Nästan som en dans på rosor

Igår var det dags för premiär på en av danslogarna i närheten. Ååååh, en underbar start på logdanssäsongen. Mycket folk enligt mitt sätt att se, inte så mycket enligt dem som varit med några år och minns logdansernas storhetstid. Det var dock svårt att hitta "kändisar" att dansa med men därmed blev det ju fler danser med helt nya - kul. Flera s.k. sommardansare som bara är ute och dansar på logdanserna och aldrig på inomhus på vintern hade krupit ur sitt vinteride. 

Hade en riktigt bra danskväll, blev uppbjuden rätt ordentligt och bjöd upp själv också naturligtvis. Självkänslan fick sig en rejäl påfyllning igår - och det behövde jag. Kände att jag var på väg ner, igen. 

Vid ett tillfälle kom två stycken och bjöd upp samtidigt, underbart härliga L kom springande när det var "damernas" och frågade om jag ville bjuda upp honom och då fick vi chansen att öva på hans gnussande :), en kille bjöd upp med orden "äntligen fick jag bjuda upp dig", flera jag dansat med någon gång tidigare har nu börjat bjuda upp mer regelbundet så skaran av "stamdansare" har utökats med i alla fall tre stycken.

Gjorde mig också av med ett s.k. dansspöke. Ett dansspöke är vad jag och mina danskompisar kallar dem som hör till "det duktiga och vackra folket" som man vet aldrig skulle bjuda upp själv men som vore kul att få prova att dansa med. Tog mod till mig och bjöd upp en av "de duktiga". Han såg måttligt road ut men nobbade inte i alla fall. Hur gick det då? Mja, sådär får jag väl säga. Första låten var en riktigt långsam låt och vi höll till på den delen av golvet som var trögast, vilket inte underlättade. Andra låten gick något bättre men mja... vet inte om jag inte riktigt kände och fattade hur han dansade eller om han faktiskt inte dansade så där himla bra som jag trott. Ibland är det ju så att det behövs ett par danser för att komma underfund med varandra. Bra för självkänslan att jag vågade bjuda upp, kanske mindre bra för självkänslan i hur själva dansen gick men struntar i den dansen och njuter av alla de andra härliga jag fick istället. Sista dansen till Sonja Aldéns "Du får inte" var hur härlig som helst. 

Får man säga upp sig?

Får man säga upp sitt föräldraskap tillfälligt? Blir bara så trött på allt. Vad man än gör, säger, tycker och hur man än säger saker är det banne mig fel. Inser naturligtvis att ungar behöver en mest när det känns som jobbigast, men åhh, frustration!! Och inte fattar man något heller. (Tycker mig höra ett 30 år gammalt eko ;) )

Känner att jag är på väg att bete mig lite som in egen mamma (surprise) och bli ledsen hund som det är synd om, lite martyr så där. Kämpar emot det. Samtidigt tycker jag att man måste få visa när man blir ledsen eller sårad över hur ens tonåringar beter sig mot en, hur hormonstinna de än är. 

Just nu vill jag somna och vakna om fem år.

Vår i allra nordligaste Bottenviken

"Vår" playa, 22 maj.

"Man ska inte skiljas som ovänner."

Så brukade min mamma säga när jag var tonåring och vi hade något av alla våra gräl. Då fnyste jag åt sånt och tyckte det var hur fånigt som helst. Med åren inser jag ju att det faktiskt ligger något i det. Man vet ju verkligen inte vad som kan hända. Trots detta händer det att jag i ilska smäller igen dörren när jag åker hemifrån på morgonen ibland. Med två tonåringar i huset och mitt humör så är det lätt hänt. 

Hur som helst, vikten av att inte skiljas som ovänner har blivit ruskigt aktuell i veckan. Ena dotterns kompis var med om en hemsk olycka där det ett tag såg riktigt illa ut men det verkar nu som om allt kommer att gå bra. Dottern berättade att hon och kompisen bråkat och skiljts åt med orden "jag hatar dig" och stackarn, den ångest hon haft!! Tror den här händelsen verkligen kommer att förändra hennes syn på livet till viss del. Och min!

