Jag tror på Jonas Gardell ...

och inte på Robert Lind i Kramfors. Han  är verkligen fantastisk i det han skriver och gör. Har precis varit och lyssnat på honom när han pratat om sin bok "Om Jesus". 6oo personer satt tysta i 1½ timme - lyssnade, skrattade och kanske förfärades till vad han hade att säga. Jag är ju inte troende men sticker inte under stol med att jag är lite avundsjuk på dem som är det. Många verkar känna sånt lugn och verkar ha hittat en sån trygghet i sin tro. Som om den vore som en varm famn att krypa in i. Är lite förtjust i välsignelsen man brukar få i kyrkan. "Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid." Visst låter det väl rätt tryggt och varmt? Frid, det låter så skönt.

Han är så klok Jonas och är ju samtidigt djupt troende så något måste det väl ligga i det, eller? :) I boken "Om Jesus", som jag just håller på att läsa, diskuterar han bl.a. den bild vi har av Jesus via texterna i nya testamentet och skalar bort "kosmetikan" som kyrkan satt dit på något sätt. Jesus var ganska säkert inte den långhåriga, ljushylta, vackre mannen med vackra, vita tänder utan en tandlös, kanske striphårig, krum man med näringsbrist och som troligen talade en dialekt med låg status samt var analfabet :) Huvudbudskapet måste sägas vara att Gud/Jesus älskar oss inte för att vi förtjänar det utan för att vi behöver det, villkorslöst. Man behöver inte förtjäna Guds kärlek den finns där när man behöver den, om man vill ha den. Det är bara att ta emot. Halleluja! :)

Han gjorde en liknelse med den roliga (nåja) historien om de två tomaterna som var ute och gick varpå den ena blev överkörd och den andra säger "Kom ketchup så går vi! Att inte vika åt sidan när något förändras, att inte hyckla, att acceptera förändringar och se människan för vad den är.