Våga tro?

Jag skulle vilja känna att jag kan gå fram till en kille och bjuda upp, med en medvetenhet om att han verkligen vill dansa med mig. Tänkte på det senast jag var på dans i fredags - ett par av danskompisarna fick syn på varsin  favorit medan vi väntade på att dansen skulle börja. De gick fram så där alldeles självklart med ett leende och fick sig en kram och försvann sen ut på dansgolvet. Jag tänker istället att "han vill nog hellre dansa med någon annan" och avvaktar.

Detta är inget tyck-synd-om-inlägg - bara en reflektion över hur jag fungerar och bråkar med mig själv. Frågan är varför.