Halvdan danskväll

Var rätt så danssugen och var på plats i god tid. Första danserna med H, varav den ena var för Li räkning – en myyysig kindare till Per Gesslelåtar. Före paus rullade det väl på rätt bra, fick kvällens lugnaste med L, tyckte det gick bra men man vet ju aldrig. Jag missade någon gång - är något när han tar sin sidsteg jag inte riktigt alltid hänger med på. Nåja, han såg inte illamående ut i alla fall och det är ju positivt. Dansade med killen i röda byxor som vid minst tre tillfällen sagt att jag är lik Melissa i Zlips och som traditionen bjuder påpekade han det även denna gång :-)

Efter en paus med många skratt försvann jag, även om jag var fysiskt närvarande vid sidan av dansgolvet. Jag blev nog osynlig tror jag – väldigt skralt med uppbjudningarna gjorde att jag tappade modet och kände mig värdelös, vilket i sin tur gav att jag fegade ur på att bjuda upp. Vid något tillfälle när jag skulle gå och dricka vatten stod en kille jag dansat med en gång tidigare (och gärna skulle dansa med igen) men jag kände att han snabbt gick iväg när han såg att jag gick mot hans håll (även om jag inte tänkte bjuda upp honom). Kändes jobbigt (speciellt med förra helgens diss i bakhuvudet). Den killen ser rätt bra ut och dansar ofta med väldigt snygga, mindre tjejer, tror han vill ha ett ”smycke” att dansa med och jag är ju inte en sån tjej direkt. Är mer som ett skyddsväst ;-)

Rätt vad det var vaknade jag dock till; det var dags för Nickelbacks ”Gotta be somebody”. Yes, "nu ska jag dansa" tänkte jag om jag så ska behöva bjuda upp även någon av de killar jag tänkt hålla ute i kylan ett tag (eftersom jag ledsnat på att vara den som bjuder upp hela tiden). Vad händer? Jo jag blir uppbjuden … av en väldigt konstig kille jag dansade med förra söndagen och då jag hela tiden lyckades hamna under hans fötter eller mot hans fötter hur jag än försökte hålla mig undan. Han bjöd upp med orden ”Vågar du prova igen, du får säga nej om du vill”. Jag nobbar aldrig så det var bara att börja promenera runt. Det gick lite bättre men något skumt är det.

Satt sen och tittade på när alla andra dansade och tyckte lite synd om mig själv :-), dansade kanske någon låt. När det sen blev dags för sista lugna gick jag hem utan att ens ställa mig upp för att försöka bli uppbjuden eller att försöka hitta någon att bjuda upp. Hade det varit svårt innan blir det inte lättare inför sista dansen så det var lika så bra. Jag känner mig så överbliven när jag står och tittar på dem som dansar sista dansen. Som ett rat liksom. Inte tillräcklig bra att väljas till att dansa sista dansen med, liksom inte värd det. Jaaa - vet att det kan låta *buhu stackars mig* men det känns verkligen så. Likaså känner jag att ingen egentligen tänker "JA, hon är här på dansen - henne vill jag dansa med" som jag kan känna när jag ser vissa killar.

Gläds i alla fall åt att Å frågade om jag hade gått ner i vikt (vilket jag faktiskt har gjort några kilo). Hoppas snart kunna använda de byxor jag köpt till mig själv som -5 kg-present.

Nästa dans blir nog onsdag, tror jag. Beror på hur känslan inombords känns.