handlar ju lika mycket om att jag som förälder ska släppa taget. Den aha-upplevelsen fick jag för ett tag sedan. Det kanske är självklart för många andra att föräldarna påverkas av frigörelsen på det viset men för mig var tanken ny. Att även jag måste vänja mig - klara mig själv utan dem. Och inse att de kan och vill klara sig utan mig. Några incidenter under sommaren har fått mig att vakna till.
Är ju mitt uppe i allt detta nu, har ju en 14-åring och en blivande 17-åring. Jag inser att jag måste lära mig hantera att jag inte alltid kan eller kommer att ha rätt att veta vad de gör och var de är varje sekund t.ex. De måste få ta egna beslut, ta konsekvenser av tokiga beslut även om jag skulle vilja hjälpa dem/råda dem att göra på ett annat sätt för att slippa negativa konsekvenser. Man vill ju så gärna hjälpa till men det kan ju vara att göra dem en stor björntjänst ;) ibland.
Jag försöker ju, i alla fall med den äldsta, att inte ringa eller messa varje dag då hon är borta, för att låta henne få vara ifred. Samtidigt slåss jag mot den ängslan som alltid lär finnas "tänk om ... " och tankar om att jag är en dålig mamma om jag inte hör av mig, dvs. att det blir som attjag inte bry mig.
Välkommen i klubben! Det är en svår balansgång. Men man kan varken binda fast dem, eller förfölja dem. Eller bädda in dem i bomull. Hur gärna man än vill. Sedan är det bara att beklaga att de måste göra alla misstag, istället för att lyssna på sina kloka föräldrar ; ) Och ett gott råd: Tänk inte på allt som kan hända, för då blir du galen. Jag skjuter alla sådana tankar ifrån mig. Händer något, så får du veta det. /Svägerskan
SvaraRadera