Dags för lite självkontroll?

Fick det här messet idag. Vilken hemsk människa jag är!

Att gå lite för långt?

Högfrekvent oro

Kan en tonårsförälders mest frekventa känsla vara oro? Just nu så tror jag det i alla fall. Den gnager hela tiden i bakhuvudet. Oron bottnar ju i omtanke, man vill ju att ingenting farligt ska hända ens barn naturligtvis. Inser dock att jag m å s t e våga släppa taget, våga lita på att tonåringen gör det hon säger och inte gör det hon inte ska

t r o t s oron. Som ikväll - resten av familjen ska bort på släktkalas och yngsta dottern ska vara kvar i centralorten "ute med kompisar". Strikta förhållningsregler och förvarningar om lukttester :) Händer något är vi 40 minuter bort istället för 10 minuter.

Efter "förtroendekrisen" för ett tag sedan måste vi ju börja släppa lite på löplinan och lita på att dottern sköter sig som hon lovat dyrt och heligt. Samtidigt har jag ju själv varit där - lovat dyrt och heligt och sen ... fast ens barn kan ju faktiskt vara klokare och mer ordentligt än jag själv var. Eller hur?

En av livets alla gåtor ...

Det finns alltså plats I tvättkorgen ...

Veckans leende

Det är lite rart när kompisens snart fyraårige son säger "Jag älskar dig och mamma." :D

Tänk så poppis man kan bli när man är snälla tanten som hälsar på en kväll, har present med och gärna leker :)

Pappsen

Pappa då kan man undra? Hur är det med honom i allt detta med mamma? Ja, han har svårt att acceptera sakernas tillstånd, har svårt att hantera det. Han hälsar på mamma varje dag, som jag förstår är han där bara en kortare stund. Verkar sällan fråga personalen om mammas medicinska tillstånd, värden osv. Jag tror att han inte fixar att se mamma som hon är. Nästa år har de varit gifta i 50 år och känt varandra i 52 år. Då har man ju en del andra minnen av sin fru naturligtvis, vilket gör det jobbigt att se henne som hon är nu.

Pappa har gått från att alltid har varit den som sagt ifrån, vågat ifrågasätta osv. till att bli nästintill handlingsförlamad. Jag reagerar lite dubbelt på detta. Jag kan delvis förstå hans reaktion, samtidigt blir jag frustrerad och irriterad på att vuxna karl inte kan ta sig i kragen liksom, sluta skygga och ständigt säga floskler som "Vi tar en dag i sänder."

Pappa är hur som helst väldigt mån om mamma. Han ser till att hon har fina blommor, köper godis, vill exv. ogärna åka och hälsa på mig och syrran några dagar, eftersom ingen då hälsar på mamma.

Ja, vi tar en dag i sänder :)

Drömmar

En ofta förekommande dröm jag har är att jag befinner mig på typ ett hotell. En massa dörrar, hissar, broar, korridorer som jag far runt i och letar efter något jag inte vet vad det är. Det är alltid jobbigt, svårt, slitsamt och blir som fel. Jag vaknar inte med någon bra känsla i kroppen.

Det är ju lite spännande att fundera på vad det kan betyda. En enkel tolkning skulle ju kunna vara att jag ännu inte funnit DET vad det nu är. Känns ju lite trist när jag är gift och har två barn :) men man kan ju se det som något annat. Jag kan känna att jag inte är den jag vill vara, den som är jag egentligen är under allt skräp. Den där Eva som är utan alla nojor, utan självkänslan på noll. Jag vill ju inte att det ska vara den som är Eva som är den jag är nu. Om det går att förstå?

Googlade lite på drömtydning av dörr och hittade bl.a. den här:

Dörrar: En korridor med många dörrar visar din obeslutsamhet vad gäller hur du ska ta nästa steg. Även en osäkerhet om vilken väg man ska gå. Är alla dörrarna stängda kommer du att möta hinder.

Hm ...

Tystnad råder

Det är så tyst på boendet där mamma bor. När man kommer dit är det enda man hör TV:n, diskmaskinen och möjligtvis personalen som pratar med varandra. Ingen av de boende pratar, vare sig för sig själv eller med någon annan. En kvinna sitter ibland och klinkar på ett piano, samma truddelutt. Två män sitter och tittar på TV. Idag var det Förlossningsklinken på TV4 ... Flera av de boende ligger inne på sina rum, man ser aldrig till dem.

Min lilla mamma låg till sängs idag när jag kom. Blek pga lågt blodvärde. Hon låg och vilade, såg nästan som död ut men tittade upp när jag kom. Verkar inte som hon kände igen mig men hon blev heller inte rädd eller så utan tyckte det verkade vara i sin ordning att jag satt där och pratade, höll henne i handen, grät en skvätt. Jag tror inte att hon uppfattar mig som obekant. Hon låg där och småpratade om sitt med några bara hon såg. Hon frågade dem saker, fick svar och sa något tillbaka. Jag frågade vem hon pratade med och då sa hon "Mollberg eller något tror jag". Tänkte att jag testar att skoja lite så jag sa "Mållgan menar du?" (Alfons låtsaskompis för den som inte vet det.) Mammas svar blev "Ja men så heter han ju." Åh jag både skrattar och gråter.

