Ännu en danshelg till ända

Två dagar med möjlighet till 12 timmars dans sammanlagt, ser helt rubbat ut i skrift men är alldeles underbart! Dansade naturligtvis inte 12 timmar men uppskattningsvis 8-9 timmar kanske sammanlagt. Det blir ju inte bara dans utan även fika och prat med danskompisar. När man står vid sidan av dansgolvet blir det ju också lite span efter potentiella dansoffer och ibland t.o.m. ren punktmarkering för att försöka hinna få tag i någon speciell man vill dansa med.

Det blev inte så mycket bugg; det var helt enkelt för mycket folk och

trångt. Blev nog bara ett par stycken med H som jag också fick några riktigt mysiga foxar med, som vanligt. Han är ett säkert kort till mysdans. Så här kan det se ut. Det är min lila rygg man ser :)

Helgens mest annorlunda dans, fast egentligen inte om man tänker efter för det var ingen egentlig skillnad:), var den jag fick i fredags med en blind kille. Plötsligt känner jag att någon "tafsar" på mig och frågar om jag vill dansa, absolut - nobbar bara fyllskallar. Det var helgens helt klart minst knuffiga dans. Det var ju trångt på dansgolvet och i vanliga fall blir det en och annan knuff och stöt men när den blinde killen kommer dansande håller andra par undan. Han brukar tydligen bugga också. Bra gjort får man säga.

Helgens mest upptågsrika dans var den tillsammans med N på lördagen. Han är som ett helt nöjesfält att dansa med - man får gunga, småspringa åt sidan, stå på stället och åla, höger armen blir förd utåt, neråt, bakom huvudet, nerför benet. Hur roligt som helst!

Lördagens dans efter fikat var klart bästa delen av helgen, lördagens dans före fikat var helgens värsta del. Blev inte uppbjuden knappt, fick bara jaga och jaga, hann inte fram, tappade självförtrondet totalt och det syntes säkert, vilket nog ledde till att jag blev stående ännu mer. Så efter fikat blev mottot "själv är bäste dräng och strunt i skylten". Detta resulterade i ett gäng härliga danser, både där jag bjöd upp och där jag faktiskt blev uppbjuden :) Fick ett par minnesvärda danser med en lång kille norrifrån. Han hade ett sånt skönt flyt i dansen och jag kände att om det bara varit lite mer plats på dansgolvet hade danserna blivit ännu bättre, nu kände jag flera gånger att han fick avbryta en "utbrytning".

Väldigt mycket dansabstinens nu. Tur det är buggkurs på tisdag och dans på fredag.

Baksidan 2

Äntligen är våren här med besked. Så här ser det ut på baksidan nu. Det går snabbt när det väl sätter igång.

Min baksida

av huset idag vid 11-tiden ... no comments.

Hissar blodgrapen

Vill slå ett slag för blodgrapen. Otroligt gott. Köp genast!

Ta bort mig!

Så kände jag vid ett tillfälle på gårdagens dans. Hade spanat in en kille som såg ut att dansa så härligt, försökt få tag på honom hela kvällen men misslyckats. Rätt var det är står han på golvet helt ouppbjuden. Bäst att passa på, aldrig sett honom tidigare, kanske bara var på besök så det kanske var enda chansen att dansa med honom så jag bjöd upp. Vi kan nu helt klart konstatera att även om han kommer att vara på varje dans som jag är på resten av livet så kommer vi aldrig att dansa igen. Låten var jättesnabb, vi snabbfoxade, och till en början gick det rätt bra men sen ... åh hjälp. Jag bara önskade att dansen skulle ta slut, log lite generat när vi väntade på låt två och så bar det av igen. Samma sak, gick bra ibland, ibland helt åt skogen. Sa snabbt tack och förlåt när dansen var slut och sprang iväg väldigt generad och hade helst bara velat sjunkit genom golvet. 

Jag har tänkt på det hela dagen idag, nästan haft ångest. Tänker på de som såg hur jag trasslade och han kämpade på. Hemskt, usch! Vid sådan här tillfällen är dans riktigt, riktigt jobbigt för en sådan som jag som så lätt fokuserar på negativa saker och använder det till att bekräfta hur usel jag är - på att dansa i det här fallet.

