Födelsedags- och julbesök

Drömde om min mamma i natt. Hon var precis som hon var innan hon blev sjuk. Det lite konstiga var ju att hon i drömmen hjälpte till att städa undan i sitt eget rum efter att hon dött :)

Jag har tänkt på henne mycket senaste dagarna så det är ju inte konstigt att hon letar sig in i drömmarna. Ser det som ett litet födelsedags- och julbesök, en hälsning.

Det här med Facebook

När blir man vän med någon på Facebook? När är det läge liksom? Jag känner att jag måste känna personen hyfsat ordentligt innan jag skickar iväg en vänförfrågan. Ha någon slags relation till personen IRL.

Jag är ju ute och dansar mycket, träffar mycket nytt folk i 2 x 3,5 minuter i taget :) Några stannar kvar i minnet, några försvinner. Flera dansvänner till mig letar upp folk de dansat med på FB och skickar iväg en vänförfrågan direkt. För mig känns det jätteknepigt även om det någon gång finns godansare man skulle vilja lära känna lite bättre. Samtidigt kan det ju bli värsta stalker-varningen att leta upp något på det sättet. Fast var läget tvärtom, att jag blivit uppletad och fått en vänförfrågan, hade jag nog mest blivit smickrad, för det mesta gissar jag :D

Det är ju en ny men verklig värld detta med FB och vänskap där, parallellt och samtidigt inflätad i den "vanliga" världen så att säga. Man delar med sig av det man vill till människor som man har de mest skiftade relationer och starka band till. Ganska knepigt egentligen.

När jag skriver en statusuppdatering skriver jag ju den ofta med vissa personer/grupper i tankarna men delar den med alla. Jag har visserligen delat in mina vänner i grupper men använder mig sällan av att rikta statusuppdateringar till en viss grupp. Kanske skulle jag göra det mer så skulle mina arkeologvänner exv. slippa läsa om mina dansplaner osv. Fast om man inte är intresserad av att läsa vad någon skriver är det ju bara att skippa det eller dölja dennes inlägg.

Hur som helst, FB är ett roligt sätt att umgås med folk, både de jag träffar i princip varje dag och de jag inte träffat sedan gymnasiet. De skulle jag ganska troligt inte ens haft kontakt med utan FB.

Tävlar

Så, nu är jag med i en tävling där man kan via ett vacker foto. Allt jag behöver göra är att länka till en blogg så här kommer det :) madredetres blogg.

Superpappor?

Ligger nog lite i det här. Superpappor som tar ledig pga "familjeskäl", lite i samma anda som att pappor tar föräldraledigt på sommaren, samtidigt som mamman har semester och så snickrar han på huset.

Självkänsleboost :)

Igår på dansen fick jag som svar på en uppbjudning, den andra för kvällen, av en kille ungefär så här: Ja gärna, din kropp är perfekt för min att dansa med, de passar så bra ihop och avslutningsordet efter dansen var "detta var världsklass" :) Tacksam för det lilla och det behövs så lite - men jag dimper nog ner snart och hittar någon baksida på detta också ... :/ vänta och se.

Nu har jag kommit på baksidan. Han ger komplimang för att tjejen naturligtvis blir glad och därmed fortsätter att bjuda upp honom - så behöver inte han göra det utan kan bara liksom vänta ut uppbjudningarna.

Drygt ett halvår sedan

Nu är det drygt ett halvår sedan mamma dog. Det känns lite konstigt, naturligtvis, att åka ner till Stockholm och bara vara hos pappa och inte åka till boendet för att hälsa på mamma. Samtidigt kan jag tycka att det skönt - för henne och för mig. Jag vet ju att hon inte ville ha det som hon hade det och jag tyckte det var jobbigt att se henne så förändrad - att försöka få kontakt och känna att hon visste vem jag var och inte glömt allt som hade med mig att göra. Det ibland desperata frågorna "vem är jag?", "vad heter mina barn?" osv. Så här i efterhand önskar jag att jag kanske struntat i att tjata om det utan istället bara varit där liksom. Hon hade ju glömt, ingen idé att ödsla tid på det liksom.

Tänker förstås mer på henne när jag är i Stockholm än när jag är hemma även om jag naturligtvis gör det ofta då också. Känns som så att när jag tänker på henne är det för att hon just då tänker på mig och är med mig. Känns lite rart.

Känner igen mig själv i saker mamma sa, bl.a. sa hon ofta "det här skulle morfar ha gillat" - hon pratade alltså om sin pappa. Så kan jag tänka om mamma när det gäller exv. TV-program, böcker, filmer. Är ganska säker på att hade haft ett FB-konto för att följa barn och barnbarn (och troligen förfasats en del :) ) och kanske för egen del skriva en statusuppdatering om att hon travat runt i Stockholm som hon älskade, är på väg till Gotland eller att hon varit på diskussionscirkel med PRO. Saknar att bara ringa henne och småprata och höra henne berätta om vad hon sett, gjort och ska göra.

