Ta bort mig!

Så kände jag vid ett tillfälle på gårdagens dans. Hade spanat in en kille som såg ut att dansa så härligt, försökt få tag på honom hela kvällen men misslyckats. Rätt var det är står han på golvet helt ouppbjuden. Bäst att passa på, aldrig sett honom tidigare, kanske bara var på besök så det kanske var enda chansen att dansa med honom så jag bjöd upp. Vi kan nu helt klart konstatera att även om han kommer att vara på varje dans som jag är på resten av livet så kommer vi aldrig att dansa igen. Låten var jättesnabb, vi snabbfoxade, och till en början gick det rätt bra men sen ... åh hjälp. Jag bara önskade att dansen skulle ta slut, log lite generat när vi väntade på låt två och så bar det av igen. Samma sak, gick bra ibland, ibland helt åt skogen. Sa snabbt tack och förlåt när dansen var slut och sprang iväg väldigt generad och hade helst bara velat sjunkit genom golvet. 

Jag har tänkt på det hela dagen idag, nästan haft ångest. Tänker på de som såg hur jag trasslade och han kämpade på. Hemskt, usch! Vid sådan här tillfällen är dans riktigt, riktigt jobbigt för en sådan som jag som så lätt fokuserar på negativa saker och använder det till att bekräfta hur usel jag är - på att dansa i det här fallet.

Resten av kvällen då? Den hemska dansen var ju bara frågan om 7½ minut av kvällens 210 minuters möjlighet till dans. Jo då, den var väl OK får jag säga. Blev uppbjuden tre gånger av samma karl varav en gång på damernas då han kom springande, tror det var första gången jag blev uppbjuden på damernas. Danserna gick bra även om jag "verkade lite stel" vid något tillfälle. Hann med en rolig bugg med H och ett par gnussar med en av mina "gnussare" som jag inte ens vet vad han heter :-) Lite annat smått och gott också.

Objektivt en bra dans kanske men tyvärr så sänker jag hela kvällen genom att fokusera på dansen som inte gick bra. Hur tar man ur sig sånt "tänk"? Är det fruktbart att funder på varför jag tänker så eller kan det räcka att man konstaterar att jag tänker så och utgå därifrån?