Självplågeri?

När jag dansar är jag alltid sämst och killen alltid bäst. Missar jag är det mitt fel, jag som är dålig på att följa, alldeles för stel och oföljsam. Inte han som kanske för otydligt eller inte känner av vad jag hänger med på. Dans är naturligtvis ett samspel mellan två personer. Det är inte bara ens fel om det går dåligt, ibland kanske, men inte alltid. Jag veeet att jag spänner mig, tänker för mycket och säkert är stel. Precis tvärtemot vad man ska - man ska inte tänka, bara slappna av och följa. Det är just det som är kruxet - jag är så rädd att dansa dåligt och göra fel att jag spänner mig, försöker tänka ut nästa steg istället för att känna det - alltså blir det inte alltid bra.

Med ovanstående i åtanke är det ju egentligen hur underligt som helst att jag går ut och dansar varje till varannan vecka och ibland åker på dansmaror med möjlighet till 16 timmars "självförnedring" :) Vad är det då som gör att jag utsätter mig själv för detta, att jag vågar? Ja det är ju svårt att förklara för en som int' begrip', det är ju fråga om känsla. En känsla av flyt, glädje, ibland passion och pirr, samspel, svett, trassligt hår och kläder på sniskan. Allt i ett enda underbart virrvarr.

Det är väl bara att traggla på. En del bjuder tillbaka, en del ser man inte röken av igen. Så är det väl bara. Det knepiga är när jag tycker att det gått bra och han kanske inte gör det, eftersom han inte bjuder upp tillbaka trots massor av givna tillfällen. Det är då det blir riktigt jobbigt, det är då det gäller att inte fokusera på det utan tänka på de som faktiskt bjuder tillbaka. Samtidigt skulle jag ju vilja veta vad som inte var bra - just för att kunna utvecklas.

Dans är inte lätt - men underbart!