My twisted mind :(

Funderar på hur jag är funtad. Jag är ju sån att jag har ett mycket stort behov av att andra bekräftar att det jag gör, är, ser ut och tänker är OK, rätt och bra. Tragiskt men sant. Vågar inte riktigt tro på vad jag själv tycker, vill gärna kolla med andra osv. Rädd att vara till besvär, vara jobbig, ta plats osv. Plats tar jag ju rent fysiskt - jag är lång, stadig och har hög röst så jag märks nog som person och det blir som väldigt tudelat. Egentligen vill jag ju inte märkas.

På dans exv. bjuder jag alltid upp på det sättet att jag ofta lämnar en väg ut för den jag bjuder upp. "Hej, vill du dansa eller ska du vila, dricka, fika ...?" Och bjuder jag upp på herrarnas så frågar jag alltid "Får jag bjuda upp dig på herrarnas eller vill du stå den här?"

Så på gårdagens dans får jag två positiva omdömen om min dans, en direkt och en på omvägar och blir fantastiskt glad naturligtvis. Idag vänder jag det till något negativt och känner mig ledsen istället. Det är ju så tragiskt att jag behöver denna bekräftelse utifrån HELA TIDEN och så blir jag så plågsamt medveten om hur mycket jag vill bli sedd, älskad, åtrådd och omtyckt. Gamla människan borde väl ha fått ordning på detta när hon närmar sig 50 med stormsteg! Fast jag är ju inte där än så jag kanske hinner :)

Om fejjan

Jag gillar Facebook. Tycker att det är ett roligt sätt att hålla kontakt med folk, både de jag umgås med och de jag inte träffat sedan 80-talet och kanske t.o.m. 70-talet.

Dock tål det att funderas lite på vad man skriver i sin statusuppdatering men för mycket är inte bra att tänka, då duger ingenting. Då slår bristen på självkänsla till - vem kan vara intresserad av vad jag skriver - det är ju bara töntigt, fånigt, dumt och kanske uppfattas som skryt. Eller så kan det uppfattas som sårande även om tanken inte alls är det utan kanske ett utbrott av lycka.

Om jag går till mig själv när jag läser andras statusuppdateringar är det rätt enkelt. Är det någon som skriver urtrista, ointressanta och alltför detaljerade uppdateringar så döljer jag dem helt enkelt. Är det någon så där halvintressant är det ju bara att ignorera.

Det är intressant ändå, man får inblick i människors vardag som man inte annars får. Kanske är det oftast positiva saker folk skriver om sitt liv. Ingen vill väl hälla ut sina mörka sidor till allt och alla även om det ibland kan kännas skönt.

Reklamhiss och -diss

Jag ser mycket på TV, kanske för mycket. Hur som helst att se på TV innebär ju också att man ser en massa reklam. En del roliga, del trista, en del obegripliga, en del irriterande och en del går en bara förbi.

En reklam som stör mig är är följande: Musiken är någon 60-talslåt och en massa kvinnor skriker, springer, gråter efter vad? Jo, att en viss sorts dambinda nu kommit med nya och färgglada förpackningar. Otroligt fånig och även dumt att jag retar upp mig på den men något ska man väl reta sig på.

En reklam jag däremot gillar är comhems reklam där två kvinnor gör som korta parodier på TV-program och filmer. De får mig alltid att dra på munnen :) "... vem f*n var det som kasta?..."

Några praktiska reflektioner

• Jag måste hitta på och laga middag nästan varje dag.
  
  
• Istället för att kasta mosiga tomater eller ge dem till maken gör jag tomatsås som äts till lunch.
  
  
• Jag köper inte längre buteljerat vatten (nåja i alla fall mycket sällan).
  
  
• Jag måste styra upp mitt förråd av trosor eller snarare färger. Kan inte fylla en stor tvättmaskin med tre par svarta trosor - har inga andra mörka kläder som ska tvättas i 60°.
  
  
• Jag torkar mig ibland fortfarande på den andra handduken från vänster - vi hänger alltid handdukarna i åldersordning :)
  
  
• Är mycket mer sparsam i största allmänhet.

Trivialt

Det här hittade jag hos Mammispammis, gillar sådana här listor så vassego.

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 – vad står där?
- ... med fåglarna är tysta, som om de lyssnar efter något. (80° från Varmvattnet, Karin Alfredsson)
2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
- Mobiltelefonen.
3. Vad var det senaste du såg på tv?
- Somnade nog till något CSI-avsnitt.
4. Utan att se efter, gissa vad klockan är:
- 10.25 (10.27).
5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
- Melodikrysset på datorn.
6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
- Inatt när jag kom hem från dansen vid 2-tiden.
7. Vad tittade du på innan du började svara på den här undersökningen?
- Facebook troligen :)
8. Vad har du på dig?
- Svarta mysbyxor och t-shirt.
9. Drömde du något inatt? I så fall – vad?
- Drömlös natt.
10. När skrattade du senast?
- Igår någon gång.
11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
- Ingenting eftersom jag är nyinflyttad och ännu inte bestämt vad jag ska ha på väggarna.
12. Har du sett något konstigt på sistone?
- Ser konstiga saker varje dag. Jobbar på sjukhus.
13. Vilken var den senaste film du såg?
- Senaste hela film jag såg (utan att somna alltså) var nog Notting Hill för någon vecka sedan.
14. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
- Är nog en öppen bok :)
15. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
- Rättvisa åt alla.
16. Tycker du om att dansa?
- Det är det bästa som finns!
17. Skulle du någonsin överväga att bo utomlands?
- Varför inte, men inte permanent.
18. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
- Så du hittade hit till slut.

