Tystnad råder

Det är så tyst på boendet där mamma bor. När man kommer dit är det enda man hör TV:n, diskmaskinen och möjligtvis personalen som pratar med varandra. Ingen av de boende pratar, vare sig för sig själv eller med någon annan. En kvinna sitter ibland och klinkar på ett piano, samma truddelutt. Två män sitter och tittar på TV. Idag var det Förlossningsklinken på TV4 ... Flera av de boende ligger inne på sina rum, man ser aldrig till dem.

Min lilla mamma låg till sängs idag när jag kom. Blek pga lågt blodvärde. Hon låg och vilade, såg nästan som död ut men tittade upp när jag kom. Verkar inte som hon kände igen mig men hon blev heller inte rädd eller så utan tyckte det verkade vara i sin ordning att jag satt där och pratade, höll henne i handen, grät en skvätt. Jag tror inte att hon uppfattar mig som obekant. Hon låg där och småpratade om sitt med några bara hon såg. Hon frågade dem saker, fick svar och sa något tillbaka. Jag frågade vem hon pratade med och då sa hon "Mollberg eller något tror jag". Tänkte att jag testar att skoja lite så jag sa "Mållgan menar du?" (Alfons låtsaskompis för den som inte vet det.) Mammas svar blev "Ja men så heter han ju." Åh jag både skrattar och gråter.

Kan inte säga att vi kommunicerade direkt. Jag försökte prata, berätta och fråga saker men fick inga ordentliga svar. Antingen fick jag bara ett leende eller så sa hon något annat... typ goddag yxskaft.

Jag saknar henne verkligen och det är så konstigt att hon är där samtidigt som hon inte alls finns där. Hon som var min mamma. Den skämtsamma och nyfikna mamman. Musik-, film-, konst- och litteraturintresserad. Tyckte om att sitta vid datorn och surfa på nätet. Älskade historia och speciellt Egypten. Gotland, dans, Stockholm, segling. Samtidigt var hon en kritisk mamma, viktfixerad, ängslig och nervös, allt bottnande i ett självkänsla som var lika med noll.

Saknar att inte ha henne att ringa och berätta om sådant som gäller barnen. Det är ju bara hon och R som tycker att minsta lilla som gäller dem är intressant att höra om. Saknar att ringa till henne och bara småprata. Jag har ingen att gör det med längre.

Ja man skulle pratat mer med henne, sagt hur mycket jag älskade henne och vad mycket hon faktiskt betytt. Inte säker på om hon förstod det. Jag var inte alltid så snäll utan kunde vara rätt hård mot henne.

När jag är här hemma hos pappa (i hans och mammas lägenhet) finns ju mamma kvar överallt naturligtvis. Ett tydligt tecken på att hon varit där och liksom bara "upphört" eller hur jag ska säga att de tre CD:skivor jag hittade i CD-växlaren. En skiva med Yves Montand, en med Gordon Haskell ("smörsång" typ) och så filmmusiken till Eyes wide shut. Rätt skön blandning. Lite Gordon Haskell.