Från mitt hörn

Bloggen lagd på is

2011-05-16T11:45:00.002+02:00

För drygt ett år sedan

2011-04-16T12:03:00.002+02:00

Sista gången jag hade kontakt med mamma. http://myblog-corner.blogspot.com/2010/04/ogonblick-av-kontak.html

Kul prick!

2011-03-27T12:30:00.002+02:00

Han verkar ju vara en kul prick den där Juholt. Läser att han betraktar sig som kulbo, tycker jag visar på en härlig inställning till livet. Han berättar även att han matar sin mustasch :) Han måste ju bli nästan för lätt att rita karikatyr på och imitera, ingen match liksom.

Nu återstår att se hur politikern Juholt är, hoppas det blir lika spännande och positivt. Känns som sossarna behöver det.

Ska det börja om nu?

2011-03-21T16:07:00.003+01:00

Snart ett år sedan mamma dog, en mamma som var så bekant men ändå så annorlunda i sin dementa värld. Idag har pappa fått diagnosen blanddemens - dels kraftig risk för Alzheimer och dels vaskulär demens. Det som är positivt denna gång är att diagnosen kommer tidigt och att det finns bromsmedicin vad gäller Alzheimern i form av läkemedlet Reminyl. Vad som är negativt och oroande denna gång är att han lever ensam. Mamma hade ju pappa som kunde ha koll på henne och hon så att säga "tappade benen" tidigt och satt där hon satt. Pappa är frisk och rask i kroppen, far omkring. Bra att han aktiverar sig men ... om han plötsligt inte hittar hem?

Det är väl livets gång lite grann - barnen börjar bli stora och klarar sig mer och mer själva (även om man oroar sig och vill ha lite koll). Man får lite mer egen tid. Då börjar föräldrarna bli gamla och behöver kanske mer tillsyn osv.

Nåja, det är ju faktiskt bara att försöka gilla läget och hugga i när det behövs. Så enkelt är det ju, egentligen.

Kan man sluta säga hej?

2011-02-21T14:08:00.003+01:00

Kan man liksom sluta känna någon? Där jag jobbar nu ligger väldigt nära ett annat ställe jag jobbade på ett kort tag. Jag träffar rätt ofta människor jag jobbade med där. En del känner jag mer, andra hälsade jag i princip bara på när jag mötte dem i korridoren. När jag nu möter dem blir det alltid lite knepigt. Fortsätter man att hälsa på någon man tidigare bara hälsade på och inte alls har med att göra nu? Kan nästan känna att de tänker samma sak, blir som obekväma. En del tittar bara rakt fram och hälsar inte alls, en del hälsar lite försiktigt och andra hejar glatt.

En småsak kanske, ingen mår väl dåligt av att säga hej till någon liksom, men ändå... :)

Så gammal men så naiv

2011-01-31T09:55:00.002+01:00

Jag är nog väldigt naiv ibland, i vissa lägen i alla fall. Om jag på jobbet ser att någon av mina arbetskamrater glömt att göra något eller kanske gjort något fel, kan jag lite försiktigt ibland påtala detta. Och det är INTE för att påpeka att någon gjort FEL utan för att göra dem uppmärksam på det. Jag vill själv veta när jag gör något fel eller glömmer något, allt för att kunna bli bättre på det jag gör. Visst kan man glömma saker man vet att man ska göra men ibland kanske man gör saker på fel sätt i tron att man gör rätt.

Pratade med en god vän om detta och hon tyckte nog jag var lite naiv. Hon undrade själv om jag vill veta att jag gör fel. Klart jag vill! Visst, inte känns det alltid roligt att få bekräftat att man gjort något fel men samtidigt, är det saker om gäller jobbet och har med patienter att göra är det ju viktigt att det blir rätt. Vill samtidigt också veta om något blir fel för att ingen ska tro att man på något sätt tror sig vara ofelbar :) Herregud, man måste väl ha självdistans.

Kontentan? Jag ska vara tyst :)

Mamma 81 år

2011-01-19T18:42:00.002+01:00

Dottern säger det så bra, läs här.

2011-01-12T20:21:00.006+01:00

Bara för att visa att det är liiiite liv i bloggen lägger jag härmed ut tre av mina favoritfilmer utan inbördes ordning. Kan se dem hur många gånger som helst.

A Beautiful mind En fantastisk film, based on a true story. Handlar om Nobelpristagaren John Nash liv, både det akademiska livet men främst hans livkamp mot sin schizofreni och hans till slut mycket sansade sätt att hantera sin sjukdom.

Den enfaldige mördaren Hasse Alfredssons film om den kloka och genomsnälla byfånen Sven. Vackra bilder från ett somrigt Skåne. En sorglig men samtidigt vacker historia med ett dramatiskt men banne mig rättvist slut. Det starka slutet förstärks av delar ur Verdis Requiem.

Förnuft och känsla Engelsk kostymfilm av absolut bästa klass, baserad på Jane Austens roman om familjen Dashwood och då främst systrarna Marianne och Ellinor (Kate Winslet och Emma Thompson). Den förstnämnda mycket känslosam och den senare mer kontrollerad och styrd av förnuftet. Fantastiska miljöer i sekelskiftet 1700-1800, en ganska dramatisk och rörande handling. Älskar allt det engelska, etikettstyrda, undertryckta känslor som pyser ut då och då.

Födelsedags- och julbesök

2010-12-22T08:24:00.002+01:00

Drömde om min mamma i natt. Hon var precis som hon var innan hon blev sjuk. Det lite konstiga var ju att hon i drömmen hjälpte till att städa undan i sitt eget rum efter att hon dött :)

Jag har tänkt på henne mycket senaste dagarna så det är ju inte konstigt att hon letar sig in i drömmarna. Ser det som ett litet födelsedags- och julbesök, en hälsning.

Det här med Facebook

2010-12-03T06:56:00.002+01:00

När blir man vän med någon på Facebook? När är det läge liksom? Jag känner att jag måste känna personen hyfsat ordentligt innan jag skickar iväg en vänförfrågan. Ha någon slags relation till personen IRL.

Jag är ju ute och dansar mycket, träffar mycket nytt folk i 2 x 3,5 minuter i taget :) Några stannar kvar i minnet, några försvinner. Flera dansvänner till mig letar upp folk de dansat med på FB och skickar iväg en vänförfrågan direkt. För mig känns det jätteknepigt även om det någon gång finns godansare man skulle vilja lära känna lite bättre. Samtidigt kan det ju bli värsta stalker-varningen att leta upp något på det sättet. Fast var läget tvärtom, att jag blivit uppletad och fått en vänförfrågan, hade jag nog mest blivit smickrad, för det mesta gissar jag :D

Det är ju en ny men verklig värld detta med FB och vänskap där, parallellt och samtidigt inflätad i den "vanliga" världen så att säga. Man delar med sig av det man vill till människor som man har de mest skiftade relationer och starka band till. Ganska knepigt egentligen.

När jag skriver en statusuppdatering skriver jag ju den ofta med vissa personer/grupper i tankarna men delar den med alla. Jag har visserligen delat in mina vänner i grupper men använder mig sällan av att rikta statusuppdateringar till en viss grupp. Kanske skulle jag göra det mer så skulle mina arkeologvänner exv. slippa läsa om mina dansplaner osv. Fast om man inte är intresserad av att läsa vad någon skriver är det ju bara att skippa det eller dölja dennes inlägg.

