Är jag konstig?

Jag har ju varit ensam hemma i princip i över två veckor och jag tycker det är hur skönt som helst. Flera som jag pratat med kan inte riktigt förstå att jag inte tycker det är tråkigt, ensamt osv. Det är verkligen inte det. Det är flera år sedan jag var ensam hemma i mitt eget hus. Det är så skönt att slippa tjata, laga mat, plocka, skjutsa och hämta barn utan bara få bestämma själv vad jag ska göra. Det är inte det att jag inte saknar familjen men jag vet ju att de kommer hem så det är helt OK.

Jag har lite svårt att förstå hur en del inte kan se värdet av att få vara ensam med sig själv, när man har familj. Tycker det är nästan som osjälvständigt att man måste ha någon annan hela tiden för att fungera. Antagligen är jag alldeles för självständig för att vara både hustru och mamma i mångas ögon, kanske inte ens en bra hustru och mamma som faktiskt kan trivas u t a n familjen. Jag ser det mer som att jag faktiskt blir en bättre hustru och mamma av att få vara ensam ett tag. Det är naturligtvis en helt annan sak om man är ofrivilligt ensam men det är en annan sak. Jag tyckte det var jättetrist många gånger när jag levde ensam även om jag faktiskt även då kunde uppskatta ensamheten. Hade ju goda vänner omkring mig.

Jag gör, och har alltid gjort, ganska mycket utan familjen. Just nu är det ju dans för hela slanten och det är nog också lite suspekt i mångas ögon. Gifta kvinnan ute och dansar med andra karlar (t.o.m. pojkar :) ). Många tror kanske jag är ute för att ragga, men må så vara. Jag vet vad jag gör och det är att dansa och umgås med trevliga människor. Det må vara väldigt nära och se väldigt intimt ut men det är verkligen bara dans!

Hur som helst, på fredag kommer yngsta dottern hem och rätt snart är familjen komplett när de andra två kommer hem. Allt som vanligt igen och det är inte så dumt alls.