Liten separationsfundering

Man tror så mycket. Vad man dock kan vara säker på att man egentligen ingenting vet. Man kan tro att man känner sig själv och på så sätt veta hur man kommer att reagera i vissa situationer. Inget kan vara mer fel mina vänner.

Efter att ha tagit ett stort beslut i mitt liv, efter överväganden i flera år, trodde jag i min enfald att allt skulle kännas lättare och mycket bättre. No no. Det känns otroligt jobbigt, sorgligt och jag är fylld av skuldkänslor och dåligt samvete för att ha ställt till det för familjen och splittrat den. Jag har inte gjort fel - har gjort det rätta. Kunde inte fortsätta som det var; det kändes inte bra.

Funderade ju mycket på vad folk skulle säga men tror egentligen att ingen varit negativt inställd - tror ju att de flesta inser att jag inte tar ett sånt beslut lättvindigt. Flera har sagt "så tråkigt men grattis". En kommentar var "det var då på tiden" och en annan "men äntligen" :)

Nu efter 1½ vecka känns det helt OK men konstigt. Skönt att vara relativt obunden tillsammans med en 17-åring. Det blir nog bra till slut, om jag bara får bort skuldkänslorna.

Fundering från en skurhink

Varför är "ska" gästhanddukar vara mindre? Har det med mig hemifrån och hänger alltid fram något mindre handdukar på gästkroken. Och på tal om gästhanddukar, vissa människor har inte ens det. Vill de verkligen att jag ska torka mig på deras handdukar? Det vill helst inte jag men om jag måste väljer jag alltid mammans handduk om namnen finns utsatta ovanför handdukarna, inbillar mig att hon är renligast :)

Hålla-intresset-uppe-bild?

Här får ni en vacker bild som yngsta dottern tagit i Kroatien förra sommaren, så ni inte ledsnar på att jag är så dålig på att uppdatera just nu. Återkommer när saker ordnat upp sig.

Detta med titlar

Funderar ibland på detta med titlar. I dagens VK (pappersversionen) finns en artikel med rubriken "Läkare fick jättefångst på kroken". Varför är det viktigt att skriva titeln läkare? Om det varit en renhållningsarbetare - hade man skrivit ut det?

Var god dröj II

Nu är det gjort - det fasta telefonabonnemanget är avslutat. Ringde upp Telia när jag körde in till stan, en tripp på 40 minuter. Ingen telefonkö kan väl var så lång? Nä, tog kanske 8 minuter sen var abonnemanget uppsagt, dessvärre har man en uppsägningstid på tre månader! Det är ju inte så att någon från Telia måste åka ut till något slags teleskåp och koppla ur någon sladd, gissar att abonnemanget blev bortkopplat i datorn i princip när jag pratade med tjejen på Telia.

Var god dröj

Vore jag det minsta konspiratoriskt lagd, vilket jag kaaaan tendera att vara, skulle jag tro att Telia inte vill göra det enkelt för en att säga upp sitt fasta abonnemang. Ringde igår kväll och fick svaret att sådana ärenden måste göras på kontorstid mellan kl 8 och 17. OK fine, jag ringer på förmiddagen, klickar mig fram med alla jäkla siffror (tror verkligen jag tryckt rätt) och får vänta i några minuter, typ 40 personer före. "Linda" svarar, jag framför mitt ärende och får informationen att det absolut ska gå bra och att hon ska koppla mig till en av hennes kollegor som handhar sådana ärenden. Det blir tyst i luren, rätt länge, mina konspiratoriska tankar drar igång - blir nog "bortkopplad" så att jag ska ge upp eller något sådant. Döm om min förvåning då jag kommer fram och får höra "du är nr 75 i kön". Jag la på ... men tänker återkomma. Sådana här ärenden måste man ringa om, man kan inte maila.

Från 15 till 79 år

Några foton på mamma.

(Tyvärr kommer jag inte överens med bloggers bildhantering så det blir fult upplagt. Det är så himla oflexibelt eller så är jag dum i huvudet.)

Givande möten

Läser i Aftonbladet att några ungdomar har som sommarjobb att åka runt på äldreboenden och lära de gamla spela TV-spel. Vilken fantastisk idé, med många vinnare till liten kostnad. Ungdomarna får sommarjobb, de äldre får prova på något nytt. Själva spelandet är säkert bra för hjärna och kropp. Den största vinsten tänker jag ändå är att yngre och äldre möts och umgås. Kanske en och annan förutfattad mening försvinner?

Myyyys

Bara lyssna och känn.