Hur som helst, FB är ett roligt sätt att umgås med folk, både de jag träffar i princip varje dag och de jag inte träffat sedan gymnasiet. De skulle jag ganska troligt inte ens haft kontakt med utan FB.

Tävlar

2010-11-28T22:17:00.002+01:00

Så, nu är jag med i en tävling där man kan via ett vacker foto. Allt jag behöver göra är att länka till en blogg så här kommer det :) madredetres blogg.

Superpappor?

2010-11-07T19:13:00.004+01:00

Ligger nog lite i det här. Superpappor som tar ledig pga "familjeskäl", lite i samma anda som att pappor tar föräldraledigt på sommaren, samtidigt som mamman har semester och så snickrar han på huset.

Självkänsleboost :)

2010-11-06T17:43:00.004+01:00

Igår på dansen fick jag som svar på en uppbjudning, den andra för kvällen, av en kille ungefär så här: Ja gärna, din kropp är perfekt för min att dansa med, de passar så bra ihop och avslutningsordet efter dansen var "detta var världsklass" :) Tacksam för det lilla och det behövs så lite - men jag dimper nog ner snart och hittar någon baksida på detta också ... :/ vänta och se.

Nu har jag kommit på baksidan. Han ger komplimang för att tjejen naturligtvis blir glad och därmed fortsätter att bjuda upp honom - så behöver inte han göra det utan kan bara liksom vänta ut uppbjudningarna.

Drygt ett halvår sedan

2010-11-04T11:18:00.003+01:00

Nu är det drygt ett halvår sedan mamma dog. Det känns lite konstigt, naturligtvis, att åka ner till Stockholm och bara vara hos pappa och inte åka till boendet för att hälsa på mamma. Samtidigt kan jag tycka att det skönt - för henne och för mig. Jag vet ju att hon inte ville ha det som hon hade det och jag tyckte det var jobbigt att se henne så förändrad - att försöka få kontakt och känna att hon visste vem jag var och inte glömt allt som hade med mig att göra. Det ibland desperata frågorna "vem är jag?", "vad heter mina barn?" osv. Så här i efterhand önskar jag att jag kanske struntat i att tjata om det utan istället bara varit där liksom. Hon hade ju glömt, ingen idé att ödsla tid på det liksom.

Tänker förstås mer på henne när jag är i Stockholm än när jag är hemma även om jag naturligtvis gör det ofta då också. Känns som så att när jag tänker på henne är det för att hon just då tänker på mig och är med mig. Känns lite rart.

Känner igen mig själv i saker mamma sa, bl.a. sa hon ofta "det här skulle morfar ha gillat" - hon pratade alltså om sin pappa. Så kan jag tänka om mamma när det gäller exv. TV-program, böcker, filmer. Är ganska säker på att hade haft ett FB-konto för att följa barn och barnbarn (och troligen förfasats en del :) ) och kanske för egen del skriva en statusuppdatering om att hon travat runt i Stockholm som hon älskade, är på väg till Gotland eller att hon varit på diskussionscirkel med PRO. Saknar att bara ringa henne och småprata och höra henne berätta om vad hon sett, gjort och ska göra.

My twisted mind :(

2010-10-31T12:01:00.005+01:00

Funderar på hur jag är funtad. Jag är ju sån att jag har ett mycket stort behov av att andra bekräftar att det jag gör, är, ser ut och tänker är OK, rätt och bra. Tragiskt men sant. Vågar inte riktigt tro på vad jag själv tycker, vill gärna kolla med andra osv. Rädd att vara till besvär, vara jobbig, ta plats osv. Plats tar jag ju rent fysiskt - jag är lång, stadig och har hög röst så jag märks nog som person och det blir som väldigt tudelat. Egentligen vill jag ju inte märkas.

På dans exv. bjuder jag alltid upp på det sättet att jag ofta lämnar en väg ut för den jag bjuder upp. "Hej, vill du dansa eller ska du vila, dricka, fika ...?" Och bjuder jag upp på herrarnas så frågar jag alltid "Får jag bjuda upp dig på herrarnas eller vill du stå den här?"

Så på gårdagens dans får jag två positiva omdömen om min dans, en direkt och en på omvägar och blir fantastiskt glad naturligtvis. Idag vänder jag det till något negativt och känner mig ledsen istället. Det är ju så tragiskt att jag behöver denna bekräftelse utifrån HELA TIDEN och så blir jag så plågsamt medveten om hur mycket jag vill bli sedd, älskad, åtrådd och omtyckt. Gamla människan borde väl ha fått ordning på detta när hon närmar sig 50 med stormsteg! Fast jag är ju inte där än så jag kanske hinner :)

Om fejjan

2010-10-19T19:00:00.006+02:00

Jag gillar Facebook. Tycker att det är ett roligt sätt att hålla kontakt med folk, både de jag umgås med och de jag inte träffat sedan 80-talet och kanske t.o.m. 70-talet.

Dock tål det att funderas lite på vad man skriver i sin statusuppdatering men för mycket är inte bra att tänka, då duger ingenting. Då slår bristen på självkänsla till - vem kan vara intresserad av vad jag skriver - det är ju bara töntigt, fånigt, dumt och kanske uppfattas som skryt. Eller så kan det uppfattas som sårande även om tanken inte alls är det utan kanske ett utbrott av lycka.

Om jag går till mig själv när jag läser andras statusuppdateringar är det rätt enkelt. Är det någon som skriver urtrista, ointressanta och alltför detaljerade uppdateringar så döljer jag dem helt enkelt. Är det någon så där halvintressant är det ju bara att ignorera.

Det är intressant ändå, man får inblick i människors vardag som man inte annars får. Kanske är det oftast positiva saker folk skriver om sitt liv. Ingen vill väl hälla ut sina mörka sidor till allt och alla även om det ibland kan kännas skönt.

Reklamhiss och -diss

2010-09-29T09:43:00.003+02:00

Jag ser mycket på TV, kanske för mycket. Hur som helst att se på TV innebär ju också att man ser en massa reklam. En del roliga, del trista, en del obegripliga, en del irriterande och en del går en bara förbi.

En reklam som stör mig är är följande: Musiken är någon 60-talslåt och en massa kvinnor skriker, springer, gråter efter vad? Jo, att en viss sorts dambinda nu kommit med nya och färgglada förpackningar. Otroligt fånig och även dumt att jag retar upp mig på den men något ska man väl reta sig på.

En reklam jag däremot gillar är comhems reklam där två kvinnor gör som korta parodier på TV-program och filmer. De får mig alltid att dra på munnen :) "... vem f*n var det som kasta?..."

Några praktiska reflektioner

2010-09-28T06:12:00.001+02:00

Jag måste hitta på och laga middag nästan varje dag.
Istället för att kasta mosiga tomater eller ge dem till maken gör jag tomatsås som äts till lunch.
Jag köper inte längre buteljerat vatten (nåja i alla fall mycket sällan).
Jag måste styra upp mitt förråd av trosor eller snarare färger. Kan inte fylla en stor tvättmaskin med tre par svarta trosor - har inga andra mörka kläder som ska tvättas i 60°.
Jag torkar mig ibland fortfarande på den andra handduken från vänster - vi hänger alltid handdukarna i åldersordning :)
Är mycket mer sparsam i största allmänhet.

Trivialt

2010-09-25T10:21:00.006+02:00

Det här hittade jag hos Mammispammis, gillar sådana här listor så vassego.