Vad säger din man?

Den frågan får jag ibland när det blir prat om dans och att jag är iväg på en en hel del danser och danskurser. Ja vad säger han? "Ha så kul" eller bara "Hejdå" :) Han säger alltså inte så mycket. Vad skulle han säga? "Nä du får inte gå." Jag kände ju i början att det blev väldigt mycket och fick naturligvis dåligt samvete över att jag var borta. Vi pratade om det och det finns ju inget att ha dåligt samvete över. Tyvärr tycker han att dansa är jättetrist och jag har försökt locka med honom på både buggkurs och foxkurs men icke - han är fullkomligt ointresserad. Nätpoker är hans grej :)

Funderar om det varit omvänt - att han var den som hade någon aktivitet som gjorde att han var borta mycket. Hade folk frågat honom vad jag säger om att han är borta så mycket? Hade han haft dåligt samvete? Tror svaret blir nej x 2. Eller har jag fel? Hoppas det.

Jag tror på Jonas Gardell ...

och inte på Robert Lind i Kramfors. Han  är verkligen fantastisk i det han skriver och gör. Har precis varit och lyssnat på honom när han pratat om sin bok "Om Jesus". 6oo personer satt tysta i 1½ timme - lyssnade, skrattade och kanske förfärades till vad han hade att säga. Jag är ju inte troende men sticker inte under stol med att jag är lite avundsjuk på dem som är det. Många verkar känna sånt lugn och verkar ha hittat en sån trygghet i sin tro. Som om den vore som en varm famn att krypa in i. Är lite förtjust i välsignelsen man brukar få i kyrkan. "Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid." Visst låter det väl rätt tryggt och varmt? Frid, det låter så skönt.

Han är så klok Jonas och är ju samtidigt djupt troende så något måste det väl ligga i det, eller? :) I boken "Om Jesus", som jag just håller på att läsa, diskuterar han bl.a. den bild vi har av Jesus via texterna i nya testamentet och skalar bort "kosmetikan" som kyrkan satt dit på något sätt. Jesus var ganska säkert inte den långhåriga, ljushylta, vackre mannen med vackra, vita tänder utan en tandlös, kanske striphårig, krum man med näringsbrist och som troligen talade en dialekt med låg status samt var analfabet :) Huvudbudskapet måste sägas vara att Gud/Jesus älskar oss inte för att vi förtjänar det utan för att vi behöver det, villkorslöst. Man behöver inte förtjäna Guds kärlek den finns där när man behöver den, om man vill ha den. Det är bara att ta emot. Halleluja! :)

Han gjorde en liknelse med den roliga (nåja) historien om de två tomaterna som var ute och gick varpå den ena blev överkörd och den andra säger "Kom ketchup så går vi! Att inte vika åt sidan när något förändras, att inte hyckla, att acceptera förändringar och se människan för vad den är.

Får jag lov?

Vill du dansa? Ska vi dansa? Får jag plåga dig igen? *Höjt ögonbryn, leende och en utsträckt hand* Dansar du med gamla tanter? Några sätt att fråga om någon vill dansa. Och som tjej på dans blir det ofta mycket av det, att bjuda upp.

Det är ju nästan alltid tjejöverskott på danserna så det gäller att ligga i. Här i norr är det ju även herrarnas och damernas danser men jag brukar inte bry mig så mycket om detta. Är det herrarnas tur att bjuda upp kan jag avvakta en lite stund tills "dammet lagt sig" och sedan bjuda upp om jag inte blivit uppbjuden men vissa kvällar väntar jag inte alls utan bara bjuder upp. Tror det har hänt en gång att någon kille sett lite irriterad över att jag bjöd upp på "fel" dans, annars blir ju alla glada över att bli uppbjudna, oavsett vems dans det är.