Halvårsavstämning

Runt nyår gjorde jag ju det klassiskt töntiga och avlade några nyårslöften. Så här ett halvår senare är det kanske dags för avstämning.

• Jag ska dra ner på inköp av mineralvatten, godis och färdigmat från butiken på jobbet.
  Hm - ja det har blivit bättre men kan bli ännu bättre.
  
  
• Sluta prata så mycket strunt.
  No comments...
  
  
• Göra något blodtryckssänkande varje dag, exv. motion 30 minuter, avstå från att salta på maten, inte börja röka :), justera så att matintaget blir mer balanserat.
  I snitt blir det säkert 30 minuter varje dag även om det varierar över tid. Salta extra har jag nästan helt slutat att göra. Ombalanserar matintaget typ varje måndag ...
  
  
• Vara snäll mot mig själv. Jag är "good enough".
  Kan bli vääääldigt mycket bättre.

Och får jag säga det själv, och det får jag eftersom det är min blogg, tycker jag att det är en rätt OK halvårsavstämning. Framsteg har gjorts men inget som inte kan bli bättre.

Sympatisk studiecirkel

En kompis berättade om en annorlunda variant på studiecirkel. Två kvinnor som har en studiecirkel med sig själva som enda medlemmar:) De tar in föreläsare som föreläser om sånt de inte kan nåt om - mot en middag. Verkligen en rolig idé. Kompisen blev inbjuden ;D

Vacker låt med sorglig text

Jag hävdar att den nyare versionen är bättre än den ursprungliga. Min man, som är ett stort fan av Joy Division, har berättat att sångaren skrev låten och gick sen och hängde sig.




Och så den nyare versionen ...



Och så texten för den som vill läsa, rätt så sjysst.

Vintage

När vi rensade lite bland mammas kläder hittade vi den här klänningen och på den en liten förklarande lapp, så typiskt mamma, att vilja berätta något lite extra. :D

Är det dans eller?

Dans i helgen. Många av mina icke dansande vänner verkar ha lite svårt att förstå att det bara är dans det är frågan om när man dansar nära, gnussar osv. Och jag kan till viss del förstå att det kan se ut som om det är annat än dans :)

Ett tydligt bevis på motsatsen fick jag i helgen. Jag hade spanat in en kille som såg ut att dansa jättebra. Lyckades få fatt i honom till slut. Under tiden vi stod och pratade lite innan musiken började kom hans tjej förbi, de pussades lite, hon gick vidare och han berättade att de firade sex månader tillsammans. Sen började dansen ... herreguuuud! Ni mina kära icke dansande vänner hade bett oss hyra ett rum tror jag :) Det var absolut kvällens mysigaste dans. Det var så nära med benen, överkroppen att om man fick in ett papper däremellan skulle det smälta. Gnuss med pannan och ansiktena nära, nära, hans ena arm om min midja/rygg och den andra bak i nacken/huvudet, lite lätt krafsande i håret. Jag försvann för världen och for till himlen för en stund :D

Och detta var bara dans! I någon annan del av danslokalen dansade hans tjej likadant med någon. Efter den dansen var det dags att leta upp nästa danspartner.

Så på det sättet går det till mina vänner!

Nu är det över

I torsdags, den 22 april, fick mamma äntligen somna in. Allt gick lugnt och stilla. Det tog några minuter, som om en låga långsamt förlorade kraft. Fridfullt.

Galghumor

Det är så skönt att kunna brista ut i gapskratt ibland mitt i all väntan, mitt i sorgen. Jag och syrran sitter som vanligt hos mamma och jag håller på att göra iordning en spellista på Spotify med musik jag vet att mamma tycker om, både modernt och gammalt. Klassik musik, opera, jazz, swing, 70- och 80-talsmusik, visor - allt utom hårdrock nästan :) Pysslade med listan; lade till bl.a. Ted Gärdestad, Nat King Cole, letade lite i min dansspellista, tryckte på fel låt och fel knapp, dvs Play och i högtalarna ljuder "Hur svårt kan det va'?" med Linda Bengtzing. Syrran och jag tittar på varandra och börjar gapskratta - så förlösande på något sätt. Flera gånger under de här dagarna har ju både hon och jag sagt till mamma att det är OK att hon går, somnar in, att hon bara ska släppa taget.

Tröstande dikt

Hittade den här dikten när jag googlade på "tecken på att döden närmar sig", hur sjukt är inte det, egentligen. Eller är det den moderna människan som sitter vid en sjukbädd och googlar om döden och för att vara upplyst och kanske förberedd när det verkligen är dags?

Dikten har Pär Lagerkvist skrivit:

Oroas ej. Räds ej i uppbrottstimman.
En vänlig hand lugnt ordnar
båtens segel,
som för dig bort från
kvällens land till dagens.
Gå utan ängslan ner
i strandens tystnad,
den mjuka stigen genom
skymningsgräset.

Parodi?

