I filmer, böcker, TV-program, dokumentärer framställs förhållandet mellan en mamma och hennes barn som något speciellt och som nästan exkluderar pappan. Jag tänker speciellt på tillfällen då barn exv. är sjuka, i fara eller har dött. Fokus ligger nästan alltid bara på mamman och det är hon som skildras som den oroliga, som den som har sorg, den som ska tröstas och stöttas osv. Pappan finns möjligen i bakgrunden med en mesig hand på mammans axel. Att de fäder jag har omkring mig skulle minimeras till en bakgrundsfigur, eller skulle låta sig minimeras till bigurer, finns liksom inte. Visst, mödrar och barn har kanske ett speciellt band eftersom man faktiskt "suttit ihop" men fäderna är ju med på andra sätt och knyter ju an på andra sätt och det är ju på intet sätt mindre värt eller starkt.
Det är märkligt, men tror du inte att det bara är en gammal kvarleva? Sedan pappor inte vara så aktiva i barnens liv? Äh, jag vet inte. Konstigt är det.
SvaraRaderaJo nog tror jag det är en gammal kvarleva blir bara så less att det sitter så hårt.
SvaraRaderaDet har ju länge varit lite tabu för männen att visa svaghet, känslor etc. För inte allt för länge sedan fick ju pojkar höra att de minsann inte skulle gråta utan skulle visa sig svaga. Så det kanske är det som speglas i de framställningar du skriver om, inte att sorgen eller oron egentligen är mindre hos männen utan att det bara är ovant att visa den. Om du fattar hur jag menar...
SvaraRaderaKanske borde korrekturläsa det jag skriver...självklart menar jag att pojkarna skulle visa sig STARKA och inte svaga...
SvaraRadera