På dans exv. bjuder jag alltid upp på det sättet att jag ofta lämnar en väg ut för den jag bjuder upp. "Hej, vill du dansa eller ska du vila, dricka, fika ...?" Och bjuder jag upp på herrarnas så frågar jag alltid "Får jag bjuda upp dig på herrarnas eller vill du stå den här?"
Så på gårdagens dans får jag två positiva omdömen om min dans, en direkt och en på omvägar och blir fantastiskt glad naturligtvis. Idag vänder jag det till något negativt och känner mig ledsen istället. Det är ju så tragiskt att jag behöver denna bekräftelse utifrån HELA TIDEN och så blir jag så plågsamt medveten om hur mycket jag vill bli sedd, älskad, åtrådd och omtyckt. Gamla människan borde väl ha fått ordning på detta när hon närmar sig 50 med stormsteg! Fast jag är ju inte där än så jag kanske hinner :)
Jamen herrejösses! Säger nån att du är duktig på dansa så ÄR du det! Även om ingen säger det så är du det säkert ändå. Vi svenskar är väl inte så himla duktiga på berömma varandra. Särskilt karlarna är kass på det. Sträck på dig och var stolt över det du kan och över den du är! Du är bra. KRAM
SvaraRaderaÖva, öva, öva. Nästa gång du bjuder upp säger du inte "eller".
SvaraRaderaHåller med föregående talare, och innan du är 50 har du lärt dig att inte bry dig så mycket om vad andra tycker och tänker om dig. Vi är tillräckligt många som gillar dig som du är. /Doris
Vi är ofta jättebra på att jämföra oss på dem som är mer talangfulla och duktiga än vi...Ibland vore det ju bättre att jämföra sig med någon som är mindre duktig helt enkelt! Men att inte jämföra med andra alls vore ju allra bäst...
SvaraRaderaDessutom: Ärligt beröm bör ges oftare!
/Lena
Jag ser, älskar, åtrår och tycker om dig! Låt mig...
SvaraRadera