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 – vad står där?
- ... med fåglarna är tysta, som om de lyssnar efter något. (80° från Varmvattnet, Karin Alfredsson)
2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
- Mobiltelefonen.
3. Vad var det senaste du såg på tv?
- Somnade nog till något CSI-avsnitt.
4. Utan att se efter, gissa vad klockan är:
- 10.25 (10.27).
5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
- Melodikrysset på datorn.
6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
- Inatt när jag kom hem från dansen vid 2-tiden.
7. Vad tittade du på innan du började svara på den här undersökningen?
- Facebook troligen :)
8. Vad har du på dig?
- Svarta mysbyxor och t-shirt.
9. Drömde du något inatt? I så fall – vad?
- Drömlös natt.
10. När skrattade du senast?
- Igår någon gång.
11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
- Ingenting eftersom jag är nyinflyttad och ännu inte bestämt vad jag ska ha på väggarna.
12. Har du sett något konstigt på sistone?
- Ser konstiga saker varje dag. Jobbar på sjukhus.
13. Vilken var den senaste film du såg?
- Senaste hela film jag såg (utan att somna alltså) var nog Notting Hill för någon vecka sedan.
14. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
- Är nog en öppen bok :)
15. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
- Rättvisa åt alla.
16. Tycker du om att dansa?
- Det är det bästa som finns!
17. Skulle du någonsin överväga att bo utomlands?
- Varför inte, men inte permanent.
18. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
- Så du hittade hit till slut.

Liten separationsfundering

2010-09-16T20:57:00.001+02:00

Man tror så mycket. Vad man dock kan vara säker på att man egentligen ingenting vet. Man kan tro att man känner sig själv och på så sätt veta hur man kommer att reagera i vissa situationer. Inget kan vara mer fel mina vänner.

Efter att ha tagit ett stort beslut i mitt liv, efter överväganden i flera år, trodde jag i min enfald att allt skulle kännas lättare och mycket bättre. No no. Det känns otroligt jobbigt, sorgligt och jag är fylld av skuldkänslor och dåligt samvete för att ha ställt till det för familjen och splittrat den. Jag har inte gjort fel - har gjort det rätta. Kunde inte fortsätta som det var; det kändes inte bra.

Funderade ju mycket på vad folk skulle säga men tror egentligen att ingen varit negativt inställd - tror ju att de flesta inser att jag inte tar ett sånt beslut lättvindigt. Flera har sagt "så tråkigt men grattis". En kommentar var "det var då på tiden" och en annan "men äntligen" :)

Nu efter 1½ vecka känns det helt OK men konstigt. Skönt att vara relativt obunden tillsammans med en 17-åring. Det blir nog bra till slut, om jag bara får bort skuldkänslorna.

Fundering från en skurhink

2010-08-21T12:34:00.005+02:00

Varför är "ska" gästhanddukar vara mindre? Har det med mig hemifrån och hänger alltid fram något mindre handdukar på gästkroken. Och på tal om gästhanddukar, vissa människor har inte ens det. Vill de verkligen att jag ska torka mig på deras handdukar? Det vill helst inte jag men om jag måste väljer jag alltid mammans handduk om namnen finns utsatta ovanför handdukarna, inbillar mig att hon är renligast :)

Hålla-intresset-uppe-bild?

2010-08-16T12:22:00.005+02:00

Här får ni en vacker bild som yngsta dottern tagit i Kroatien förra sommaren, så ni inte ledsnar på att jag är så dålig på att uppdatera just nu. Återkommer när saker ordnat upp sig.

Detta med titlar

2010-08-09T07:52:00.003+02:00

Funderar ibland på detta med titlar. I dagens VK (pappersversionen) finns en artikel med rubriken "Läkare fick jättefångst på kroken". Varför är det viktigt att skriva titeln läkare? Om det varit en renhållningsarbetare - hade man skrivit ut det?

Var god dröj II

2010-08-09T07:33:00.003+02:00

Nu är det gjort - det fasta telefonabonnemanget är avslutat. Ringde upp Telia när jag körde in till stan, en tripp på 40 minuter. Ingen telefonkö kan väl var så lång? Nä, tog kanske 8 minuter sen var abonnemanget uppsagt, dessvärre har man en uppsägningstid på tre månader! Det är ju inte så att någon från Telia måste åka ut till något slags teleskåp och koppla ur någon sladd, gissar att abonnemanget blev bortkopplat i datorn i princip när jag pratade med tjejen på Telia.

Var god dröj

2010-07-30T10:34:00.006+02:00

Vore jag det minsta konspiratoriskt lagd, vilket jag kaaaan tendera att vara, skulle jag tro att Telia inte vill göra det enkelt för en att säga upp sitt fasta abonnemang. Ringde igår kväll och fick svaret att sådana ärenden måste göras på kontorstid mellan kl 8 och 17. OK fine, jag ringer på förmiddagen, klickar mig fram med alla jäkla siffror (tror verkligen jag tryckt rätt) och får vänta i några minuter, typ 40 personer före. "Linda" svarar, jag framför mitt ärende och får informationen att det absolut ska gå bra och att hon ska koppla mig till en av hennes kollegor som handhar sådana ärenden. Det blir tyst i luren, rätt länge, mina konspiratoriska tankar drar igång - blir nog "bortkopplad" så att jag ska ge upp eller något sådant. Döm om min förvåning då jag kommer fram och får höra "du är nr 75 i kön". Jag la på ... men tänker återkomma. Sådana här ärenden måste man ringa om, man kan inte maila.

Från 15 till 79 år

2010-07-27T21:43:00.014+02:00

Några foton på mamma.

(Tyvärr kommer jag inte överens med bloggers bildhantering så det blir fult upplagt. Det är så himla oflexibelt eller så är jag dum i huvudet.)

Givande möten

2010-07-10T09:39:00.003+02:00

Läser i Aftonbladet att några ungdomar har som sommarjobb att åka runt på äldreboenden och lära de gamla spela TV-spel. Vilken fantastisk idé, med många vinnare till liten kostnad. Ungdomarna får sommarjobb, de äldre får prova på något nytt. Själva spelandet är säkert bra för hjärna och kropp. Den största vinsten tänker jag ändå är att yngre och äldre möts och umgås. Kanske en och annan förutfattad mening försvinner?

Myyyys

2010-07-07T11:53:00.001+02:00

Bara lyssna och känn.

Halvårsavstämning

2010-06-30T18:30:00.002+02:00

Runt nyår gjorde jag ju det klassiskt töntiga och avlade några nyårslöften. Så här ett halvår senare är det kanske dags för avstämning.

Jag ska dra ner på inköp av mineralvatten, godis och färdigmat från butiken på jobbet.
Hm - ja det har blivit bättre men kan bli ännu bättre.
Sluta prata så mycket strunt.
No comments...
Göra något blodtryckssänkande varje dag, exv. motion 30 minuter, avstå från att salta på maten, inte börja röka :), justera så att matintaget blir mer balanserat.
I snitt blir det säkert 30 minuter varje dag även om det varierar över tid. Salta extra har jag nästan helt slutat att göra. Ombalanserar matintaget typ varje måndag ...
Vara snäll mot mig själv. Jag är "good enough".
Kan bli vääääldigt mycket bättre.

Och får jag säga det själv, och det får jag eftersom det är min blogg, tycker jag att det är en rätt OK halvårsavstämning. Framsteg har gjorts men inget som inte kan bli bättre.

