Inre glöd?

Ja, något var det i alla fall som glödde i mig på festen i fredags. Har då aldrig fått så mycket positiv uppmärksamhet som då, tror att det var typ fyra stycken som uttryckte sig positivt om min person. Jag VET att man ska få sin självkänsla från sig själv och inte utifrån, jag VET verkligen det. Något var det och det kändes så härligt! Det är inte alls ofta jag får komplimanger så man kan lätt säga att jag är svältfödd och sög åt mig så mycket jag kunde. Patetiskt? Troligen, gamla människan som känner och beter sig som en tonåring men gott har jag mått sedan dess. Sen kan man ju fundera på vad det är som gör att jag har ett sånt behov, eller varför jag känner att det inte blir tillgodosett...

Eller så var det så enkelt att det inte var någon glöd som brann utan bara min urringning som gjorde't. Män är ju enkla varelser sägs det ;)

Bra låt

Igår kväll var vi hos syrran och käkade middag. Väl inne i vardagsrummet började vi lyssna på musik via Spotify och valet av låt gick laget runt. Sen började vi välja låt på teman. Den här valde R på temat svensk cover. Det är Tomas di Leva som sjunger "Himlen", en cover på Talking Heads låt med namnet "Heaven" :)

Tycker den är riktigt vacker och skulle gärna dansa till den. Enjoy.

Roligt sagt

Nea 5 år berättar att storebror Oliver fått svininfluensa för att han har slarvat med spriten :)

Svar

Dessa frågor har jag knyckt från K:s blogg, som har snott det från en annan blogg. :)

Jag kan: "Börja om på måndag ... "

Jag har: Genomfört ett helt O-ringen, dvs. orienterat fem dagar i rad och hittade alla kontroller det var meningen att jag skulle hitta :)

Jag gör: Oftast så gott jag kan.

Jag tror: På Jonas Gardell.

Jag vet: Att jag kan vara argsint ibland.

Jag vill: Skulle vilja prata med min mamma igen innan hon blev dement.

Jag hatar: Oj, mycket men när jag känner mig underlägsen och värdelös.

Jag vill uppfinna: En tidsmaskin - vore kul att kolla in stenåldern :)

Så svarar jag i telefon: Med förnamnet. När jag var barn/bodde hemma var det med efternamnet eller telefonnumret.

Jag trivs med: Mitt jobb och mina arbetskamrater.

Jag behöver: Hjälp.

Jag är allergisk mot: Mycket men människor som inte kan erkänna att de har fel /eller inte kan med att de har fel är påfrestande.

Jag skrattar åt: Vänner, Monty Python, Jonas Gardell och ironi. Försöker också skratta åt mig själv :)

Jag gråter: Åt filmer, vid prisutdelningar, Extreme home makeover och Jonas :)

Idag är vädret: Ett mycket lätt snö"täcke", typ någon minusgrad alltså.

Värsta känslan: Underlägsenhet.

Bästa känslan: Känna sig älskad och behövd.

Till frukost äter jag: Kaffe och rostad macka eller kaffe och yoghurt med flingor.

Favoritväder: En försommardag, typ tiden mellan hägg och syrén.

Favoritplagg: Min röda fleecemorgonrock.

Senaste inkomst: "Socialbidraget" från landstinget.

Senast köpta matvara: Ost.

Senast lästa bok: Minns inte senast lästa men lyssnar just nu på Gåtornas palats av Dan Brown.

Senast sedda film: A beautiful mind med Russel Crowe. Åhh, se den! Se om den!

Senaste goda handling: Får tänka lite där ... *hm* säkert någon "onödig" uppgift på jobbet.

Det var inte så genomtänkt att: Börja röka men ack så genomtänkt att sluta.

För mig är lycka: Att familjen mår bra och att det går bra för barnen.

Det är roligt med: Dans, dels för dansen som så och dels för att man träffar så mycket roliga människor i olika åldrar med ett gemensamt förenande intresse.

Det är viktigt att: Försöka vara ärlig mot sig själv och andra. Lite högtravande kanske men trots allt viktigt.

Om jag vore ett djur skulle jag vara en: En panda som tar det lugnt och mumsar hela dagarna.

Om jag fick obegränsat med pengar i tre månader skulle jag: Låta renovera huset och resa utomlands för att sola och shoppa under tiden.

Om jag skulle göra något riktigt kul nu skulle jag: Åka på danskryssning kanske :)

Bästa hälsningsfras: Har ni fest eller?

Good enough

På söndagskvällar är det dans (mest bugg) på dansklubben. Tanken är att man dels träffar vänner och dansar men dels också tränar på det man lärt sig på kurserna, det är som helt OK att stanna upp, prova, be att få öva något. Jättebra. En stund under kvällen brukar det vara ringdans; man dansar cirka 1½ minut med en, sen går man till nästa - dansar 1½ minus osv. Detta för att få prova på att dansa med alla möjliga utan att behöva bjuda upp, allt från tävlingsdansare till nybörjare. Tidigare har jag alltid tyckt att det är jobbigt med dessa ringdanser, vill inte dansa med de duktiga och tyckt att jag är för kass. Brukar försöka smita undan, gå på toa eller fika.

Insåg igår till min glädje att jag måste ha utvecklats - mentalt i alla fall. Blev inte alls nervös inför ringdansen utan såg nästan fram emot den, utan någon som helst oro. Det gick utmärkt att dansa både med nybörjare och duktiga tyckte då jag. Good enough typ. Kändes mycket bra.