Efter att ha bott i Västerbotten i snart nio år kan jag ibland tycka att folk nere i Stockholm låter som parodier på stockholmare. Jag kan nästan bli full i skratt. Inser ju snabbt att man bl.a. pratar i näsan här nere, med långa åååååå:n och eeeeee:n. Jag har som vant mig av med stockholmska trots att jag nästan varje dag ändå hör stockholmare prata i TV eller någon annan stockholmare i förskingringen.

När jag kommer till Stockholm säger vänner här nere att jag låter norrländsk och är jag i Västerbotten låter jag stockholmsk. Så det finns väl lite av varje naturligtvis, av båda dialekterna.

Finns många bra ord jag tagit till mig i Västerbotten och använder ibland. Övervänt, tjoller, obra, oäten, att hä något någonstans är också bra.

Jobbigaste resan hittills

Är just nu på mitt livs jobbigaste tågresa - resan ner till Stockholm för att sitta med min mamma när hon somnar in och dör. Det är så sorgligt samtidigt som det känns som en stor lättnad att allt snart är över. Min mamma finns ju inte längre. Den 80-åriga, svårt dementa, smala kvinnan i sängen på sjukhuset är egentligen inte hon. Så på sätt och vis är ju mamma borta sedan ett par år egentligen.

Är lite förvånad över min reaktion just nu - känner mig lugn och samlad. Har egentligen känt mig så hela tiden under mammas sjukdom/ålderdom. Klart jag är ledsen och sorgsen men på något sätt realist. Nu är det så här - inget kan förändra det. Är det kanske storasystern som sätter in, måste vara redig och ta hand om syrran ifall hon inte håller och mest kanske pappa som är rätt irrationell. Får nästan lite dåligt samvete över att jag inte gråter hela tiden och är alldeles ifrån mig - känner mig konstigt nog ganska stark. Det "ska" man väl vara i sorg eller?

Nåja reaktionen kan blir en helt annan när jag snart är på sjukhuset och när stunden väl är kommen och förbi - när mamma verkligen är borta.

Nästan en evighetsmaskin

Tänk egentligen vad fantastisk människokroppen och livet är. Så oerhört hållbar trots allt. Den klarar enorma påfrestningar i form av missbruk, övergödning, undernäring, brist motion eller bara ett långt liv. Tänker på mamma, som inte vill vare sig äta eller dricka och knappt gjort på senaste tiden. Kroppen hänger i ändå. Frågan är om det är livsgnista eller bara "systemet" som håller igång livet.

Ögonblick av kontakt

Var och hälsade på mamma på boendet igår. Senast jag såg henne var den 18 januari. Hon hade blivit lite smalare och den korta stund hon öppnade ögonen var blicken helt förändrad - jag kände inte riktigt igen den blicken. Personalen berättade att hon inte vill äta eller dricka så mycket längre. Några skedar mat och bara lite dryck. Jag gav henne glass som hon alltid tyckt mycket om och det gick ner. Mer sånt får det bli och söt Festis som är lätt att ge med sugrör.

Just den här gången jag är nere saknar jag henne extra mycket när jag är hemma, jag nästan hör hennes steg, ser henne gå där och plocka, prata, berätta om något hon läst eller sett. Någon aktivitet hon ska iväg på. En ny bra låt hon hört på radio. Livfull och aktiv. Nyfiken.

Och nu bara detta skal kvar - hon pratar ju lite grann och svarar ibland helt adekvat på tilltal. Det konstiga är dock att hon nästan alltid tappar det sista ordet, eller ordet som gör att man skulle kunna förstå vad hon faktiskt vill eller menar. När jag sa det, att jag förstår allt utom det sista ordet sa hon "Det är franska." :) Dock hade vi lite kontakt. Hon sa bl.a. "Åh, vilka varma händer du har." och "Jag vill ha mer av det där kalla."

Ska snart ta mig en promenad till boendet igen, köpa med mig glass och Festis. Sitta där en stund och värma hennes händer. Sen bär det av till Märsta, bästvännen och hennes underbara ungar. Känns skönt att få träffa dem efter att ha varit hos mamma, tankarna koncentreras på att få information om att "man måste ha stövlar när man går i vattenpölar" och "titta Eva jag kan hoppa på ett ben" :D

Riktigt trött ibland

Kan bli så less på mig själv. Från att vara, som jag upplever det, "normal" till att känna mig superlåg till att nästan bli hypomanisk - jag pladdrar, fladdrar, skojar, skrattar, pratar högt ,känner mig uppåt, livfull och håller låda. Jag kan som höra att jag "går på" om men kan som inte riktigt dämpa mig. Ibland kan jag nästan bli peppad när jag märker att folk lyssar eller skrattar åt det jag säger. Samtidigt kan jag efter att jag sansat mig bli såååå trött på mig själv. Jag menar, hur kul kan det vara att någon upptar hela fikarasten och pratar och fladdrar på? Tror ibland att jag har någon slags variant att bipolärt syndrom, bipolär light kanske.

Inser att det kanske är lite vårdslöst att beskriva mitt trots allt ganska sansade sätt bipolärt syndrom. Vet ju att människor med diagnosen mår väldigt mycket sämre, och ibland bättre, än jag. Kan ju vara PMD:n också förstås som vridits upp en smula. Kanske dags för medicinjustering?

