Nu förstår jag vad mamma menade

När jag var tonåring sa min mamma ofta när vi var oense om något att "du kommer att förstå mig en vacker dag". Naturligtvis fnyste jag lite överlägset och sa "aldrig, du har fel". Tyckte att hon var urfånig, överkänslig och allt möjligt annat. Då ville jag inte tänka tanken att jag skulle bli som hon. Nu måste jag nog erkänna att jag till stora delar blivit som min mamma, på gott och ont. Förhoppningsvis har jag också alldeles egna karaktärsdrag och jag har ju även drag från min pappa naturligtvis.

Då jag oftast fick höra att jag skulle förstå en dag var när vi var oense om hur länge jag skulle få vara ute, sova över hos kompisar, åka iväg på saker osv. Allt var ju en fråga om oro och ängslan hos mamma, vilket jag naturligtvis kan förstå nu när jag har egna tonåringar. Det är bara naturligt och inte så konstigt och jag har inga problem med det nu. Däremot är jag mycket försiktig och sparsam med att säga så till mina egna barn (även om jag kan tänka det). Det gagnar ingenting, triggar nog mest bara igång konflikt och avståndstagande.

Det jag däremot blir riktigt ledsen över är att jag känner igen hennes känsla av att ibland hamna vid sidan av, känna sig osynlig och nästan bortglömd. Hon berättade att hon ibland på jobbet, större tillställningar osv. inte sällan hamnade vid sidan av, längst ut vid bordet osv. Hon hade känslan av att ingen brydde sig om hon var där eller inte. Minns den gången hon berättade det och jag tyckte hon var störtlöjlig, svag och nästan lite martyr. Tyckte att det hängde på henne själv att göra något åt saken. Nu förstår jag henne :)

Naturligtvis inser jag att man måste bjuda till själv osv men det är något utöver det känner jag. Jag vet att jag är känslig och kan övertolka saker, och kanske sitter andra som jag aldrig trott skulle tänka på samma sätt och har samma tankar. Jag kan sitta vid ett bord på en fest (inte ens längst ut på kanten) och hamna helt "ensam". I andra sammanhang också som hamna vid sidan av. Jag vet att jag ser väldigt sur ut när jag inte ler men jag vet också att jag är en social och glad person som inte på något sätt skyr kontakt med människor, tvärtom. Ändå infinner sig känslan av att ingen bryr sig om jag är där eller inte. Ingen skulle notera om jag gick därifrån.

Vad är det här då frågan om? Varför får jag den här känslan att inte höra till, att ingen egentligen bryr sig? När jag läser det jag själv skriver ser det ju helt rubbat ut och andas lite "tyck-synd-om". (Jag vill poängtera att jag inte skriver detta för att någon ska tycka synd om mig.) Åker jag till jobbet, går på dans osv finns det många som visar att de faktiskt tycker det är roligt att jag kommer dit. Och ändå! Är det så enkelt att det är den där jäkla bristen på självkänsla som kräver bekräftelse från andra hela tiden? Att jag inte märker när andra sitter mitt i ett större sammanhang och även de är helt ensamma? Vad det än må vara så är känslan jobbig att ha i sinnet och rent kontaproduktiv också, eftersom det antagligen syns på hela mig hur nedslagen jag är. Och vem vill sitta och prata med en surmupp (som egentligen inte är sur :) ) Hade den här känslan senast några gånger på Öland.

Borde ju ha en plan för hur jag ska hantera detta men det är väl densamma som för det mesta jag behöver jobba med. Stärka självkänslan och inte vara så beroende av att söka bekräftelse från andra.

För att avsluta detta lite dystra blogginlägg lite mer positivt måste jag ju säga att bland de positiva saker jag fått ifrån mamma, eller där jag i alla fall är liknar henne kan sägas humorn, omtanke om andra, intresset för böcker, musik och historia och inte minst på "äldre dar" intresset för dans! :)

Eftersom jag tror att mamma inte vill att jag lägger ut en bild på henne lägger jag ut en länk till en låt jag, och hon, tyckte mycket om, "School" med Supertramp