Kan en tonårsförälders mest frekventa känsla vara oro? Just nu så tror jag det i alla fall. Den gnager hela tiden i bakhuvudet. Oron bottnar ju i omtanke, man vill ju att ingenting farligt ska hända ens barn naturligtvis. Inser dock att jag m å s t e våga släppa taget, våga lita på att tonåringen gör det hon säger och inte gör det hon inte ska
t r o t s oron. Som ikväll - resten av familjen ska bort på släktkalas och yngsta dottern ska vara kvar i centralorten "ute med kompisar". Strikta förhållningsregler och förvarningar om lukttester :) Händer något är vi 40 minuter bort istället för 10 minuter.
Efter "förtroendekrisen" för ett tag sedan måste vi ju börja släppa lite på löplinan och lita på att dottern sköter sig som hon lovat dyrt och heligt. Samtidigt har jag ju själv varit där - lovat dyrt och heligt och sen ... fast ens barn kan ju faktiskt vara klokare och mer ordentligt än jag själv var. Eller hur?
Ja herre gud om man kunde låsa in dem på kammaren med en frimärkssamling;) Skämt åsido, förstår din oro, kommer ju dit själv om några år och fasar redan.
SvaraRaderaJag är i samma sits som dig med två tjejer på 16 år.. Precis som du skrev, jag VET vad JAG gjorde.. hmmm.. ;o)
SvaraRaderaJa du Pia, jag skulle då inte vilja att ungarna gjorde det jag gjorde, i alla fall vissa saker ... Ett under det inte gick åt h-vete ibland.
SvaraRadera