Sympatisk studiecirkel

2010-06-14T10:04:00.003+02:00

En kompis berättade om en annorlunda variant på studiecirkel. Två kvinnor som har en studiecirkel med sig själva som enda medlemmar:) De tar in föreläsare som föreläser om sånt de inte kan nåt om - mot en middag. Verkligen en rolig idé. Kompisen blev inbjuden ;D

Vacker låt med sorglig text

2010-05-17T17:00:00.004+02:00

Jag hävdar att den nyare versionen är bättre än den ursprungliga. Min man, som är ett stort fan av Joy Division, har berättat att sångaren skrev låten och gick sen och hängde sig.

Och så den nyare versionen ...

Och så texten för den som vill läsa, rätt så sjysst.

Vintage

2010-05-08T20:56:00.006+02:00

När vi rensade lite bland mammas kläder hittade vi den här klänningen och på den en liten förklarande lapp, så typiskt mamma, att vilja berätta något lite extra. :D

Är det dans eller?

2010-05-04T13:45:00.004+02:00

Dans i helgen. Många av mina icke dansande vänner verkar ha lite svårt att förstå att det bara är dans det är frågan om när man dansar nära, gnussar osv. Och jag kan till viss del förstå att det kan se ut som om det är annat än dans :)

Ett tydligt bevis på motsatsen fick jag i helgen. Jag hade spanat in en kille som såg ut att dansa jättebra. Lyckades få fatt i honom till slut. Under tiden vi stod och pratade lite innan musiken började kom hans tjej förbi, de pussades lite, hon gick vidare och han berättade att de firade sex månader tillsammans. Sen började dansen ... herreguuuud! Ni mina kära icke dansande vänner hade bett oss hyra ett rum tror jag :) Det var absolut kvällens mysigaste dans. Det var så nära med benen, överkroppen att om man fick in ett papper däremellan skulle det smälta. Gnuss med pannan och ansiktena nära, nära, hans ena arm om min midja/rygg och den andra bak i nacken/huvudet, lite lätt krafsande i håret. Jag försvann för världen och for till himlen för en stund :D

Och detta var bara dans! I någon annan del av danslokalen dansade hans tjej likadant med någon. Efter den dansen var det dags att leta upp nästa danspartner.

Så på det sättet går det till mina vänner!

Nu är det över

2010-04-25T18:29:00.007+02:00

I torsdags, den 22 april, fick mamma äntligen somna in. Allt gick lugnt och stilla. Det tog några minuter, som om en låga långsamt förlorade kraft. Fridfullt.

Galghumor

2010-04-21T15:14:00.004+02:00

Det är så skönt att kunna brista ut i gapskratt ibland mitt i all väntan, mitt i sorgen. Jag och syrran sitter som vanligt hos mamma och jag håller på att göra iordning en spellista på Spotify med musik jag vet att mamma tycker om, både modernt och gammalt. Klassik musik, opera, jazz, swing, 70- och 80-talsmusik, visor - allt utom hårdrock nästan :) Pysslade med listan; lade till bl.a. Ted Gärdestad, Nat King Cole, letade lite i min dansspellista, tryckte på fel låt och fel knapp, dvs Play och i högtalarna ljuder "Hur svårt kan det va'?" med Linda Bengtzing. Syrran och jag tittar på varandra och börjar gapskratta - så förlösande på något sätt. Flera gånger under de här dagarna har ju både hon och jag sagt till mamma att det är OK att hon går, somnar in, att hon bara ska släppa taget.

Tröstande dikt

2010-04-20T17:06:00.003+02:00

Hittade den här dikten när jag googlade på "tecken på att döden närmar sig", hur sjukt är inte det, egentligen. Eller är det den moderna människan som sitter vid en sjukbädd och googlar om döden och för att vara upplyst och kanske förberedd när det verkligen är dags?

Dikten har Pär Lagerkvist skrivit:

Oroas ej. Räds ej i uppbrottstimman.
En vänlig hand lugnt ordnar
båtens segel,
som för dig bort från
kvällens land till dagens.
Gå utan ängslan ner
i strandens tystnad,
den mjuka stigen genom
skymningsgräset.

Parodi?

2010-04-20T12:09:00.003+02:00

Efter att ha bott i Västerbotten i snart nio år kan jag ibland tycka att folk nere i Stockholm låter som parodier på stockholmare. Jag kan nästan bli full i skratt. Inser ju snabbt att man bl.a. pratar i näsan här nere, med långa åååååå:n och eeeeee:n. Jag har som vant mig av med stockholmska trots att jag nästan varje dag ändå hör stockholmare prata i TV eller någon annan stockholmare i förskingringen.

När jag kommer till Stockholm säger vänner här nere att jag låter norrländsk och är jag i Västerbotten låter jag stockholmsk. Så det finns väl lite av varje naturligtvis, av båda dialekterna.

Finns många bra ord jag tagit till mig i Västerbotten och använder ibland. Övervänt, tjoller, obra, oäten, att hä något någonstans är också bra.

Jobbigaste resan hittills

2010-04-19T07:59:00.009+02:00

Är just nu på mitt livs jobbigaste tågresa - resan ner till Stockholm för att sitta med min mamma när hon somnar in och dör. Det är så sorgligt samtidigt som det känns som en stor lättnad att allt snart är över. Min mamma finns ju inte längre. Den 80-åriga, svårt dementa, smala kvinnan i sängen på sjukhuset är egentligen inte hon. Så på sätt och vis är ju mamma borta sedan ett par år egentligen.

Är lite förvånad över min reaktion just nu - känner mig lugn och samlad. Har egentligen känt mig så hela tiden under mammas sjukdom/ålderdom. Klart jag är ledsen och sorgsen men på något sätt realist. Nu är det så här - inget kan förändra det. Är det kanske storasystern som sätter in, måste vara redig och ta hand om syrran ifall hon inte håller och mest kanske pappa som är rätt irrationell. Får nästan lite dåligt samvete över att jag inte gråter hela tiden och är alldeles ifrån mig - känner mig konstigt nog ganska stark. Det "ska" man väl vara i sorg eller?

Nåja reaktionen kan blir en helt annan när jag snart är på sjukhuset och när stunden väl är kommen och förbi - när mamma verkligen är borta.

Nästan en evighetsmaskin

2010-04-17T19:19:00.005+02:00

Tänk egentligen vad fantastisk människokroppen och livet är. Så oerhört hållbar trots allt. Den klarar enorma påfrestningar i form av missbruk, övergödning, undernäring, brist motion eller bara ett långt liv. Tänker på mamma, som inte vill vare sig äta eller dricka och knappt gjort på senaste tiden. Kroppen hänger i ändå. Frågan är om det är livsgnista eller bara "systemet" som håller igång livet.

Ögonblick av kontakt

2010-04-10T09:47:00.005+02:00

Var och hälsade på mamma på boendet igår. Senast jag såg henne var den 18 januari. Hon hade blivit lite smalare och den korta stund hon öppnade ögonen var blicken helt förändrad - jag kände inte riktigt igen den blicken. Personalen berättade att hon inte vill äta eller dricka så mycket längre. Några skedar mat och bara lite dryck. Jag gav henne glass som hon alltid tyckt mycket om och det gick ner. Mer sånt får det bli och söt Festis som är lätt att ge med sugrör.

Just den här gången jag är nere saknar jag henne extra mycket när jag är hemma, jag nästan hör hennes steg, ser henne gå där och plocka, prata, berätta om något hon läst eller sett. Någon aktivitet hon ska iväg på. En ny bra låt hon hört på radio. Livfull och aktiv. Nyfiken.