Ibland är jag bara för mycket!

Saknad

Tittat igenom gamla foton. Tänkte det kunde vara lite kul att scanna av dem och lägga ut en del på FB. Visa upp förfallet :) men blev lite sorgsen mitt i allt. Insåg mer än någonsin att min mamma inte finns längre även om hon lever. Ser henne leende och levande på fotona, aktiv, pratsam och omtänksam (bortser från de jobbiga sidorna nuförtiden). Inser att jag faktiskt inte hann säga ajö till henne innan hon försvann. Det känns så sorgligt. Saknar henne verkligen. Hittade bl.a. ett foto från mammas 50-årsdag (30 år sedan)

).

TV-tips

Måste tipsa om en dokumentär om livet på en stängd psykiatrisk vårdavdelning - Sluten avdelning. Omskakande och lite hoppfull bitvis. Flera dramatiska/spännande sekvenser (saknar ett bra ord), bl.a. en där en psykiater försöker resonera med en traumatiserad patient om varför han måste fortsätta leva.

Gråvädersdag idag

så lite bilder från en solig dag kanske kan pigga upp? Enjoy.

Ja jag lever

men har inte min egen dator och blir då bloggblockerad (skyller på det i alla fall).

Äntligen landat

efter att ha varit i danshimlen ett par dagar. Dans fredag, lördag och söndag. Fredag var det vanlig dans i Skelleftehamn och lördag-söndag danskurs. Kändes nästan lite kriminellt att vara inomhus i lördags då det var så vackert väder men oj vad solen sken inomhus :) Alla på kursen sken som solar när vi gick igenom olika sätt att hålla i varandra, fötters och knäns placering, hur man gnussar, musikanpassar sin dans, gav varandra positiv och negativ feedback och i stora drag beter sig på en socialdans (och mycket annat). 80 personer (40 par) i åldrarna från uppskattningsvis 18 till 55 år. Alla förenade i glädjen att dansa.

Kl 16 i söndags var 80 personer höga på oxytocin och ville nog inget annat än fortsätta dansa. Nu ser jag fram emot fredagens dans till Expanders.

Snabbkurs i social foxtrot à la Odd.

Utan internet i två dagar ...

... höll jag på att försmäkta på min ö

Tillgången till internet har varit begränsad några dagar, mailen har fungerat men inte mer. Detta har fått mig att inse dels hur beroende jag är av nätet, dels hur mycket information och kommunikation som faktiskt sker via nätet. Kanske dags att sluta prata om beroende och se nätet vad det är - en del av det dagliga livet.

Det blev lite upp-och-nervända världen när ungarna tyckte att jag fick skärpa till mig och faktiskt överleva utan exv. Facebook några dagar. Det brukar ju vara föräldrarna som ojar sig över ungdomarnas internetanvändning :D

Är det något speciellt med mödrar?

I filmer, böcker, TV-program, dokumentärer framställs förhållandet mellan en mamma och hennes barn som något speciellt och som nästan exkluderar pappan. Jag tänker speciellt på tillfällen då barn exv. är sjuka, i fara eller har dött. Fokus ligger nästan alltid bara på mamman och det är hon som skildras som den oroliga, som den som har sorg, den som ska tröstas och stöttas osv. Pappan finns möjligen i bakgrunden med en mesig hand på mammans axel. Att de fäder jag har omkring mig skulle minimeras till en bakgrundsfigur, eller skulle låta sig minimeras till bigurer, finns liksom inte. Visst, mödrar och barn har kanske ett speciellt band eftersom man faktiskt "suttit ihop" men fäderna är ju med på andra sätt och knyter ju an på andra sätt och det är ju på intet sätt mindre värt eller starkt.

Bloggtorka

Dagens äckligaste ord - köttklister

Köttklister - smaka på ordet ;) Hur äckligt låter det inte? I EU ha man röstat ja till att använda köttklister, dvs. att med ett naturligt ämne, fibrin, klistrar ihop småbitar av kött till större bitar för att på så sätt tillvarata mer kött (och att någon väl ska tjäna mer pengar). Tanken är god antar jag men bara ordet! Att klistra ihop mindre bitar av kött är heller inget nytt, det förekommer redan nu i exv. smörgåsskinka och nuggets men då används potatismjöl. Själv köper jag vare sig nuggets eller sån där pizzaskinka, tycker det ser väldigt oaptitligt ut men som sagt tanken är god, att tillvarata egentligen fullgott kött. Själv föredrar jag det kött jag köper lokalt hemma i byn, från kalvar jag i princip tittat i ögonen när de levde.

Kommentar angående kläder på tvättkorg

"Men mamma, varför har du ändrat ordningen på kläderna som ligger på tvättkorgen?" Den kommentaren fick jag av dottern när jag lyft bort kläderna som låg ovanpå tvättkorgen för att tömma den och sedan lägga tillbaka kläderna (eftersom de tydligen inte var smutsiga för då hade de legat I tvättkorgen, VÄL?). Visserligen hade hon lagt sina nyframtagna rena kläder där men i alla fall ...

