Det är rätt dumt att titta bort när någon tittar åt ens håll när man är på dans, speciellt om man vill bli uppbjuden. Det är oftast, säkerligen inte alltid, en första signal om att "vill du dansa?". I min ibland förvridna hjärna kan sådana blickar vändas till att istället betyda "hjälp, hon tittar hitåt, tänk om hon vill dansa" - resultatet blir då att jag tittar bort och kan ju på det sättet signalera ointresse och kanske missar att bli uppbjuden. Tänk vad man kan jävlas med sig själv!!!
Satt och zappade nu på förmiddagen innan jobbet och fastnade på TV4 morgonprogram och en intervju med Mark Levengood. Lite sorgligt uttalande men så typiskt Mark Levengood.
"Mina föräldrar var inte curlingföräldrar, snarare bowlingföräldrar och använde oss barn som klot för att slå ner varandra. ..'Hälsa pappa att han är ett svin' typ."
Tyvärr kan jag nog känna igen mig lite där. Kan med syrlig och tydlig adress till R säga till något av barnen att "... fråga din far .... ". Inte så moget kanske men ibland kan man bli så less på vissa saker.
... mitt i en dans fick jag på Ö-viksmaran, kändes lite underligt på något sätt. Mitt i dansen (en lite påhittig fox) säger killen lite dovt "jaha, bra svung i snurren"och när dansen var slut typ "det gick ju riktigt bra det där". Jag är ju svältfödd på glada tillrop men på det här sättet kändes det lite eljest. Ska jag aldrig vara nöjd!? Jag hörde som att han varit tveksam men tänkt sig att "jag testar" och så hade det fungerat. Fast det är kanske att analysera för mycket. Det är ju bara dans! Han är ju en dansare jag sett lite på hemmadansbanan i sommar, ska försöka bjuda upp honom igen om jag lyckas.
Nog kan jag på sätt och vis recensera en dans också men inte så utan det blir ju mer "åh vad roligt/härligt/mysigt det är att dansa med dig" eller "tack, det där var nog kvällens dans".
Ännu en dansmara till ända. Möjlighet att dansa åtta timmar varje kväll, vilket det naturligtvis inte blev. Det går ju upp och ner under en så lång danskväll. Det går ju inte att beskriva hur det är på en dansmara, kvällarna är ju fyllda av så mycket mer än bara dans. Glädje, mys, svett, ångest, vatten, klädbyten, prat, "utpekanden" av bra dansare, skratt, kramar, axelmassage, stretching ...
Lördagen var lite bättre när det gäller uppbjudningar, jag slapp jaga heeela tiden och när jag väl skulle bjuda upp själv kände jag mig lite modigare och försökte strunta i alla nojor och bara körde på. Vill man kan det förklaras av den energi, styrka och mod jag fick av en i dansgänget som måste vara en trollpacka :) för det blev bättre efter att hon kört sin trolleri. Nu är det ju så att det hade kunnat vara bra även utan hennes förtrollning :D men hon var så rar och ville mig så väl att jag nog tror på henne lite grann, för säkerhets skull.
Jag fick flera riktigt härliga danser, jättemånga bra danser och några sådär halv bra. En av de danser som sitter kvar ännu dansade jag inte ens själv. Det var en dans som en danskompis beskrev. Hon dansade en fox (med en tjej som förde) som verkligen både musik- och textanpassade dansen, exv. så är texten "... I stand tall to get by..." så gjorde hon sig som större osv (om det nu går att förstå). Det hade varit fantastiskt och när hon berättade om det i bilen blev jag så rörd att jag fick tårar i ögonen och hon grät. :)
De hade dansat till den här låten som Zlips spelade.
Jag började mitt arbetsliv som 17-åring med att jobba som sekreterare. Jag tog så småningom tjänstledigt och började plugga arkeologi och kulturgeografi några år efter att jag fyllt 30. Jag insåg nog redan då att arkeologi var något jag inte skulle kunna försörja mig på men jag ville inte ångra att jag inte provat. Och ångra mig har jag aldrig gjort, av flera orsaker - kunskap är ju inte tungt att bära har något sagt - så sant. En studiekompis har blivit en av mina allra bästa vänner. Jag har fått möjlighet att jobba med fältarkeologi på lite olika platser i Sverige, från Ösmo söder om Stockholm, via Mälardalen och Uppsala, Örnsköldsvik, Umeå och allra nordligast i Sangis mellan Kalix och Haparanda.
Så mycket penslande har det inte blivit (dock lite grann) men mycket grovarbete med att skotta sand, bära sten, ta sig igenom jord med skärslev och mycket mer. Ibland har det varit hur spännande som helst, ibland har det varit urtråkigt, blött och kallt och man hittar i n g e n t i n g! Det är då man ska tänka att "ett noll-resultat är ju även det ett resultat" men det är svårt.
Jag har varit med på grävningar där vi bl.a. hittat guld, delar av runstenar, vackra sten- och metallföremål. För att inte tala om keramik(skärvor), ibland mycket vackert ornerade. Det jag dock hittat mest är nog brända ben (dvs. rester efter matlagning). Jag är dock lite mallig över att jag hittade den andra graven från stenåldern i Västernorrland, egentligen bara en skugga av den och det enda som fanns kvar av kroppen var en del av en nackkota, mjuk som blött mariekex ungefär :) men en skugga av kroppen fanns kvar i sanden, rödockra spritt lite över kroppen och vid fötterna låg en vacker spets i skiffer. Ganska maffigt fakiskt (i brist på mer akademiskt språk).
Sedan jag började dansa har jag insett att många av de låtar som spelas är covers på countrylåtar. Den typen av musik har jag tidigare, lite okunnigt kanske, tyckt vara lite töntig. Låtarna kanske kan vara lite smöriga ibland men rör ju ofta basala frågor om kärlek, relationer osv. Här kommer en härlig låt med Kenny Rogers. Man kan känna igen sig en heeeel del.
