Om dans och självkänsla - igen

Följande är nog möjligen mest intressant för den som brukar dansa (om ens då :) ) men välkommen att läsa även den som inte dansar naturligtvis. Min kära kompis Y skulle bli arg på mig om hon läste detta. Hon brukar säga att jag inte ska skriva folk på näsan det jag tror att de tycker/tänker.

Flera av tjejerna i dansgänget och jag brukar dansa med samma killar. Inget sensationellt med det kan man tycka. Dock kan detta enkla faktum användas av mig till att dissa mig själv. Jag tänker som så att om de jag dansar med även dansar med mina kamrater innebär det nästan per automatik att de inte vill dansa med mig. Detta för att de andra tjejerna är så mycket duktigare än jag är. Tänker att det är ingen idé att bjuda upp längre. Hur rubbat är det inte att tänka så här!? Och ändå!!?? Hur kan det bli så här? Och hur kommer jag ifrån såna här tankar? Jag kan ju trots allt se det LÄTT sjuka i dessa tankar. Jag vet ju att jag kan följa och jag blir ju faktiskt uppbjuden av flera av de här killarna men trots detta vandrar tankarna i dessa självömkande banor.

På senaste dansen fick jag kommentaren "Det är så roligt att dansa med dig Eva eftersom du utvecklats och inte längre är så spänd och nervös." Killen som sa det är världens mest positiva dansare som lyser av äkta dansglädje och han har sagt att han dansar med ALLA (vilken tur *ha ha*). De gånger jag dansat med honom tidigare har jag ibland fått lite konstruktiv kritik, vilket är jättebra. Samtidigt har det gjort mig nervös så jag har inte riktigt vågat bjuda upp honom men han har bjudit upp lite då och då. På senare tid känner jag dock att jag mer än gärna vill bjuda upp/tillbaka och då får jag inte tag på honom :) men han lyckas få tag på mig. Tänk att jag hamnat där, att jag vill bjuda tillbaka men inte får tag på'n :)

Annat dumt jag tänker är att jag inte vill be om en dans* till direkt, eftersom han kanske inte vill dansa mer med mig. Eller att jag senare under kvällen inte bjuder upp honom igen även om han är ledig, eftersom han redan dansat med mig och säkert inte vill det igen ... Kan dock bjuda upp en gång till om vi redan dansat två gånger då vi bjudit upp varsin gång.

Alltså, hur kommer jag ifrån dessa destruktiva tankar? De kanske inte ens stämmer och ändå låter jag dem påverka mig!? Hjälp!!!

Avslutar dock detta självömkande blogginlägg med något positivt från fredagskvällens dans. Hade tidigare under kvällen dansat en riktigt mysig fox med en kille jag fått tips om. När jag senare på kvällen sitter vid sidan av dansgolvet och vilar, väldigt avslappnad och tillbakalutad i en stol och mumsar på en banan så kommer han i princip springande och bjuder upp. Där behövde jag ju inte tveka i tanken - han ville verkligen dansa med mig. Detta tar jag till mig som något positivt och hittar ingenting som jag kan vända till att dissa mig själv :) Möjligen att han inte kommer att bjuda upp igen, eftersom vi buggade och han var jätteduktig och jag inte riktigt hängde med på allt, men dansglädje hade jag och det kan räcka långt. Jag hade hur som helst aldrig vågat bjuda upp någon som sitter och fikar och halvligger i en stol :)

___

* För den som inte dansar kan jag förtydliga att en dans är två låtar och att det är varannan dans snabb och varannan dans långsam. Man kan alltså både vilja bugga och foxa med samma kille.