Är just nu på mitt livs jobbigaste tågresa - resan ner till Stockholm för att sitta med min mamma när hon somnar in och dör. Det är så sorgligt samtidigt som det känns som en stor lättnad att allt snart är över. Min mamma finns ju inte längre. Den 80-åriga, svårt dementa, smala kvinnan i sängen på sjukhuset är egentligen inte hon. Så på sätt och vis är ju mamma borta sedan ett par år egentligen.
Är lite förvånad över min reaktion just nu - känner mig lugn och samlad. Har egentligen känt mig så hela tiden under mammas sjukdom/ålderdom. Klart jag är ledsen och sorgsen men på något sätt realist. Nu är det så här - inget kan förändra det. Är det kanske storasystern som sätter in, måste vara redig och ta hand om syrran ifall hon inte håller och mest kanske pappa som är rätt irrationell. Får nästan lite dåligt samvete över att jag inte gråter hela tiden och är alldeles ifrån mig - känner mig konstigt nog ganska stark. Det "ska" man väl vara i sorg eller?
Nåja reaktionen kan blir en helt annan när jag snart är på sjukhuset och när stunden väl är kommen och förbi - när mamma verkligen är borta.
Oj. Stor styrkekram till dig!!! Kasta nu ditt dåliga samvete över axeln!!! Det finns inga rätt och fel i sörjandet, och om du orkar vara stark och stötta din syster och pappa så är det ju fantastiskt! Din sorg kommer. Och som du sagt: Du har redan tagit farväl av henne. Det är BRA att du är samlad och realistisk. För allas skull. Det betyder INTE att du inte sörjer. Dåligt samvete är det sista du behöver nu. Ta hand om dig och de dina. Mina tankar går till er. /Svägerskan i byn
SvaraRaderaNej inte ska du ha dåligt samvete. Klarar du av att vara stark är det okej och bryter du ihop av sorg är det också okej. Sorgen kan te sig på så många olika sätt och kan också komma i så olika skeden. Ha det så bra som du kan och så hörs vi. Kram!
SvaraRaderaKänns skönt vara, rätt så, samlad. Känner mig mest osamlad när jag är ensam.
SvaraRaderaMassor med kramar till dig/Er. Visste inte att det var så nära nu. :-(
SvaraRadera