En äkta och en falsk

En äkta Jonas.

En falsk Jonas.

Sveriges vackrast belägna dansbana?

Flygfoto: Niclas Börlin

Jag tror att denna dansbana måste höra till en av de vackrast belägna dansbanorna, Bredsele park i Kusfors någonstans i skogen mellan Boliden och Norsjö, precis intill Skellefteälven. Måste vara extra vackert på försommaren när det är ljusare, solen speglar sig i älven.

Varit dit på dans de två senaste lördagarna, en dryg resa (hemma 4:30) men faktiskt värt besväret. Fin loge, bra golv, lite blandade åldrar (dvs. jag är inte äldst :) Hade riktigt roligt igår med flera härliga danser (för lite gnuss dock ;) ). När man är på ett nytt ställe är det ju mycket nytt folk som man inte alls har koll på hur de dansar (och de har ingen koll på hur jag dansar heller) så det gäller att ligga i och bjuda upp. Det är så härligt när man bjuder upp första bästa och känner direkt "yes!, det flyter" och att det inte bara är någon som "matar golv". Förhoppningsvis känner de detsamma, att det inte bara är en dam de behöver baxa runt.

Ibland glömmer jag bort mig

Jag glömmer ibland bort att en del vänner inte riktigt är med på att jag ibland (lite för ofta kanske ? :) ) kan vara ironisk/sarkastiskt på skämt, både mot mig själv och mot andra. Tror ju då att de förstår eller känner den sidan av mig, vilket ibland blir vääääldigt fel och en del kan ta illa vid sig.

Jag har ju också en del vänner som brukar försöka uppmuntra mig att faktiskt tala om när jag tycker att jag gör något bra eller är bra på något etc. istället för att klanka ner på mig och inte tro mig själv om något. Gör jag det med andra känner jag ibland att det där lät nog som skryt och att de tänker att "hon tror nog att hon är något". Och så det ju verkligen inte. Det krävs ganska mycket av mig att våga säga något positivt om mig själv.

Kommunikation kan vara svårt.

Så här kan jag känna mig ibland...

nästan ... men inte riktigt så elak. :) Klicka här.

Är jag konstig?

Jag har ju varit ensam hemma i princip i över två veckor och jag tycker det är hur skönt som helst. Flera som jag pratat med kan inte riktigt förstå att jag inte tycker det är tråkigt, ensamt osv. Det är verkligen inte det. Det är flera år sedan jag var ensam hemma i mitt eget hus. Det är så skönt att slippa tjata, laga mat, plocka, skjutsa och hämta barn utan bara få bestämma själv vad jag ska göra. Det är inte det att jag inte saknar familjen men jag vet ju att de kommer hem så det är helt OK.

Jag har lite svårt att förstå hur en del inte kan se värdet av att få vara ensam med sig själv, när man har familj. Tycker det är nästan som osjälvständigt att man måste ha någon annan hela tiden för att fungera. Antagligen är jag alldeles för självständig för att vara både hustru och mamma i mångas ögon, kanske inte ens en bra hustru och mamma som faktiskt kan trivas u t a n familjen. Jag ser det mer som att jag faktiskt blir en bättre hustru och mamma av att få vara ensam ett tag. Det är naturligtvis en helt annan sak om man är ofrivilligt ensam men det är en annan sak. Jag tyckte det var jättetrist många gånger när jag levde ensam även om jag faktiskt även då kunde uppskatta ensamheten. Hade ju goda vänner omkring mig.

Jag gör, och har alltid gjort, ganska mycket utan familjen. Just nu är det ju dans för hela slanten och det är nog också lite suspekt i mångas ögon. Gifta kvinnan ute och dansar med andra karlar (t.o.m. pojkar :) ). Många tror kanske jag är ute för att ragga, men må så vara. Jag vet vad jag gör och det är att dansa och umgås med trevliga människor. Det må vara väldigt nära och se väldigt intimt ut men det är verkligen bara dans!

Hur som helst, på fredag kommer yngsta dottern hem och rätt snart är familjen komplett när de andra två kommer hem. Allt som vanligt igen och det är inte så dumt alls.

