Socialdans - bra för egot?

Ett svar på rubrikens fråga är: Nej. Har man en låg självkänsla och är bekräftelseknarkare är det inte alltid bra för egot att gå på dans. 

Negativa tankar dyker upp:

- Tänk om jag har ett öknamn? - Stolpen, Kylskåpet ... 

- Jag blir inte uppbjuden för att jag är lång och inte helt pinnsmal. 

- Det jag tror är takt och något sånär följsamhet är otakt och helt stelopererat!?

- Har aldrig känslan av att det finns någon på dansen som verkligen vill dansa med mig.

Ett annat svar på rubriken kan vara : Ja! 

+ Att gå på dans har gjort mig modigare.

+ Jag vågar vara nära, jag vågar bjuda upp, jag har vågat börja gnussa.

+ Jag har nästan aldrig blivit nobbad. Killen vill dansa med mig när jag frågar. Kanske av ren artighet men i allafall :-) 

+ Jag blir uppbjuden av både nya och gamla.

Man sätter ju verkligen fokus på sig själv när man går på dans. Man lämnar ut sig rent fysiskt i armarna och ibland panna mot panna med en främmande man. Man vill ju vara synlig/ses på dansgolvet för att bli uppbjuden (men inte nödvändigtvis synas). Det ställer stora krav på självkänslan, att våga och inte känna sig alltför besvärad. Liksom jag själv gör någon slags bedömning av dansen lär ju även killen göra det, dvs. bedöma mig. Den tanken kan ibland vara förlamande.

Trots allt detta jobbiga är det så fantastiskt roligt, mysigt, härligt, varmt, svettigt, pirrigt att dansa! 

Nästa dans - ikväll!