Kan inte säga att vi kommunicerade direkt. Jag försökte prata, berätta och fråga saker men fick inga ordentliga svar. Antingen fick jag bara ett leende eller så sa hon något annat... typ goddag yxskaft.

Jag saknar henne verkligen och det är så konstigt att hon är där samtidigt som hon inte alls finns där. Hon som var min mamma. Den skämtsamma och nyfikna mamman. Musik-, film-, konst- och litteraturintresserad. Tyckte om att sitta vid datorn och surfa på nätet. Älskade historia och speciellt Egypten. Gotland, dans, Stockholm, segling. Samtidigt var hon en kritisk mamma, viktfixerad, ängslig och nervös, allt bottnande i ett självkänsla som var lika med noll.

Saknar att inte ha henne att ringa och berätta om sådant som gäller barnen. Det är ju bara hon och R som tycker att minsta lilla som gäller dem är intressant att höra om. Saknar att ringa till henne och bara småprata. Jag har ingen att gör det med längre.

Ja man skulle pratat mer med henne, sagt hur mycket jag älskade henne och vad mycket hon faktiskt betytt. Inte säker på om hon förstod det. Jag var inte alltid så snäll utan kunde vara rätt hård mot henne.

När jag är här hemma hos pappa (i hans och mammas lägenhet) finns ju mamma kvar överallt naturligtvis. Ett tydligt tecken på att hon varit där och liksom bara "upphört" eller hur jag ska säga att de tre CD:skivor jag hittade i CD-växlaren. En skiva med Yves Montand, en med Gordon Haskell ("smörsång" typ) och så filmmusiken till Eyes wide shut. Rätt skön blandning. Lite Gordon Haskell.

Isen har gått ...

... äntligen. Igår fick jag förhöra inför historieprovet och vi såg ett Vänner-avsnitt tillsammans. Känns så skönt att det verkar vara som vanligt igen. Nu gäller det att försöka hålla sig vuxen när det hettar till, för hetta till kommer det att göra igen, så mycket är säkert. Det är de onödigt starka orden jag måste försöka låta bli ...

Lite mer vuxen

Försökte bryta kalla kriget idag. Bad om ursäkt för att jag tappat besinningen men bad inte om ursäkt för att jag blev arg. Nä, ingen respons. Kalla handen. "Ut ur mitt rum!", "Du kallar mig dum i huvudet, DU är dum i huvudet!" Försökte förklara att schizofrent beteende inte alls är samma sak som att tycka någon är dum i huvudet men som det är i tonåringars värld så är det svart eller vitt. Bad henne i alla fall tänka på vad jag sagt och förklarat. Lommade ner för trappan. Det känns verkligen pyton, apjobbigt och bara ledsamt och sorgset att inte nå fram.

Inte vuxen

Jag är inte vuxen just nu. Har en konfliktperiod med yngsta dottern igen efter att det varit helt OK ett tag. Häromdagen tappade jag mitt vuxna beteende efter att ha fått tjata om att hon skulle sluta fippla med telefon, dator och börja gå i säng, får svaret "jaaa" och så fortsätter hon fippla och bryr sig inte. Efter fjärde eller femte gången och inget hände sa jag, mycket moget, "far åt helvete" och smällde igen dörren. Det var en hård huvudkudde att sova på den natten ska jag säga. Bad om ursäkt för vad jag sagt på morgonen, förklarade varför, hon förstod och allt var bra.

Det kan växla från en sekund till en annan utan att man fattar varför. Kan småprata lite och rätt var det är skriker hon "bry dig inte om det, ut ur mitt rum!" Allt tjat ledsnar ju både hon och jag på. Så var det igår kväll. Kände mig förvirrad och sårad och gick ut lugnt och stilla (jag KAN...) men nu så är det tystnad som råder. Jag orkar inte prata med henne och hon surar för att jag är dum och elak. Sa att hennes beteende var schizofrent vilket naturligtvis tolkas som att jag tycker att hon är dum i huvudet :/

Nåja, det går ju över men det är en klen tröst när man är mitt i det.

Dansbakis

Tror jag var dansbakis hela lördagen. Fredagens dans satt verkligen i. Hade hur roligt som helst. Dansade alla danser utom en före paus. Jag hann inte fylla på med vatten utan bara svettas. I vanliga fall dansar jag ju inte alltid varje dans och brukar då hinna dricka mycket mer. Så inte fredags, rent dehydrerad alltså. Och det är väl vad baksmälla faktiskt är, uttorkning.

Tyckte att buggen kändes riktigt bra och fick till en riktigt bra sådan med L - tyckte jag i alla fall. Tycker att trampet börjat sitta, höfterna börjar röra på sig lite. Hoppas känslan är rätt bara.