Livet på landet

Har haft ett gäng skatj*vlar på tomten som väsnats sista tiden och jag tror att de trakasserat någon stackare. Tycker att det har blivit lite tystare nu ... kan detta vara svaret på varför? :)

Roliga skylttexter

Sett två roliga skyltar på senaste tiden. Har inte velat fotografera dem, verkat så besserwisseraktigt så jag får beskriva dem istället.

En skylt på ICA Maxi idag utannonserade "Mjukglass - mellan bägare 10 kr" Om jag betalar 20 kr kan jag då få glassen I bägaren då?

På kommunens avfallsanläggning finns containrar för diverse olika material "Trä", "Icke återvinningsbart", "Kakel, keramik, porslin", "Brännbart" och en massa andra. Min favorit på vår avfallsanläggning är "Överstort brännbart". Tror nog bara att det är här i Västerbotten man kan hitta en sån skylt :)

Njuta av ensamheten

Jag är ensam hemma! I minst en vecka! Underbart! Det hör verkligen till ovanligheterna att jag är ensam i mitt eget hem. Vill jag vara ensam får jag ge mig iväg hemifrån. R, min käre man, är ju alltid hemma och blir ju lätt stressad över att behöva lämna byn ;) Nu är han ledig och har tagit med sin barnen till ön och jag är hemma. Börjar ju jobba om några dagar.

Jag har alltid haft ett stort behov av att få vara ensam och rå mig själv. Bestämma när, hur, var, vad och om jag ska äta, bestämma över fjärrkontrollen, bara vara ensam ... Få bestämma själv och inte behöva ta hänsyn. Jätteskönt. Låter kanske jätteego att ha en sånt behov av att slippa ta hänsyn till andra eller som ett hån mot de ofrivilligt ensamma - men så är det inte. Har man familj och barn så är det ju ständiga krav och måsten hela tiden. Så skönt att få vila ifrån dem - och de ifrån mig och mitt tjat (moderns lott :/ ). Senaste veckan när jag varit ensam med yngsta tjejen har jag i princip agerat taxi hela dagarna men det var ju något som faktiskt togs med i beräkningarna när vi bestämde oss för att flytta till landet. Det är ju mycket längre från samhället till byn än från byn till samhället ...

Dagen ska väl ägnas åt gräsklippning och en joggingtur med U, sen plockar jag väl lite hemma som vanligt antar jag.

Snart tillbaka i selen

Sista semesterveckan på väg att ta slut. Känns som evigheter sedan jag jobbade och det ska bli helt OK att gå till jobbet även om jag naturligtvis gärna varit ledig längre. Är tacksam över att jag har ett arbete jag tycker om att gå till. Det är ju inte alla förunnat. I dessa tider ska man väl vara glad över att ha ett jobb att gå till överhuvudtaget.

Jag har verkligen hunnit med mycket de här fyra veckorna. Utlandsresa och Stockholmsvistelse med familjen, dansresa till Öland med vänner och två veckor hemmavid. Tror det är miljöombytet och de olika aktiviteterna som gör att jag känner mig utvilad.

Några foton får illustrera semestern i Kroatien och på Öland. Det första är utsikten från vår balkong i Kroatien, sen jag i trädgården på Villa Ingrid och sist en bugg tillsammans med Alex på puben Robinson Crusoe i Borgholm.

Nu förstår jag vad mamma menade

När jag var tonåring sa min mamma ofta när vi var oense om något att "du kommer att förstå mig en vacker dag". Naturligtvis fnyste jag lite överlägset och sa "aldrig, du har fel". Tyckte att hon var urfånig, överkänslig och allt möjligt annat. Då ville jag inte tänka tanken att jag skulle bli som hon. Nu måste jag nog erkänna att jag till stora delar blivit som min mamma, på gott och ont. Förhoppningsvis har jag också alldeles egna karaktärsdrag och jag har ju även drag från min pappa naturligtvis.

Då jag oftast fick höra att jag skulle förstå en dag var när vi var oense om hur länge jag skulle få vara ute, sova över hos kompisar, åka iväg på saker osv. Allt var ju en fråga om oro och ängslan hos mamma, vilket jag naturligtvis kan förstå nu när jag har egna tonåringar. Det är bara naturligt och inte så konstigt och jag har inga problem med det nu. Däremot är jag mycket försiktig och sparsam med att säga så till mina egna barn (även om jag kan tänka det). Det gagnar ingenting, triggar nog mest bara igång konflikt och avståndstagande.

