Drygt ett halvår sedan

Nu är det drygt ett halvår sedan mamma dog. Det känns lite konstigt, naturligtvis, att åka ner till Stockholm och bara vara hos pappa och inte åka till boendet för att hälsa på mamma. Samtidigt kan jag tycka att det skönt - för henne och för mig. Jag vet ju att hon inte ville ha det som hon hade det och jag tyckte det var jobbigt att se henne så förändrad - att försöka få kontakt och känna att hon visste vem jag var och inte glömt allt som hade med mig att göra. Det ibland desperata frågorna "vem är jag?", "vad heter mina barn?" osv. Så här i efterhand önskar jag att jag kanske struntat i att tjata om det utan istället bara varit där liksom. Hon hade ju glömt, ingen idé att ödsla tid på det liksom.

Tänker förstås mer på henne när jag är i Stockholm än när jag är hemma även om jag naturligtvis gör det ofta då också. Känns som så att när jag tänker på henne är det för att hon just då tänker på mig och är med mig. Känns lite rart.

Känner igen mig själv i saker mamma sa, bl.a. sa hon ofta "det här skulle morfar ha gillat" - hon pratade alltså om sin pappa. Så kan jag tänka om mamma när det gäller exv. TV-program, böcker, filmer. Är ganska säker på att hade haft ett FB-konto för att följa barn och barnbarn (och troligen förfasats en del :) ) och kanske för egen del skriva en statusuppdatering om att hon travat runt i Stockholm som hon älskade, är på väg till Gotland eller att hon varit på diskussionscirkel med PRO. Saknar att bara ringa henne och småprata och höra henne berätta om vad hon sett, gjort och ska göra.