Och nu bara detta skal kvar - hon pratar ju lite grann och svarar ibland helt adekvat på tilltal. Det konstiga är dock att hon nästan alltid tappar det sista ordet, eller ordet som gör att man skulle kunna förstå vad hon faktiskt vill eller menar. När jag sa det, att jag förstår allt utom det sista ordet sa hon "Det är franska." :) Dock hade vi lite kontakt. Hon sa bl.a. "Åh, vilka varma händer du har." och "Jag vill ha mer av det där kalla."

Ska snart ta mig en promenad till boendet igen, köpa med mig glass och Festis. Sitta där en stund och värma hennes händer. Sen bär det av till Märsta, bästvännen och hennes underbara ungar. Känns skönt att få träffa dem efter att ha varit hos mamma, tankarna koncentreras på att få information om att "man måste ha stövlar när man går i vattenpölar" och "titta Eva jag kan hoppa på ett ben" :D

Riktigt trött ibland

2010-04-06T20:15:00.010+02:00

Kan bli så less på mig själv. Från att vara, som jag upplever det, "normal" till att känna mig superlåg till att nästan bli hypomanisk - jag pladdrar, fladdrar, skojar, skrattar, pratar högt ,känner mig uppåt, livfull och håller låda. Jag kan som höra att jag "går på" om men kan som inte riktigt dämpa mig. Ibland kan jag nästan bli peppad när jag märker att folk lyssar eller skrattar åt det jag säger. Samtidigt kan jag efter att jag sansat mig bli såååå trött på mig själv. Jag menar, hur kul kan det vara att någon upptar hela fikarasten och pratar och fladdrar på? Tror ibland att jag har någon slags variant att bipolärt syndrom, bipolär light kanske.

Inser att det kanske är lite vårdslöst att beskriva mitt trots allt ganska sansade sätt bipolärt syndrom. Vet ju att människor med diagnosen mår väldigt mycket sämre, och ibland bättre, än jag. Kan ju vara PMD:n också förstås som vridits upp en smula. Kanske dags för medicinjustering?

Ibland är jag bara för mycket!

Saknad

2010-04-02T21:29:00.013+02:00

Tittat igenom gamla foton. Tänkte det kunde vara lite kul att scanna av dem och lägga ut en del på FB. Visa upp förfallet :) men blev lite sorgsen mitt i allt. Insåg mer än någonsin att min mamma inte finns längre även om hon lever. Ser henne leende och levande på fotona, aktiv, pratsam och omtänksam (bortser från de jobbiga sidorna nuförtiden). Inser att jag faktiskt inte hann säga ajö till henne innan hon försvann. Det känns så sorgligt. Saknar henne verkligen. Hittade bl.a. ett foto från mammas 50-årsdag (30 år sedan)

TV-tips

2010-03-29T08:52:00.005+02:00

Måste tipsa om en dokumentär om livet på en stängd psykiatrisk vårdavdelning - Sluten avdelning. Omskakande och lite hoppfull bitvis. Flera dramatiska/spännande sekvenser (saknar ett bra ord), bl.a. en där en psykiater försöker resonera med en traumatiserad patient om varför han måste fortsätta leva.

Gråvädersdag idag

2010-03-28T09:36:00.007+02:00

så lite bilder från en solig dag kanske kan pigga upp? Enjoy.

Ja jag lever

2010-03-22T17:29:00.002+01:00

men har inte min egen dator och blir då bloggblockerad (skyller på det i alla fall).

Äntligen landat

2010-03-09T22:11:00.005+01:00

efter att ha varit i danshimlen ett par dagar. Dans fredag, lördag och söndag. Fredag var det vanlig dans i Skelleftehamn och lördag-söndag danskurs. Kändes nästan lite kriminellt att vara inomhus i lördags då det var så vackert väder men oj vad solen sken inomhus :) Alla på kursen sken som solar när vi gick igenom olika sätt att hålla i varandra, fötters och knäns placering, hur man gnussar, musikanpassar sin dans, gav varandra positiv och negativ feedback och i stora drag beter sig på en socialdans (och mycket annat). 80 personer (40 par) i åldrarna från uppskattningsvis 18 till 55 år. Alla förenade i glädjen att dansa.

Kl 16 i söndags var 80 personer höga på oxytocin och ville nog inget annat än fortsätta dansa. Nu ser jag fram emot fredagens dans till Expanders.

Snabbkurs i social foxtrot à la Odd.

Utan internet i två dagar ...

2010-03-01T14:55:00.003+01:00

... höll jag på att försmäkta på min ö

Tillgången till internet har varit begränsad några dagar, mailen har fungerat men inte mer. Detta har fått mig att inse dels hur beroende jag är av nätet, dels hur mycket information och kommunikation som faktiskt sker via nätet. Kanske dags att sluta prata om beroende och se nätet vad det är - en del av det dagliga livet.

Det blev lite upp-och-nervända världen när ungarna tyckte att jag fick skärpa till mig och faktiskt överleva utan exv. Facebook några dagar. Det brukar ju vara föräldrarna som ojar sig över ungdomarnas internetanvändning :D

Är det något speciellt med mödrar?

2010-02-22T19:44:00.001+01:00

I filmer, böcker, TV-program, dokumentärer framställs förhållandet mellan en mamma och hennes barn som något speciellt och som nästan exkluderar pappan. Jag tänker speciellt på tillfällen då barn exv. är sjuka, i fara eller har dött. Fokus ligger nästan alltid bara på mamman och det är hon som skildras som den oroliga, som den som har sorg, den som ska tröstas och stöttas osv. Pappan finns möjligen i bakgrunden med en mesig hand på mammans axel. Att de fäder jag har omkring mig skulle minimeras till en bakgrundsfigur, eller skulle låta sig minimeras till bigurer, finns liksom inte. Visst, mödrar och barn har kanske ett speciellt band eftersom man faktiskt "suttit ihop" men fäderna är ju med på andra sätt och knyter ju an på andra sätt och det är ju på intet sätt mindre värt eller starkt.

Bloggtorka

2010-02-16T19:19:00.003+01:00

Dagens äckligaste ord - köttklister

2010-02-11T08:10:00.002+01:00

Köttklister - smaka på ordet ;) Hur äckligt låter det inte? I EU ha man röstat ja till att använda köttklister, dvs. att med ett naturligt ämne, fibrin, klistrar ihop småbitar av kött till större bitar för att på så sätt tillvarata mer kött (och att någon väl ska tjäna mer pengar). Tanken är god antar jag men bara ordet! Att klistra ihop mindre bitar av kött är heller inget nytt, det förekommer redan nu i exv. smörgåsskinka och nuggets men då används potatismjöl. Själv köper jag vare sig nuggets eller sån där pizzaskinka, tycker det ser väldigt oaptitligt ut men som sagt tanken är god, att tillvarata egentligen fullgott kött. Själv föredrar jag det kött jag köper lokalt hemma i byn, från kalvar jag i princip tittat i ögonen när de levde.

Kommentar angående kläder på tvättkorg

2010-02-04T05:52:00.004+01:00

"Men mamma, varför har du ändrat ordningen på kläderna som ligger på tvättkorgen?" Den kommentaren fick jag av dottern när jag lyft bort kläderna som låg ovanpå tvättkorgen för att tömma den och sedan lägga tillbaka kläderna (eftersom de tydligen inte var smutsiga för då hade de legat I tvättkorgen, VÄL?). Visserligen hade hon lagt sina nyframtagna rena kläder där men i alla fall ...

