Nu är det över

I torsdags, den 22 april, fick mamma äntligen somna in. Allt gick lugnt och stilla. Det tog några minuter, som om en låga långsamt förlorade kraft. Fridfullt.

Galghumor

Det är så skönt att kunna brista ut i gapskratt ibland mitt i all väntan, mitt i sorgen. Jag och syrran sitter som vanligt hos mamma och jag håller på att göra iordning en spellista på Spotify med musik jag vet att mamma tycker om, både modernt och gammalt. Klassik musik, opera, jazz, swing, 70- och 80-talsmusik, visor - allt utom hårdrock nästan :) Pysslade med listan; lade till bl.a. Ted Gärdestad, Nat King Cole, letade lite i min dansspellista, tryckte på fel låt och fel knapp, dvs Play och i högtalarna ljuder "Hur svårt kan det va'?" med Linda Bengtzing. Syrran och jag tittar på varandra och börjar gapskratta - så förlösande på något sätt. Flera gånger under de här dagarna har ju både hon och jag sagt till mamma att det är OK att hon går, somnar in, att hon bara ska släppa taget.

Tröstande dikt

Hittade den här dikten när jag googlade på "tecken på att döden närmar sig", hur sjukt är inte det, egentligen. Eller är det den moderna människan som sitter vid en sjukbädd och googlar om döden och för att vara upplyst och kanske förberedd när det verkligen är dags?

Dikten har Pär Lagerkvist skrivit:

Oroas ej. Räds ej i uppbrottstimman.
En vänlig hand lugnt ordnar
båtens segel,
som för dig bort från
kvällens land till dagens.
Gå utan ängslan ner
i strandens tystnad,
den mjuka stigen genom
skymningsgräset.

Parodi?

Efter att ha bott i Västerbotten i snart nio år kan jag ibland tycka att folk nere i Stockholm låter som parodier på stockholmare. Jag kan nästan bli full i skratt. Inser ju snabbt att man bl.a. pratar i näsan här nere, med långa åååååå:n och eeeeee:n. Jag har som vant mig av med stockholmska trots att jag nästan varje dag ändå hör stockholmare prata i TV eller någon annan stockholmare i förskingringen.

När jag kommer till Stockholm säger vänner här nere att jag låter norrländsk och är jag i Västerbotten låter jag stockholmsk. Så det finns väl lite av varje naturligtvis, av båda dialekterna.

Finns många bra ord jag tagit till mig i Västerbotten och använder ibland. Övervänt, tjoller, obra, oäten, att hä något någonstans är också bra.

Jobbigaste resan hittills

Är just nu på mitt livs jobbigaste tågresa - resan ner till Stockholm för att sitta med min mamma när hon somnar in och dör. Det är så sorgligt samtidigt som det känns som en stor lättnad att allt snart är över. Min mamma finns ju inte längre. Den 80-åriga, svårt dementa, smala kvinnan i sängen på sjukhuset är egentligen inte hon. Så på sätt och vis är ju mamma borta sedan ett par år egentligen.

Är lite förvånad över min reaktion just nu - känner mig lugn och samlad. Har egentligen känt mig så hela tiden under mammas sjukdom/ålderdom. Klart jag är ledsen och sorgsen men på något sätt realist. Nu är det så här - inget kan förändra det. Är det kanske storasystern som sätter in, måste vara redig och ta hand om syrran ifall hon inte håller och mest kanske pappa som är rätt irrationell. Får nästan lite dåligt samvete över att jag inte gråter hela tiden och är alldeles ifrån mig - känner mig konstigt nog ganska stark. Det "ska" man väl vara i sorg eller?

Nåja reaktionen kan blir en helt annan när jag snart är på sjukhuset och när stunden väl är kommen och förbi - när mamma verkligen är borta.

Nästan en evighetsmaskin

Tänk egentligen vad fantastisk människokroppen och livet är. Så oerhört hållbar trots allt. Den klarar enorma påfrestningar i form av missbruk, övergödning, undernäring, brist motion eller bara ett långt liv. Tänker på mamma, som inte vill vare sig äta eller dricka och knappt gjort på senaste tiden. Kroppen hänger i ändå. Frågan är om det är livsgnista eller bara "systemet" som håller igång livet.

Ögonblick av kontakt

Var och hälsade på mamma på boendet igår. Senast jag såg henne var den 18 januari. Hon hade blivit lite smalare och den korta stund hon öppnade ögonen var blicken helt förändrad - jag kände inte riktigt igen den blicken. Personalen berättade att hon inte vill äta eller dricka så mycket längre. Några skedar mat och bara lite dryck. Jag gav henne glass som hon alltid tyckt mycket om och det gick ner. Mer sånt får det bli och söt Festis som är lätt att ge med sugrör.

Just den här gången jag är nere saknar jag henne extra mycket när jag är hemma, jag nästan hör hennes steg, ser henne gå där och plocka, prata, berätta om något hon läst eller sett. Någon aktivitet hon ska iväg på. En ny bra låt hon hört på radio. Livfull och aktiv. Nyfiken.

Och nu bara detta skal kvar - hon pratar ju lite grann och svarar ibland helt adekvat på tilltal. Det konstiga är dock att hon nästan alltid tappar det sista ordet, eller ordet som gör att man skulle kunna förstå vad hon faktiskt vill eller menar. När jag sa det, att jag förstår allt utom det sista ordet sa hon "Det är franska." :) Dock hade vi lite kontakt. Hon sa bl.a. "Åh, vilka varma händer du har." och "Jag vill ha mer av det där kalla."

Ska snart ta mig en promenad till boendet igen, köpa med mig glass och Festis. Sitta där en stund och värma hennes händer. Sen bär det av till Märsta, bästvännen och hennes underbara ungar. Känns skönt att få träffa dem efter att ha varit hos mamma, tankarna koncentreras på att få information om att "man måste ha stövlar när man går i vattenpölar" och "titta Eva jag kan hoppa på ett ben" :D

Riktigt trött ibland

Kan bli så less på mig själv. Från att vara, som jag upplever det, "normal" till att känna mig superlåg till att nästan bli hypomanisk - jag pladdrar, fladdrar, skojar, skrattar, pratar högt ,känner mig uppåt, livfull och håller låda. Jag kan som höra att jag "går på" om men kan som inte riktigt dämpa mig. Ibland kan jag nästan bli peppad när jag märker att folk lyssar eller skrattar åt det jag säger. Samtidigt kan jag efter att jag sansat mig bli såååå trött på mig själv. Jag menar, hur kul kan det vara att någon upptar hela fikarasten och pratar och fladdrar på? Tror ibland att jag har någon slags variant att bipolärt syndrom, bipolär light kanske.

Inser att det kanske är lite vårdslöst att beskriva mitt trots allt ganska sansade sätt bipolärt syndrom. Vet ju att människor med diagnosen mår väldigt mycket sämre, och ibland bättre, än jag. Kan ju vara PMD:n också förstås som vridits upp en smula. Kanske dags för medicinjustering?

Ibland är jag bara för mycket!

Saknad

Tittat igenom gamla foton. Tänkte det kunde vara lite kul att scanna av dem och lägga ut en del på FB. Visa upp förfallet :) men blev lite sorgsen mitt i allt. Insåg mer än någonsin att min mamma inte finns längre även om hon lever. Ser henne leende och levande på fotona, aktiv, pratsam och omtänksam (bortser från de jobbiga sidorna nuförtiden). Inser att jag faktiskt inte hann säga ajö till henne innan hon försvann. Det känns så sorgligt. Saknar henne verkligen. Hittade bl.a. ett foto från mammas 50-årsdag (30 år sedan)

).