Jag började mitt arbetsliv som 17-åring med att jobba som sekreterare. Jag tog så småningom tjänstledigt och började plugga arkeologi och kulturgeografi några år efter att jag fyllt 30. Jag insåg nog redan då att arkeologi var något jag inte skulle kunna försörja mig på men jag ville inte ångra att jag inte provat. Och ångra mig har jag aldrig gjort, av flera orsaker - kunskap är ju inte tungt att bära har något sagt - så sant. En studiekompis har blivit en av mina allra bästa vänner. Jag har fått möjlighet att jobba med fältarkeologi på lite olika platser i Sverige, från Ösmo söder om Stockholm, via Mälardalen och Uppsala, Örnsköldsvik, Umeå och allra nordligast i Sangis mellan Kalix och Haparanda.
Så mycket penslande har det inte blivit (dock lite grann) men mycket grovarbete med att skotta sand, bära sten, ta sig igenom jord med skärslev och mycket mer. Ibland har det varit hur spännande som helst, ibland har det varit urtråkigt, blött och kallt och man hittar i n g e n t i n g! Det är då man ska tänka att "ett noll-resultat är ju även det ett resultat" men det är svårt.
Jag har varit med på grävningar där vi bl.a. hittat guld, delar av runstenar, vackra sten- och metallföremål. För att inte tala om keramik(skärvor), ibland mycket vackert ornerade. Det jag dock hittat mest är nog brända ben (dvs. rester efter matlagning). Jag är dock lite mallig över att jag hittade den andra graven från stenåldern i Västernorrland, egentligen bara en skugga av den och det enda som fanns kvar av kroppen var en del av en nackkota, mjuk som blött mariekex ungefär :) men en skugga av kroppen fanns kvar i sanden, rödockra spritt lite över kroppen och vid fötterna låg en vacker spets i skiffer. Ganska maffigt fakiskt (i brist på mer akademiskt språk).
Tack för länken hit :) Vad roligt det var att läsa detta. Ja drömmen för mig är inte att hitta guld och skatter, utan keramik, pärlor eller boplatser. Jag har velat bli arkeolog så länge jag kan minnas och ja nu är jag på väg.
SvaraRadera