Självplågeri?

2010-02-02T08:51:00.002+01:00

När jag dansar är jag alltid sämst och killen alltid bäst. Missar jag är det mitt fel, jag som är dålig på att följa, alldeles för stel och oföljsam. Inte han som kanske för otydligt eller inte känner av vad jag hänger med på. Dans är naturligtvis ett samspel mellan två personer. Det är inte bara ens fel om det går dåligt, ibland kanske, men inte alltid. Jag veeet att jag spänner mig, tänker för mycket och säkert är stel. Precis tvärtemot vad man ska - man ska inte tänka, bara slappna av och följa. Det är just det som är kruxet - jag är så rädd att dansa dåligt och göra fel att jag spänner mig, försöker tänka ut nästa steg istället för att känna det - alltså blir det inte alltid bra.

Med ovanstående i åtanke är det ju egentligen hur underligt som helst att jag går ut och dansar varje till varannan vecka och ibland åker på dansmaror med möjlighet till 16 timmars "självförnedring" :) Vad är det då som gör att jag utsätter mig själv för detta, att jag vågar? Ja det är ju svårt att förklara för en som int' begrip', det är ju fråga om känsla. En känsla av flyt, glädje, ibland passion och pirr, samspel, svett, trassligt hår och kläder på sniskan. Allt i ett enda underbart virrvarr.

Det är väl bara att traggla på. En del bjuder tillbaka, en del ser man inte röken av igen. Så är det väl bara. Det knepiga är när jag tycker att det gått bra och han kanske inte gör det, eftersom han inte bjuder upp tillbaka trots massor av givna tillfällen. Det är då det blir riktigt jobbigt, det är då det gäller att inte fokusera på det utan tänka på de som faktiskt bjuder tillbaka. Samtidigt skulle jag ju vilja veta vad som inte var bra - just för att kunna utvecklas.

Dans är inte lätt - men underbart!

Sluttjatat

2010-01-24T21:03:00.004+01:00

Jag tror att jag ska sluta "tjata". I mina barns värld är det tjat när jag ber dem göra något, att jag påminner dem om något eller säger en sak en gång till. Visst, det sistnämnda kan väl definieras som tjat men definitivt inte andra saker. Visst vet jag med mig att jag tjatar ibland men det beror ju på att det inte händer något! Och som i många andra familjer är det mamman som fått tjatrollen, eftersom papporna inte tar den.

Så min tanke är att bita ihop, härda ut och inte "tjata" och se om konsekvenserna blir de jag befarar - ett enda kaos - eller om saker och ting fungerar ändå och jag har gärna fel.

Födelsedag

2010-01-18T16:21:00.003+01:00

Mammas 80-årsdag avklarad. En decimerad skara av familjen var hos henne med tårta, blommor och present. Är inte riktigt säker på att hon greppade att hon fyllde år men hon åt lite tårta i alla fall. Jag hoppas så att hon i sin förvirring inte mår alltför dåligt, inte har ont någonstans och på något sätt accepterar och trivs med sin oerhört lugna tillvaro på boendet. Hoppas också att när det är dags för mig att bli gammal att jag inte blir liggande på ett boende så barnen ska behöva se mig så förändrad för det är så jobbigt. Må jag trilla av pinn mitt i en mysfox eller, för att skona en danspartner, kanske direkt efter en riktigt bra danskväll. Då vet alla att jag dör lycklig i alla fall.

Så här är det - på förekommen anledning

2010-01-13T19:56:00.005+01:00

Jag har insett att det florerar missuppfattningar i min bekantskapskrets om vad det är för typer av danser jag går på. Många tror att det är på danser av exempel 1 här nedanför men så är icke fallet, således är det på danser enligt exempel 2 nedan som jag frekventerar:

Detta är ett mogendansband: Micke Ahlgrens

http://svtplay.se/v/1724769/vasterbottensnytt/micke_ahlgrens_pa_ersboda_i_umea?sb,k103401,4,f,-1

Detta är ungmoget/modernt dansband: Blender

http://svtplay.se/v/1809133/vasterbottensnytt/dansgala_pa_folkets_park_i_skelleftea?sb,k103401,2,f,-1

Avstämning - nyårslöften

2010-01-13T18:22:00.002+01:00

Kanske dags för en liten koll vad gäller nyårslöftena:

Dra ner på inköp av mineralvatten, godis och färdigmat från butiken på jobbet. Jo, det har fungerat hittills. Har köpt någon lunch, frukt.
Sluta prata så mycket strunt. Det har också fungerat bra - någon gång har väl tungan sluntit ;)
Göra något blodtryckssänkande varje dag. Typ ja - inte kommit igång med motionerandet efter nyår men dansar lite grann. Har dock dragit ner väldigt på saltet. Saltar när jag lagar till maten men inte när jag ska äta. Har heller inte börjat röka ;)
Vara snäll mot mig själv. Jag är "good enough". Ja det vet i hundan - jag kör nog på som vanligt och bråkar med mig själv, tyvärr.

Snabba puckar

2010-01-10T14:17:00.004+01:00

Det var dans i Piteå, Jannez. Vi har pratat om att testa dans i Piteå men flera av dansvännerna var tveksamma pga bandets mogentouch så vi beslutade att åka någon annan gång. Jag ställde in mig på en hemmakväll vid TV:n. Sen kom små tecken på att jag kanske skulle åka ändå, några förfrågningar från andra danskompisar så jag tänkte OK, vi åker. Så jag och N förlöpte hemmet och lämnade våra respektive i TV-soffan. På vägen upp pratade vi mycket dans *surprise* och det var intressant att höra en killes syn på allt med uppbjudningar, bra och dåliga danser osv.

Väl uppe hade dansen börjat så jag och N tog första för att känna på golvet. Alltid roligt att dansa med honom. Händer roliga saker och jag kan slappna av. Fick syn på en favorit direkt som jag hittade igen först efter pausen. Bjöd upp till en lugn och frågade som om vi kunde ta snabba också, då räknade bandet fel och körde en lugn till - bonus för mig som gillar att bugga men älskar att foxa och speciellt med honom. :)

Kvällen rullade på - medelåldern var lite högre än vanligt men jag fick höra att det ofta är rätt blandade åldrar på danserna i Piteå, är inte dans så ofta där tydligen. Blev uppbjuden ovanligt mycket för att vara där första gången, inga riktigt superdanser men kul ändå. Bjöd upp en kille jag dansat med i Skellefteå som jag tror är min dansvän Å typ ;) Blev uppbjuden av en jag dansat med i Skellefteå några gånger och där bara jag bjudit upp, nu kom han springande och bjöd upp. Känns skönt att veta att även han tycker det känns bra att dansa :) Fick mig också en snabbfox med glada pitebon J - alltid roligt även om benen får jobba hårdare än vanligt då jag är längre än han. Det gläder mig att han bjudit upp (jag har inte hunnit :) )eftersom det ju betyder att han inte har problem med det.

Kvällen tog snabbt slut och när jag räknade efter kanske jag stod bara fem danser. Ovanligt få för att vara jag och även på ett nytt ställe. Det var värt att åka dit och helt klart värt att åka dit om ett modernt band spelar tror jag. Något lägre medelålder då gissar jag. Ger Piteå 7 svettiga dansskor av 10.