Det jag däremot blir riktigt ledsen över är att jag känner igen hennes känsla av att ibland hamna vid sidan av, känna sig osynlig och nästan bortglömd. Hon berättade att hon ibland på jobbet, större tillställningar osv. inte sällan hamnade vid sidan av, längst ut vid bordet osv. Hon hade känslan av att ingen brydde sig om hon var där eller inte. Minns den gången hon berättade det och jag tyckte hon var störtlöjlig, svag och nästan lite martyr. Tyckte att det hängde på henne själv att göra något åt saken. Nu förstår jag henne :)

Naturligtvis inser jag att man måste bjuda till själv osv men det är något utöver det känner jag. Jag vet att jag är känslig och kan övertolka saker, och kanske sitter andra som jag aldrig trott skulle tänka på samma sätt och har samma tankar. Jag kan sitta vid ett bord på en fest (inte ens längst ut på kanten) och hamna helt "ensam". I andra sammanhang också som hamna vid sidan av. Jag vet att jag ser väldigt sur ut när jag inte ler men jag vet också att jag är en social och glad person som inte på något sätt skyr kontakt med människor, tvärtom. Ändå infinner sig känslan av att ingen bryr sig om jag är där eller inte. Ingen skulle notera om jag gick därifrån.

Vad är det här då frågan om? Varför får jag den här känslan att inte höra till, att ingen egentligen bryr sig? När jag läser det jag själv skriver ser det ju helt rubbat ut och andas lite "tyck-synd-om". (Jag vill poängtera att jag inte skriver detta för att någon ska tycka synd om mig.) Åker jag till jobbet, går på dans osv finns det många som visar att de faktiskt tycker det är roligt att jag kommer dit. Och ändå! Är det så enkelt att det är den där jäkla bristen på självkänsla som kräver bekräftelse från andra hela tiden? Att jag inte märker när andra sitter mitt i ett större sammanhang och även de är helt ensamma? Vad det än må vara så är känslan jobbig att ha i sinnet och rent kontaproduktiv också, eftersom det antagligen syns på hela mig hur nedslagen jag är. Och vem vill sitta och prata med en surmupp (som egentligen inte är sur :) ) Hade den här känslan senast några gånger på Öland.

Borde ju ha en plan för hur jag ska hantera detta men det är väl densamma som för det mesta jag behöver jobba med. Stärka självkänslan och inte vara så beroende av att söka bekräftelse från andra.

För att avsluta detta lite dystra blogginlägg lite mer positivt måste jag ju säga att bland de positiva saker jag fått ifrån mamma, eller där jag i alla fall är liknar henne kan sägas humorn, omtanke om andra, intresset för böcker, musik och historia och inte minst på "äldre dar" intresset för dans! :)

Eftersom jag tror att mamma inte vill att jag lägger ut en bild på henne lägger jag ut en länk till en låt jag, och hon, tyckte mycket om, "School" med Supertramp

Bilden av en terrorist? :)

Är detta bilden av en terrorist? :) När yngsta dottern skulle åka från Stockholm och hem hade hon så mycket packning att vi fick låna en gammal ryggsäck av mormor. I säkerhetskontrollen på Arlanda frågar en vakt vem som äger den blå ryggsäcken, dottern ger sig till känna och vakten ber att få titta i ryggsäcken. Han går försiktigt igenom den, ganska långsamt. Både jag och dottern skrattar lite generat och funderar febrilt på vad som kan ha sett mystiskt på röntgenskärmen.

Efter en liten stund öppnar vakten ett litet ytterfack på ryggsäcken och plockar upp en liten sågtandad kniv med gult handtag och en kork i änden. Gissa om vi blev förvånade, överraskade och generade. Han frågade om vi kunde tänka oss att lämna kvar kniven. Vi svarade naturligtvis "ja".

Öland

Dansveckan på Öland, ett måste för många inbitna dansare tillsammans med dansveckan i Malung. Det verkar kanske lätt nördigt att åka en vecka för att dansa och trängas med folk men prova kan man väl göra. Att resa är roligt och så även att dansa så varför inte.