Hur ofta kan man bjuda upp då? Med vissa blir det automatiskt varannan gång ungefär. Jag bjuder upp, han bjuder tillbaka eller tvärt om. Vissa bjuder jag upp nästan varje gång (han har kanske bjudit upp någon gång), och killen brukar då se glad ut, men efter ett antal danser då bara jag bjudit upp kan jag bli osäker (nähä!?). Vill han verkligen dansa med mig? Att bli uppbjuden tillbaka känns trots allt som en bekräftelse på att han vill dansa med just mig. Inser också att det kan vara problematiskt att vara kille (på mer än ett sätt *ha ha*). Som jag skrev tidigare är det ju nästan alltid tjejöverskott och fler än jag har samma uppbjudningsstrategi, vilket ju kan betyda att killarna aldrig hinner bjuda

upp/tillbaka. När denna osäkerhet kommer brukar jag sluta bjuda upp och tänker att "nä nu får han bjuda upp nästa gång om han vill dansa". Det blir ju lite jobbigti mitt osäkra sinne när han inte bjuder upp då även om många danskvällar passerat. Jag tar ju lätt detta som bekräftelse på att jag dansar kasst men det behöver ju inte vara så. Oftast brukar jag till slut falla till föga och börja bjuda upp honom igen och kan då mötas av orden "jag gärna, det var länge sedan vi dansade", hur man nu ska tolka det.

Lite självrannsakan. Hur gör jag själv då med killar som bjuder upp mig? Finns det sådana som jag inte bjuder tillbaka utan bara låter mig bli uppbjuden av? Nej, tror faktiskt inte det. Visst finns det sådana som bjudit upp mig en gång och där dansen kanske inte varit någon höjdare och jag inte bjudit tillbaka men dessa tillfällen är lätt räknade. Försöker alltid att bjuda tillbaka om jag hittar igen honom, vilket jag tycker att jag brukar göra, oftast i alla fall.

Rara barn

Maken fick ett SMS från yngsta dottern igår. "Vi fixar middag." Trevligt. Maken gjorde dock pannkakssmeten och endast ena dottern var slutligen involverad i stekandet men ändå. Härligt med sådana initiativ i vårt annars lätt kaotiska tonårshem.

Våga tro?

Jag skulle vilja känna att jag kan gå fram till en kille och bjuda upp, med en medvetenhet om att han verkligen vill dansa med mig. Tänkte på det senast jag var på dans i fredags - ett par av danskompisarna fick syn på varsin  favorit medan vi väntade på att dansen skulle börja. De gick fram så där alldeles självklart med ett leende och fick sig en kram och försvann sen ut på dansgolvet. Jag tänker istället att "han vill nog hellre dansa med någon annan" och avvaktar.

Detta är inget tyck-synd-om-inlägg - bara en reflektion över hur jag fungerar och bråkar med mig själv. Frågan är varför.

Det är alltid killens fel ...

... om det blir fel i dansen - så sa i alla fall en bugglärare jag haft. Vet inte riktigt om killarna håller med om det :) Och inte jag heller, nog måste vi tjejer ha del i där det går "fel" även om det ju är killen som för och, om han är en lyhörd dansare, anpassar dansen efter vad han märker att tjejen klarar av. Är killen otydlig i buggen så är det inte lätt för tjejen att hinna uppfatta vilken tur han är ute efter att göra - då måste man ju säga att det är hans fel.

I fox tänker jag att det kan vara en helt annan sak. Säg att en kille dansar precis likadant, gör samma steg, rörelser osv. med olika tjejer så finnas det ju tjejer som följer allt, minsta lilla rörelse och de som inte gör det (i olika grad). Då måste det ju vara hennes "fel" när det inte går som det är tänkt? Fast han ska borde ju anpassa sig så det inte blir "fel" eller?

Varför jag tjatar om detta vems "fel" det är hänger ihop med att jag tar på mig nästan allt om det blir felsteg  när jag dansar. Det är inte särskilt snällt mot mig själv.  Tror ju också att "alla andra" alltid lyckas följa och är mer följsamma än jag är. Det är ju inte så, jag vet det men ändå går tankarna så. Varför???