Trettondagsdans

2010-01-09T13:47:00.005+01:00

Utekväll i stan på folkets hus - Hela huset gungar - en väldigt bra idé. Det finns något för alla. Mogendansband i källaren, disco (Clabbe hade de grävt upp?!), trubadur och så moderna dansband. Jag som inte är från stan träffade inte på så många jag kände, fast det kan ju bero på att jag höll till på dansgolvet hela tiden :)

Det var lite stökigare än på en vanlig dans men inte alls så farligt som jag befarat nu när det var dans i krogmiljö så att säga. Banden spelade i fem timmar non-stop och jag dansade över fyra timmar. Bjöd upp själv för det mesta men en och annan uppbjudning blev det ändå :) Kändes i vaderna och ryggslutet dagen efter att jag dansat så mycket. Underbart!

Många bra danser, några minns jag mer än andra. Bjöd upp en karl och när vi skulle ut på dansgolvet insåg jag att han stått ett trappsteg upp - han var bra mycket kortare än jag :) men det vara bara att böja knäna och hänga med. Jag har egentligen inget emot att dansa med kortare killar men på något sätt vill jag gärna att de bjuder upp först och på sätt visar att de är OK med att dansa med en längre tjej.

En annan jag dansade med var rätt så berusad men jag märkte att han både kunde och gärna ville dansa ordentligt så jag hängde på. Skulle gärna dansa med honom igen när han är nykter. En tredje dans jag minns extra är ju dansen då jag förde kompisen L - första gången jag fört i dans. Hon är så följsam och duktig att jag kunde föra med tjejsteg och hålla som jag ville - hon följde med vart jag en dansade. Jag vågade mig inte på några större utsvävningar utan måste känna på hur det är att föra. Jag gjorde bara ett fel och det var rätt så stort - jag blundade! Man bör verkligen inte blunda när man för. Det är ju på förarens ansvar att man inte dansar in i andra men på något mirakulöst sätt så krockade vi inte med någon. :)

Morgon med guldkant

2010-01-08T18:25:00.004+01:00

Imorse när jag var uppe vid 6-tiden kom yngsta dottern ner, hon hade vaknat och kunde inte somna om. Hon satte sig vid köksbordet åt en macka och vi småpratade lite om ditt och datt. Lugnt och stilla, båda lite morgonmosiga. En kort och underbar stund med dottern som jag hade med mig hela dagen. Så skönt att dessa stunder finns mitt i allt det hektiska och ibland hetsiga.

Det är mycke' nu

2010-01-07T19:13:00.007+01:00

Det händer för mycket just nu i mitt liv. Förändringar och en del oro. Mamma dement, pappa ensam och påverkad av att mamma förändrats så, barn som helt plötsligt har pojkvän eller byter till postpunkfrisyr à la skinhead, stora förändringar på jobbet och säkert annat jag inte kommer på (eller inte vill berätta :)

Jag är inte dummare än att jag förstår att det är livets gång men allt kom som samtidigt tycker jag. Dumt att skaffa barn så de är tonåringar samtidigt som föräldrarna blivit riktigt till åren ...

Nyårslöften ...

2009-12-30T20:29:00.005+01:00

... är ju egentligen ingen idé att ge, eftersom man nästan alltid bryter dem men jag har ändå tänkt att försöka förändra några saker. Lite lagom lovat så där men inga löften:

Jag ska dra ner på inköp av mineralvatten, godis och färdigmat från butiken på jobbet. Sponsrar den affären med stoooora summor inser jag och alldeles i onödan. Vatten finns i kran, godis är inte nödvändigt och mat har jag hemma.
Sluta prata så mycket strunt.
Göra något blodtryckssänkande varje dag, exv. motion 30 minuter, avstå från att salta på maten, inte börja röka :), justera så att matintaget blir mer balanserat.
Vara snäll mot mig själv. Jag är "good enough".

Finns säkert mer men detta räcker kanske?

Nyårstankar

2009-12-30T20:25:00.002+01:00

men inte mina utan Alex Schulmans. Är inte utan att man känner igen sig en hel del.

http://blogg.aftonbladet.se/pappabloggen/2009/12/nyar-annu-ett-pinnhal-pa-vag-mot-doden

Sången om mitt liv?

2009-12-30T19:58:00.002+01:00

Eller snarare mest makens kanske :)

Och här är texten om du inte orkar lyssna :)

Nu klär hon på sig och ska gå
I kort svart kjol och tajt trikåååååååååååå
Barnen hänger som en svans
Mamma hon ska ut på dans
Mamma, var har du köpt den där parfymen nånstans?

Gula Blend, en trave disk, snoriga barn och djupfryst fiiiiiiiisk
Köpa vin och vilja väl, ändå blir det bara gräl
Ingen orkar vara det minsta sensuell

Men Amors pilar föll som regn
Över en smal madrass, du hade ingen säääng
Det är klart att vi låg kvar, och det är klart att det blev barn
Nu har vi dubbelsäng och ingen tid att ligga kvar

Hennes mun, en bigarrå, pussar barn säger: Hej dååååå
I tamburen står jag kvar för jag är ju barnens far
Kom, vi går och ser om det finns nåt lördagsgodis kvar

En retfullt formad, röd, mjuk mun lyser kvar i vårt badrum
Ja, på muggpappret som ett brev: Ta du och kyss dig i ditt skrev
Jag sätter mig och tittar på TV

Men Amors pilar...

Rätt fokus?

2009-12-29T20:48:00.006+01:00

En störning jag har när det gäller dans är att jag alldeles för lätt fokuserar på de killar som INTE bjuder tillbaka/bjuder upp istället för att faktiskt fokusera på dem som bjuder upp/bjuder igen. När det gäller de som inte bjuder tillbaka funderar jag ibland på varför, speciellt när jag tyckte att dansen gick bra och kändes utmärkt, att jag kunde följa. Ibland skulle jag nästan vilja fråga men det är ju rubbat så det låter jag bli. Bättre i så fall att fråga dem jag brukar dansa med om det är något jag gör konstigt.

Annandagens dans var en utmärkt sådan. Många bra danser och speciellt en utmärkte sig. En kille jag dansat med en gång tidigare. Han har sånt flyt och är så lätt att följa, man bara glider runt. Underbart!! Tror jag tackade honom tre gånger för dansen och berömde honom som dansare. Tänkte att om jag säger det tillräckligt många gånger bjuder han igen någon gång om så bara för att få beröm :)

Trots alla bra danser sitter ändå några ord en kille jag dansade med kvar. Minns inte riktigt exakt vad vi pratade om men att det var om dans och jag sa något om att jag kan ha en förmåga att ta över och föra själv varpå han säger "det menar du inte?". Det kändes lite jobbigt att höra trots att jag ändå är medveten om det. Fast då när vi dansade tyckte jag att jag inte gjorde det.

Nåja, som vanligt vet jag ju vad jag BORDE göra, fokusera på det bra, putta undan det dåliga. Ja ja, jag ska försöka.

Kan ju i alla fall sluta med något positivt och det är att en kille jag faktiskt funderat på varför han inte bjuder tillbaka och som jag slutade bjuda upp för länge sedan faktiskt bjöd upp! Chock!

Årsdag

2009-12-29T17:10:00.008+01:00

På juldagen var det fem år sedan jag slutade röka (igen). Jag har inte känt något direkt sug alls och det tror jag hänger ihop med att jag i samma veva började motionera regelbundet. Inte ens jag är så dum att jag skulle börja röka igen efter det. Och nu efter att jag börjat att dansa så mycket finns det inte på kartan. Lukta askkopp mitt i en mysfox. Nää.