Självplågeri?

När jag dansar är jag alltid sämst och killen alltid bäst. Missar jag är det mitt fel, jag som är dålig på att följa, alldeles för stel och oföljsam. Inte han som kanske för otydligt eller inte känner av vad jag hänger med på. Dans är naturligtvis ett samspel mellan två personer. Det är inte bara ens fel om det går dåligt, ibland kanske, men inte alltid. Jag veeet att jag spänner mig, tänker för mycket och säkert är stel. Precis tvärtemot vad man ska - man ska inte tänka, bara slappna av och följa. Det är just det som är kruxet - jag är så rädd att dansa dåligt och göra fel att jag spänner mig, försöker tänka ut nästa steg istället för att känna det - alltså blir det inte alltid bra.

Med ovanstående i åtanke är det ju egentligen hur underligt som helst att jag går ut och dansar varje till varannan vecka och ibland åker på dansmaror med möjlighet till 16 timmars "självförnedring" :) Vad är det då som gör att jag utsätter mig själv för detta, att jag vågar? Ja det är ju svårt att förklara för en som int' begrip', det är ju fråga om känsla. En känsla av flyt, glädje, ibland passion och pirr, samspel, svett, trassligt hår och kläder på sniskan. Allt i ett enda underbart virrvarr.

Det är väl bara att traggla på. En del bjuder tillbaka, en del ser man inte röken av igen. Så är det väl bara. Det knepiga är när jag tycker att det gått bra och han kanske inte gör det, eftersom han inte bjuder upp tillbaka trots massor av givna tillfällen. Det är då det blir riktigt jobbigt, det är då det gäller att inte fokusera på det utan tänka på de som faktiskt bjuder tillbaka. Samtidigt skulle jag ju vilja veta vad som inte var bra - just för att kunna utvecklas.

Dans är inte lätt - men underbart!

Sluttjatat

Jag tror att jag ska sluta "tjata". I mina barns värld är det tjat när jag ber dem göra något, att jag påminner dem om något eller säger en sak en gång till. Visst, det sistnämnda kan väl definieras som tjat men definitivt inte andra saker. Visst vet jag med mig att jag tjatar ibland men det beror ju på att det inte händer något! Och som i många andra familjer är det mamman som fått tjatrollen, eftersom papporna inte tar den.

Så min tanke är att bita ihop, härda ut och inte "tjata" och se om konsekvenserna blir de jag befarar - ett enda kaos - eller om saker och ting fungerar ändå och jag har gärna fel.

Födelsedag

Mammas 80-årsdag avklarad. En decimerad skara av familjen var hos henne med tårta, blommor och present. Är inte riktigt säker på att hon greppade att hon fyllde år men hon åt lite tårta i alla fall. Jag hoppas så att hon i sin förvirring inte mår alltför dåligt, inte har ont någonstans och på något sätt accepterar och trivs med sin oerhört lugna tillvaro på boendet. Hoppas också att när det är dags för mig att bli gammal att jag inte blir liggande på ett boende så barnen ska behöva se mig så förändrad för det är så jobbigt. Må jag trilla av pinn mitt i en mysfox eller, för att skona en danspartner, kanske direkt efter en riktigt bra danskväll. Då vet alla att jag dör lycklig i alla fall.

Så här är det - på förekommen anledning

Jag har insett att det florerar missuppfattningar i min bekantskapskrets om vad det är för typer av danser jag går på. Många tror att det är på danser av exempel 1 här nedanför men så är icke fallet, således är det på danser enligt exempel 2 nedan som jag frekventerar:

Detta är ett mogendansband: Micke Ahlgrens

http://svtplay.se/v/1724769/vasterbottensnytt/micke_ahlgrens_pa_ersboda_i_umea?sb,k103401,4,f,-1

Detta är ungmoget/modernt dansband: Blender

http://svtplay.se/v/1809133/vasterbottensnytt/dansgala_pa_folkets_park_i_skelleftea?sb,k103401,2,f,-1

Avstämning - nyårslöften

Kanske dags för en liten koll vad gäller nyårslöftena:

• Dra ner på inköp av mineralvatten, godis och färdigmat från butiken på jobbet. Jo, det har fungerat hittills. Har köpt någon lunch, frukt.
  
  
• Sluta prata så mycket strunt. Det har också fungerat bra - någon gång har väl tungan sluntit ;)
  
  
• Göra något blodtryckssänkande varje dag. Typ ja - inte kommit igång med motionerandet efter nyår men dansar lite grann. Har dock dragit ner väldigt på saltet. Saltar när jag lagar till maten men inte när jag ska äta. Har heller inte börjat röka ;)
  
  
• Vara snäll mot mig själv. Jag är "good enough". Ja det vet i hundan - jag kör nog på som vanligt och bråkar med mig själv, tyvärr.

