Danskurs x 2

Varit på buggkurs och foxkurs.  Buggkursen gick väl sådär, hade nog ingen riktigt bra dag, inte vad det verkar på flera jag dansade med som kommenterade fel jag gjorde. Var väldigt fokuserad på att försöka trampa, trampa men det är då f*n så svårt det är att få ihop det. Visst, står jag still framför spegeln och övar går det ju OK i alla fall men sen när jag dansar tappar jag nog bort det, speciellt i snurrar osv. Antar att det bara är att nöta. 

Foxkursen var rolig och vissa danser var riktigt härliga, vissa gick väl sådär. Dansade bl.a. med en tunn, spenslig 14-åring och det går inte bra. Han är så lätt, så mjuk och rörlig att jag baske mig inte känner vad han gör. Känner inte att han går foxtrotsteg knappt. Tror hans rörelser äts upp av min famn :-) Försöker vara så nära det känns bra att dansa nära en 14-åring - inte helt okomplicerat. En annan yngre kille håller som han var på skoldans :-) men han försöker verkligen. En lite äldre karl dansar nog mycket folkdans också för han gungar i knäna som det vore hambo eller något och han snoasnurrar går inte av för hackor. Rolig att dansa men för man vet inte riktigt vad han ska hitta på.

Imorgon blir det "riktig" dans - ska bli såå roligt.

Lilla mamma

Min lilla mamma är på väg bort. Den mamma jag hade finns inte riktigt längre kvar - i alla fall så syns hon inte inte alltid. När man ibland pratar med henne nästan som tidigare tvärvänder det och hon börjar prata om att det är andra människor i rummet eller att hon är avlyssnad/filmad.

Idag pratade jag med henne på telefon och när jag frågade hur det var sa hon "kan inte prata så noga, jag är på svarta listan nu". Vad svarar man? "Jaha" och så berättade jag att jag varit på dans igår. Tänkte att det kunde få henne att klarna upp, eftersom hon älskat att dansa men det enda hon sa var "hejdå och kram".

Känns jobbigt att bo så långt bort från henne och pappa. Hade varit så enkelt att hjälpa till, avlasta pappa och sitta hos mamma lite mer än när jag åker och hälsar på men det blir ju lite mer intensivt då i alla fall.

Skulle vilja lägga ut ett foto på henne men jag tror inte hon skulle vilja det. Istället blir det en bild från hennes kära Visby.

Gårdagens dans - Två plus och en diss

Dans en söndag för omväxlingens skull, inte helt fel. Som vanligt en skön stämning i bilen till dansen - kan inte bli annat med så härliga danskompisar.

Självkänslan fick sig både en boost och en anti-boost eller vad man ska säga. Dansade med en kille som är som ett helt nöjesfält att dansa med, man rör sig i alla riktningar :-), jätteroligt. Slutorden var "mysigt" - där höll jag med. Efter en annan dans fick jag höra "det är roligt att dansa med dig". Blir så glad över att höra sånt här och självkänslan stärks lite - för en stund i alla fall. 

Tyvärr kan den ju så lätt mattas av också. En kille jag bjudit upp flera gånger (han typ en gång) betedde sig så att jag kände mig väldigt dissad och jag ska inte bjuda upp honom flera gånger. Han ska slippa. NU har jag fattat :-/ Bjöd upp honom rätt tidigt på kvällen och hoppades naturligtvis på att han skulle bjuda tillbaka men icke. Han hade flera chanser, bl.a. bjöd han upp samma tjej två gånger samtidigt som jag stod och pratade med henne. Hade han velat bjuda igen så hade det ju varit enkelt då men icke. Känns trist då jag tycker att det går jättebra när vi dansar - hur kan jag ha missbedömt det så?

Glömde ju två positiva saker till :-) Blev uppbjuden av L med en handklappning :-) och dansen avslutades med en lång varm kram och dansen var verkligen mysig - kan inte ha fel där. Provade att foxa med Li igen och den här gången gick det riktigt bra - och snabbt!

Dagens fråga är: Varför i h-vete tänker jag mer på dissen än på det positiva? Det är ju så dumt! Blir så trött - orkar inte analysera nu.

Socialdans - bra för egot?

Ett svar på rubrikens fråga är: Nej. Har man en låg självkänsla och är bekräftelseknarkare är det inte alltid bra för egot att gå på dans. 

Negativa tankar dyker upp:

- Tänk om jag har ett öknamn? - Stolpen, Kylskåpet ... 

- Jag blir inte uppbjuden för att jag är lång och inte helt pinnsmal. 

- Det jag tror är takt och något sånär följsamhet är otakt och helt stelopererat!?

- Har aldrig känslan av att det finns någon på dansen som verkligen vill dansa med mig.

Ett annat svar på rubriken kan vara : Ja! 

+ Att gå på dans har gjort mig modigare.

+ Jag vågar vara nära, jag vågar bjuda upp, jag har vågat börja gnussa.

+ Jag har nästan aldrig blivit nobbad. Killen vill dansa med mig när jag frågar. Kanske av ren artighet men i allafall :-) 

+ Jag blir uppbjuden av både nya och gamla.

Man sätter ju verkligen fokus på sig själv när man går på dans. Man lämnar ut sig rent fysiskt i armarna och ibland panna mot panna med en främmande man. Man vill ju vara synlig/ses på dansgolvet för att bli uppbjuden (men inte nödvändigtvis synas). Det ställer stora krav på självkänslan, att våga och inte känna sig alltför besvärad. Liksom jag själv gör någon slags bedömning av dansen lär ju även killen göra det, dvs. bedöma mig. Den tanken kan ibland vara förlamande.

Trots allt detta jobbiga är det så fantastiskt roligt, mysigt, härligt, varmt, svettigt, pirrigt att dansa! 

Nästa dans - ikväll!

Premiär

Får se vad det blir av detta försök till blogg. Tänker mig att det kan vara ett sätt att rensa hjärnan och vill någon annan läsa är det bara roligt.

Eftersom mitt stora intresse är dans (bugg och fox) kommer det att bli mycket om dans. Då jag också kämpar med min osäkerhet och låga självkänsla lär det bli en del om det också. Och så var det det där med vikten ... Kanske bäst att inte specificera mer. Det blir vad det blir. 

Välkommen!