Till eftertanke

Om man vill hjälpa någon eller tycker att någon beter sig konstigt skulle man kunna betänka nedanstående rader. Jag tycker just orden "... förstå det hon förstår ..." är så bra. Detta gäller ju inte bara om man vill hjälpa någon utan när man umgås med människor, att försöka förstå vad hon/han förstår och inte det man tycker att hon/han borde förstå. Det kan lätt bli så fel om man antar att det som är självklart och lättförståeligt för en själv även är det för andra.

Till eftertanke

Om jag vill lyckas med att föra en
människa mot ett bestämt mål, måste
jag först finna henne där hon är
och börja just där.

Den som inte kan det lurar sig själv när
hon tror att hon kan hjälpa andra. För att
hjälpa någon måste jag visserligen förstå
mer än vad hon gör, men först och främst
förstå det hon förstår. Om jag inte kan
det så hjälper det inte att jag kan
och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag
kan så beror det på att jag är fåfäng
och högmodig och egentligen vill bli
beundrad av den andre istället för
att hjälpa henne.

All äkta hjälpsamhet börjar med
ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och
därmed måste jag förstå att detta med att
hjälpa inte är att härska, utan att vilja tjäna

Kan jag inte detta så kan jag inte heller
hjälpa någon.

Sören Kierkegaard

Flashback

I lördags när jag körde till dansen lyssnade jag på RixFM. Klockan slog 18.00 och plötsligt var jag tillbaka på 80-talet. Jag hör Clabbes röst börja smattra och göra en massa konstiga ljud. Då är det ett nytt program på RixFM på lördagar, Rakt över Rix - tror jag smäller av! Har de dammat av gammgubben Clabbe som väl hälften av lyssnarna kopplar ihop med Idol och inte har en aning om att han haft en karriär som DJ, radiopratare, musiker och annat? Och som vanligt pratade han sönder låtarna till hackebiff. Nä detta var alltför mossigt och pinsamt. Går fetbort :)

Om dans och självkänsla - igen

Följande är nog möjligen mest intressant för den som brukar dansa (om ens då :) ) men välkommen att läsa även den som inte dansar naturligtvis. Min kära kompis Y skulle bli arg på mig om hon läste detta. Hon brukar säga att jag inte ska skriva folk på näsan det jag tror att de tycker/tänker.

Flera av tjejerna i dansgänget och jag brukar dansa med samma killar. Inget sensationellt med det kan man tycka. Dock kan detta enkla faktum användas av mig till att dissa mig själv. Jag tänker som så att om de jag dansar med även dansar med mina kamrater innebär det nästan per automatik att de inte vill dansa med mig. Detta för att de andra tjejerna är så mycket duktigare än jag är. Tänker att det är ingen idé att bjuda upp längre. Hur rubbat är det inte att tänka så här!? Och ändå!!?? Hur kan det bli så här? Och hur kommer jag ifrån såna här tankar? Jag kan ju trots allt se det LÄTT sjuka i dessa tankar. Jag vet ju att jag kan följa och jag blir ju faktiskt uppbjuden av flera av de här killarna men trots detta vandrar tankarna i dessa självömkande banor.

På senaste dansen fick jag kommentaren "Det är så roligt att dansa med dig Eva eftersom du utvecklats och inte längre är så spänd och nervös." Killen som sa det är världens mest positiva dansare som lyser av äkta dansglädje och han har sagt att han dansar med ALLA (vilken tur *ha ha*). De gånger jag dansat med honom tidigare har jag ibland fått lite konstruktiv kritik, vilket är jättebra. Samtidigt har det gjort mig nervös så jag har inte riktigt vågat bjuda upp honom men han har bjudit upp lite då och då. På senare tid känner jag dock att jag mer än gärna vill bjuda upp/tillbaka och då får jag inte tag på honom :) men han lyckas få tag på mig. Tänk att jag hamnat där, att jag vill bjuda tillbaka men inte får tag på'n :)

Annat dumt jag tänker är att jag inte vill be om en dans* till direkt, eftersom han kanske inte vill dansa mer med mig. Eller att jag senare under kvällen inte bjuder upp honom igen även om han är ledig, eftersom han redan dansat med mig och säkert inte vill det igen ... Kan dock bjuda upp en gång till om vi redan dansat två gånger då vi bjudit upp varsin gång.

Alltså, hur kommer jag ifrån dessa destruktiva tankar? De kanske inte ens stämmer och ändå låter jag dem påverka mig!? Hjälp!!!

Avslutar dock detta självömkande blogginlägg med något positivt från fredagskvällens dans. Hade tidigare under kvällen dansat en riktigt mysig fox med en kille jag fått tips om. När jag senare på kvällen sitter vid sidan av dansgolvet och vilar, väldigt avslappnad och tillbakalutad i en stol och mumsar på en banan så kommer han i princip springande och bjuder upp. Där behövde jag ju inte tveka i tanken - han ville verkligen dansa med mig. Detta tar jag till mig som något positivt och hittar ingenting som jag kan vända till att dissa mig själv :) Möjligen att han inte kommer att bjuda upp igen, eftersom vi buggade och han var jätteduktig och jag inte riktigt hängde med på allt, men dansglädje hade jag och det kan räcka långt. Jag hade hur som helst aldrig vågat bjuda upp någon som sitter och fikar och halvligger i en stol :)

___

* För den som inte dansar kan jag förtydliga att en dans är två låtar och att det är varannan dans snabb och varannan dans långsam. Man kan alltså både vilja bugga och foxa med samma kille.