Sålunda for jag och 26 glada norrlänningar i blandade åldrar och

med varierande danserfarenhet med buss ner till Öland för att dansa i tre dagar. Vi bodde inte på campingen som de flesta andra

utan i Villa Ingrid. Vi hade nästan

hela pensionatet för oss själva. Dagarna startade med en härlig frukost i den vackra trädgården och

sedan vidtog lite olika aktiviteter - besök i Borgsholms slottsruin, Solliden, bad eller besök på campingen. Oftast hamnade alla ändå till slut i trädgården där vi lyssnade på musik, solade, tog en pilsner eller dansade. Så skönt att bara vara.

Det är tydligen tradition på dansveckan att dansbandet Perikles spelar på själva campingen tisdag kväll innan den riktiga dansen börjar. Alltså for vi dit och kollade läget. Jag brukar ju, helt

sanningsenligt, säga till mina icke dansande vänner att alla dansar nyktra ... nu hör det nog också till traditionen att dansveckan även innebär en hel del festande för många (men långt ifrån alla). Kändes lite som att vara på festival :) Det var alls inte otrevligt på något sätt men jag var nog alltför nykter och hämmad/blyg för att släppa loss som många gjorde, inkl. flera av dansvännerna. Jag stod vid sidan och tittade på istället. Hur som helst så var det otroligt bra ös.

Danserna på kvällarna var trånga, svettiga och varma. Hörde talas om att det var 1500 personer en av kvällarna och det tvivlar jag inte på för en sekund. Själva danserna för mig rent personligen var sådär. Första kvällen tyckte nog alla var sådär, det var som att man måste känna in sig lite och få kläm på hur det fungerade.

Andra kvällen före paus var helt suverän både för mig och alla andra - stötte man på någon av danskompisarna strålade alla ikapp. Efter paus tog det roliga slut lite grann för mig. Dansade med en kille, en skön och upptågsrik gnussfox. När det sen blev dags för bugg (man dansar oftast två lugna, två snabba i södra Sverige) sa jag att jag känner mig osäker bara så han skulle vara beredd på det och kanske anpassa sig lite. Ack vad jag bedrog mig, det var som att han skulle retas och testa. Jag hängde inte med alls tyckte jag och jag kände mig sååå kass. Tyvärr så gjorde den dansen att jag tappade sugen och blev stående ganska mycket resten av kvällen och kände mig väldigt osäker. Retar mig så att jag lät mig påverkas av den dansen så mycket men jag är ju som jag är ...

Tredje kvällen inleddes med partyt på campingen och när sen dansen kom igång hade jag kvar gårdagskvällens negativa känsla i kroppen och lite av "vid-sidan-av"-känslan jag hade på campingen, så den kvällen dansade jag inte så mycket. Sista timmarna satt jag nog mest och tittade. Är på väg in i en PMD-period också, vilket ju kan förklara varför jag tog åt mig så mycket, alltså dags för månadens minidepression :/

Nu låter det kanske som att jag hade en trist vistelse på Öland men så är det inte alls. Resan var verkligen mer än bara dansen. Umgänget med en massa härligt och roligt folk och många roliga danser gör att jag mer än gärna åker även nästa år. Nu vet jag ju lite mer vad som gäller så då j*klars :)

Croatia, 12 points

Vilken härlig vecka vi fick i Kroatien. Vackert och varmt väder utan att vara tryckande hett alla dagar utom en. Att huden fick en dags vila gjorde då ingenting då vi alla bränt oss någonstans - vissa mer, vissa mindre.

Vi tog det bara lugnt, solade, åt god mat, umgicks

utan datorer, mobiltelefoner och TV. Verkligen både kvalitets- och kvantitetstid tillsammans. Härligt! Det enda minuset vi kunde hitta var att det inte var helt lätt att hitta kroatisk mat på menyerna som var ganska turistanpassade tror jag. Istrien, som regionen heter, ligger ju längst norr ut och har således påverkats mycket av Italien vad gäller bl.a. mat. Pasta, pizza blev det naturligtvis samt tryffel (som är typisk för regionen )och prsut (lufttorkad skinka). Den inhemska ölen var som vanligt billigare än både vatten och läsk - riktigt god var den också. Även det kroatiska vinet var gott så jag ska kolla upp sortimentet på systembolaget.

Något som inte gjorde oss besvikna var förväntningarna på hur vackert det skulle vara, speciellt vattnet. Frisk och klart. Inga mjuka sandstränder utan istället klapperstensstränder eller badterasser. Skönt att slippa all sand faktiskt.