Snabba puckar

Det var dans i Piteå, Jannez. Vi har pratat om att testa dans i Piteå men flera av dansvännerna var tveksamma pga bandets mogentouch så vi beslutade att åka någon annan gång. Jag ställde in mig på en hemmakväll vid TV:n. Sen kom små tecken på att jag kanske skulle åka ändå, några förfrågningar från andra danskompisar så jag tänkte OK, vi åker. Så jag och N förlöpte hemmet och lämnade våra respektive i TV-soffan. På vägen upp pratade vi mycket dans *surprise* och det var intressant att höra en killes syn på allt med uppbjudningar, bra och dåliga danser osv.

Väl uppe hade dansen börjat så jag och N tog första för att känna på golvet. Alltid roligt att dansa med honom. Händer roliga saker och jag kan slappna av. Fick syn på en favorit direkt som jag hittade igen först efter pausen. Bjöd upp till en lugn och frågade som om vi kunde ta snabba också, då räknade bandet fel och körde en lugn till - bonus för mig som gillar att bugga men älskar att foxa och speciellt med honom. :)

Kvällen rullade på - medelåldern var lite högre än vanligt men jag fick höra att det ofta är rätt blandade åldrar på danserna i Piteå, är inte dans så ofta där tydligen. Blev uppbjuden ovanligt mycket för att vara där första gången, inga riktigt superdanser men kul ändå. Bjöd upp en kille jag dansat med i Skellefteå som jag tror är min dansvän Å typ ;) Blev uppbjuden av en jag dansat med i Skellefteå några gånger och där bara jag bjudit upp, nu kom han springande och bjöd upp. Känns skönt att veta att även han tycker det känns bra att dansa :) Fick mig också en snabbfox med glada pitebon J - alltid roligt även om benen får jobba hårdare än vanligt då jag är längre än han. Det gläder mig att han bjudit upp (jag har inte hunnit :) )eftersom det ju betyder att han inte har problem med det.

Kvällen tog snabbt slut och när jag räknade efter kanske jag stod bara fem danser. Ovanligt få för att vara jag och även på ett nytt ställe. Det var värt att åka dit och helt klart värt att åka dit om ett modernt band spelar tror jag. Något lägre medelålder då gissar jag. Ger Piteå 7 svettiga dansskor av 10.

Trettondagsdans

Utekväll i stan på folkets hus - Hela huset gungar - en väldigt bra idé. Det finns något för alla. Mogendansband i källaren, disco (Clabbe hade de grävt upp?!), trubadur och så moderna dansband. Jag som inte är från stan träffade inte på så många jag kände, fast det kan ju bero på att jag höll till på dansgolvet hela tiden :)

Det var lite stökigare än på en vanlig dans men inte alls så farligt som jag befarat nu när det var dans i krogmiljö så att säga. Banden spelade i fem timmar non-stop och jag dansade över fyra timmar. Bjöd upp själv för det mesta men en och annan uppbjudning blev det ändå :) Kändes i vaderna och ryggslutet dagen efter att jag dansat så mycket. Underbart!

Många bra danser, några minns jag mer än andra. Bjöd upp en karl och när vi skulle ut på dansgolvet insåg jag att han stått ett trappsteg upp - han var bra mycket kortare än jag :) men det vara bara att böja knäna och hänga med. Jag har egentligen inget emot att dansa med kortare killar men på något sätt vill jag gärna att de bjuder upp först och på sätt visar att de är OK med att dansa med en längre tjej.

En annan jag dansade med var rätt så berusad men jag märkte att han både kunde och gärna ville dansa ordentligt så jag hängde på. Skulle gärna dansa med honom igen när han är nykter. En tredje dans jag minns extra är ju dansen då jag förde kompisen L - första gången jag fört i dans. Hon är så följsam och duktig att jag kunde föra med tjejsteg och hålla som jag ville - hon följde med vart jag en dansade. Jag vågade mig inte på några större utsvävningar utan måste känna på hur det är att föra. Jag gjorde bara ett fel och det var rätt så stort - jag blundade! Man bör verkligen inte blunda när man för. Det är ju på förarens ansvar att man inte dansar in i andra men på något mirakulöst sätt så krockade vi inte med någon. :)

Morgon med guldkant

Imorse när jag var uppe vid 6-tiden kom yngsta dottern ner, hon hade vaknat och kunde inte somna om. Hon satte sig vid köksbordet åt en macka och vi småpratade lite om ditt och datt. Lugnt och stilla, båda lite morgonmosiga. En kort och underbar stund med dottern som jag hade med mig hela dagen. Så skönt att dessa stunder finns mitt i allt det hektiska och ibland hetsiga.

Det är mycke' nu

Det händer för mycket just nu i mitt liv. Förändringar och en del oro. Mamma dement, pappa ensam och påverkad av att mamma förändrats så, barn som helt plötsligt har pojkvän eller byter till postpunkfrisyr à la skinhead, stora förändringar på jobbet och säkert annat jag inte kommer på (eller inte vill berätta :)

Jag är inte dummare än att jag förstår att det är livets gång men allt kom som samtidigt tycker jag. Dumt att skaffa barn så de är tonåringar samtidigt som föräldrarna blivit riktigt till åren ...