker tänka ut nästa steg istället för att känna det - alltså blir det inte alltid bra.

Med ovanstående i åtanke är det ju egentligen hur underligt som helst att jag går ut och dansar varje till varannan vecka och ibland åker på dansmaror med möjlighet till 16 timmars "självförnedring" :) Vad är det då som gör att jag utsätter mig själv för detta, att jag vågar? Ja det är ju svårt att förklara för en som int' begrip', det är ju fråga om känsla. En känsla av flyt, glädje, ibland passion och pirr, samspel, svett, trassligt hår och kläder på sniskan. Allt i ett enda underbart virrvarr.

Det är väl bara att traggla på. En del bjuder tillbaka, en del ser man inte röken av igen. Så är det väl bara. Det knepiga är när jag tycker att det gått bra och han kanske inte gör det, eftersom han inte bjuder upp tillbaka trots massor av givna tillfällen. Det är då det blir riktigt jobbigt, det är då det gäller att inte fokusera på det utan tänka på de som faktiskt bjuder tillbaka. Samtidigt skulle jag ju vilja veta vad som inte var bra - just för att kunna utvecklas.

Dans är inte lätt - men underbart!