Resten av kvällen då? Den hemska dansen var ju bara frågan om 7½ minut av kvällens 210 minuters möjlighet till dans. Jo då, den var väl OK får jag säga. Blev uppbjuden tre gånger av samma karl varav en gång på damernas då han kom springande, tror det var första gången jag blev uppbjuden på damernas. Danserna gick bra även om jag "verkade lite stel" vid något tillfälle. Hann med en rolig bugg med H och ett par gnussar med en av mina "gnussare" som jag inte ens vet vad han heter :-) Lite annat smått och gott också.

Objektivt en bra dans kanske men tyvärr så sänker jag hela kvällen genom att fokusera på dansen som inte gick bra. Hur tar man ur sig sånt "tänk"? Är det fruktbart att funder på varför jag tänker så eller kan det räcka att man konstaterar att jag tänker så och utgå därifrån?

PMD - Premenstruell dysfori

Illustration: Anna-Karin Elde

Premenstruell dysfori (PMD) är en svårare variant av PMS. Det var så skönt att få en diagnos och att det faktiskt gick att göra någonting åt det, i alla fall mildra det. Tidigare var jag en vandrande bomb två veckor av månadens fyra. Två veckor innan mens blev jag mer än lite sur. Jag fräste för minsta lilla, jag fick minidepressioner, ifrågasatte mitt äktenskap, blev superstressad av bagateller och kunde få enorma utbrott av småsaker. Jag skrek, gormade, var arg och ledsen om vartannat. Ville få vara ifred - när barnen var mindre och mer krävande kunde jag känna att jag ville som "skala av" mig dem när de klängde, hängde och krävde saker av mig. Kände det som att en fjäder skruvades upp inombords och då och då släppte. Varje månad! Det var så jobbigt för mig och inte minst för min familj som fick stå ut med mitt enorma humörssvängningar som saknade balans totalt. Nog kunde det finnas fog för irriation och ilska men ... med måtta.

Så småningom fick jag hjälp via hälsocentralen och äter nu ett SSRI-preparat två veckor innan mens och det har blivit mycket bättre. Jag blir absolut ingen mes som bara går omkring och ler, är snäll och aldrig blir arg men de värsta topparna och dalarna har helt klart kapats av. Alla är glada(re). 

MTV och annat

Pratade med mamma på telefon på påskafton och hon lät riktigt pigg och vettig. Sökte lite ord men det gick faktiskt att föra ett samtal nästan som tidigare. Märks att mamma trots allt är en ord- och bildmänniska. Hittar hon inte rätt ord kan hon ganska bra hitta en synonym eller beskriva vad hon menar. Kändes så skönt att den vanliga mamman tittade fram en stund. 

Hon har ju alltid fascinerats av bilder och musik och tittade mycket på MTV under 80-talet, vilket jag då tyckte var lite coolt  (hon är ju född 1930). Minns att hon var väldigt förtjust i bl.a. Pet Shop Boys, Freddie Mercury och den här låten och videon:

Mamma tycker ju att det är så roligt att jag börjat att dansa. Hon var ju själv ute på 50-talet i Stockholm och dansade ett par gånger i veckan. Bland annat gick hon på en dansrestaurang som hette Corso och låg på Sveavägen (där hon träffade pappa 1958). På samma plats ligger nu McDonalds.  Det var foxtrot som gällde och även modern vals. Mamma har berättat att hon brukade bli förbokad till "nästa moderna vals" av en del  :) 

Det artade sig

Det är dumt att ha förutfattande meningar. Trodde att onsdagens dans skulle bli kort. Var tidigt på plats och ingen av de jag brukar dansa med var där, bara kompisgäng som mest dansar med varandra. Blir väldigt feg och blyg vid sådana tillfällen. Tänkte att jag stannar ett tag och så går jag hem men allteftersom så ... kurskompisar och lite annat folk dök upp. 

Blev en riktigt OK dans till slut. Två danser utmärkte sig. En supersnabb fox till bl.a "Maniac" med en kille jag bara dansat med på onsdagar. Klart kortare än jag men han håller i ordentligt och sen så kör han och det är bara att hålla i sig. Jätteroligt och bra balansövning :-)

Den andra dansen som utmärkte sig var kvällens klart bästa, klart långsammaste och klart mysigast och till en av mina många favoritlåtar - "I can't make you love me" med Bonnie Raitt. Underbart! En härlig "Sundsvalls-baktaktsfox" Helt glömt vilken den andra låten var ...

Mot slutet dansade jag med en kille som mitt under dansen sa "Och varför har jag inte dansat med dig tidigare?" Det var en skönt att höra mot slutet av en danskväll.

Hissar Youtube

Så många gamla favoritlåtar man kan hitta (nya också för den delen). Hade denna låt med Neil Diamond på singel någon gång på 80-talet men den hamnade i solen och blev alldeles vågig och förstörd. Känner att den möjligen är lite daterad :-) men samtidigt en känsla i den. Enjoy it - or not.

Halvdan danskväll

Var rätt så danssugen och var på plats i god tid. Första danserna med H, varav den ena var för Li räkning – en myyysig kindare till Per Gesslelåtar. Före paus rullade det väl på rätt bra, fick kvällens lugnaste med L, tyckte det gick bra men man vet ju aldrig. Jag missade någon gång - är något när han tar sin sidsteg jag inte riktigt alltid hänger med på. Nåja, han såg inte illamående ut i alla fall och det är ju positivt. Dansade med killen i röda byxor som vid minst tre tillfällen sagt att jag är lik Melissa i Zlips och som traditionen bjuder påpekade han det även denna gång :-)

Efter en paus med många skratt försvann jag, även om jag var fysiskt närvarande vid sidan av dansgolvet. Jag blev nog osynlig tror jag – väldigt skralt med uppbjudningarna gjorde att jag tappade modet och kände mig värdelös, vilket i sin tur gav att jag fegade ur på att bjuda upp. Vid något tillfälle när jag skulle gå och dricka vatten stod en kille jag dansat med en gång tidigare (och gärna skulle dansa med igen) men jag kände att han snabbt gick iväg när han såg att jag gick mot hans håll (även om jag inte tänkte bjuda upp honom). Kändes jobbigt (speciellt med förra helgens diss i bakhuvudet). Den killen ser rätt bra ut och dansar ofta med väldigt snygga, mindre tjejer, tror han vill ha ett ”smycke” att dansa med och jag är ju inte en sån tjej direkt. Är mer som ett skyddsväst ;-)

Rätt vad det var vaknade jag dock till; det var dags för Nickelbacks ”Gotta be somebody”. Yes, "nu ska jag dansa" tänkte jag om jag så ska behöva bjuda upp även någon av de killar jag tänkt hålla ute i kylan ett tag (eftersom jag ledsnat på att vara den som bjuder upp hela tiden). Vad händer? Jo jag blir uppbjuden … av en väldigt konstig kille jag dansade med förra söndagen och då jag hela tiden lyckades hamna under hans fötter eller mot hans fötter hur jag än försökte hålla mig undan. Han bjöd upp med orden ”Vågar du prova igen, du får säga nej om du vill”. Jag nobbar aldrig så det var bara att börja promenera runt. Det gick lite bättre men något skumt är det.

Satt sen och tittade på när alla andra dansade och tyckte lite synd om mig själv :-), dansade kanske någon låt. När det sen blev dags för sista lugna gick jag hem utan att ens ställa mig upp för att försöka bli uppbjuden eller att försöka hitta någon att bjuda upp. Hade det varit svårt innan blir det inte lättare inför sista dansen så det var lika så bra. Jag känner mig så överbliven när jag står och tittar på dem som dansar sista dansen. Som ett rat liksom. Inte tillräcklig bra att väljas till att dansa sista dansen med, liksom inte värd det. Jaaa - vet att det kan låta *buhu stackars mig* men det känns verkligen så. Likaså känner jag att ingen egentligen tänker "JA, hon är här på dansen - henne vill jag dansa med" som jag kan känna när jag ser vissa killar.

Gläds i alla fall åt att Å frågade om jag hade gått ner i vikt (vilket jag faktiskt har gjort några kilo). Hoppas snart kunna använda de byxor jag köpt till mig själv som -5 kg-present.

Nästa dans blir nog onsdag, tror jag. Beror på hur känslan inombords känns.