Jag började röka som tonåring och höll på fram tills jag var 27-28 år. Slutade när vi började planera för barn. Höll sedan upp båda graviditeterna och en tid efter att jag slutat amma sista barnet. Sen följde ett par år av feströkning som till slut eskalerade till rökning på heltid när jag jobbade och var hemifrån. Jag ville inte att barnen skulle se så när jag var hemma rökte jag ibland första ciggen sent på kvällen när de gått i säng. Urlöjligt. Så natten mellan julafton och juldagen 2004 rökte jag min sista cigarett på en promenad med min kompis Ylva. Ett av de bästa beslut jag tagit i mitt liv. Och det gäller för evigt. Fast om jag blir 80 år kanske jag börjar att feströka ;) Det var ju gott.

Till mina döttrar

2009-12-28T17:49:00.002+01:00

Det är inte lätt men naturligt och nödvändigt. Glad och skrämd över att det händer.

Tonårsminnen

2009-12-28T13:01:00.003+01:00

Gruppen Queen var en stor del av min tonårstids musik, de var oerhört populära. Bra låtar, stämsång, rockigt och med en mycket karismatisk sångare. En underbar låt är Bohemian Rapsody. Vacker sång, sorglig text och musik som bygger upp till en härlig avslutning. Hör jag den låten nuförtiden kan jag tänka tillbaka på både tonårsdiscon, olycklig kärlek och tjuvrökning. MEN efter filmen Wayne's World får jag även andra bilder i huvudet. Ni har väl sett den här :D

Sötaste tomten i stada

2009-12-22T09:24:00.005+01:00

Hittade ett foto från -05 som får bli årets julkort! God jul!

Det är officiellt ...

2009-12-15T20:38:00.003+01:00

... jag är min mamma eller så är jag bara en mamma. Planerat i förväg och köpt snacks o.dyl. till lördag då vi ska ha lite glöggmingel. Dock har jag fått lov att gömma det låååångt bak i ett skåp, annars finns det inte kvar på lördag. Precis som min mamma fick göra :)

Har detta att se fram emot

2009-12-13T22:56:00.003+01:00

I rymden kan man höra mig prata

2009-12-09T10:46:00.006+01:00

Att jag pratar väldigt högt har jag fått höra så länge jag kan minnas. Kan ju vara bra att höras visst men ibland kanske det inte lika bra. Det är bra för exv. min pappa som hör dåligt, han hör ju alltid vad jag säger (frågan är om han lyssnar men det är en annan sak). En kille jag brukar dansa med som är hörselskadad och har hörapparat tycker också om att jag pratar högt (han kanske stänger av hörapparaten innan han dansar med mig :) ) En annan dansare sa en gång "du har väldigt skarp röst" :) ooops. Försöker ibland tänka på det och prata rätt ut i danslokalen istället för i örat om det blir prat under dansen men kommer inte alltid ihåg det.

Samtidigt kan jag tänka att min starka stämma hänger bra ihop med min person rent fysiskt. Jag är lång, storfotad och stadigt byggd :)

Om man ser på detta ur en lite feministisk synvinkel kanske så funderar jag på man lika ofta tycker att en man pratar högt, dvs. att man reagerar på det? Jag är inte så säker. En hög röst betraktas knappast som kvinnlig. Jag avviker alltså från normen genom att prata högt, är kanske t.o.m. okvinnlig? En man som har ljus och lite svagare röst, hur ser man på honom?

Så istället för att se det som något negativt att prata högt kanske jag ska se det positiva i att bryta en norm som begränsar en som person, eller?

En ögonblicksbild

2009-12-04T09:03:00.003+01:00

Ser TV-programmet Sommarpratarna i SVT Play. Människor som under åren haft Sommar-program på radio är på någon slags herrgård ochh sitter vid ett bord, äter och samtalar. Helena Bergström blir serverad kaffe ur en silverkanna, i en vacker gammal kaffekopp av en servitris med en stor tatuering på underarmen :)

Rekommenderar för övrigt programmet.

Dags för lite självkontroll?

2009-11-30T13:13:00.003+01:00

Fick det här messet idag. Vilken hemsk människa jag är!

Att gå lite för långt?

2009-11-30T09:23:00.004+01:00

Högfrekvent oro

2009-11-28T09:55:00.006+01:00

Kan en tonårsförälders mest frekventa känsla vara oro? Just nu så tror jag det i alla fall. Den gnager hela tiden i bakhuvudet. Oron bottnar ju i omtanke, man vill ju att ingenting farligt ska hända ens barn naturligtvis. Inser dock att jag m å s t e våga släppa taget, våga lita på att tonåringen gör det hon säger och inte gör det hon inte ska

t r o t s oron. Som ikväll - resten av familjen ska bort på släktkalas och yngsta dottern ska vara kvar i centralorten "ute med kompisar". Strikta förhållningsregler och förvarningar om lukttester :) Händer något är vi 40 minuter bort istället för 10 minuter.

Efter "förtroendekrisen" för ett tag sedan måste vi ju börja släppa lite på löplinan och lita på att dottern sköter sig som hon lovat dyrt och heligt. Samtidigt har jag ju själv varit där - lovat dyrt och heligt och sen ... fast ens barn kan ju faktiskt vara klokare och mer ordentligt än jag själv var. Eller hur?

En av livets alla gåtor ...

2009-11-21T12:15:00.003+01:00

Det finns alltså plats I tvättkorgen ...

Veckans leende

2009-11-19T16:58:00.003+01:00

Det är lite rart när kompisens snart fyraårige son säger "Jag älskar dig och mamma." :D

Tänk så poppis man kan bli när man är snälla tanten som hälsar på en kväll, har present med och gärna leker :)

Pappsen

2009-11-18T09:17:00.004+01:00

Pappa då kan man undra? Hur är det med honom i allt detta med mamma? Ja, han har svårt att acceptera sakernas tillstånd, har svårt att hantera det. Han hälsar på mamma varje dag, som jag förstår är han där bara en kortare stund. Verkar sällan fråga personalen om mammas medicinska tillstånd, värden osv. Jag tror att han inte fixar att se mamma som hon är. Nästa år har de varit gifta i 50 år och känt varandra i 52 år. Då har man ju en del andra minnen av sin fru naturligtvis, vilket gör det jobbigt att se henne som hon är nu.

Pappa har gått från att alltid har varit den som sagt ifrån, vågat ifrågasätta osv. till att bli nästintill handlingsförlamad. Jag reagerar lite dubbelt på detta. Jag kan delvis förstå hans reaktion, samtidigt blir jag frustrerad och irriterad på att vuxna karl inte kan ta sig i kragen liksom, sluta skygga och ständigt säga floskler som "Vi tar en dag i sänder."

Pappa är hur som helst väldigt mån om mamma. Han ser till att hon har fina blommor, köper godis, vill exv. ogärna åka och hälsa på mig och syrran några dagar, eftersom ingen då hälsar på mamma.

Ja, vi tar en dag i sänder :)

Drömmar

2009-11-17T21:58:00.009+01:00

En ofta förekommande dröm jag har är att jag befinner mig på typ ett hotell. En massa dörrar, hissar, broar, korridorer som jag far runt i och letar efter något jag inte vet vad det är. Det är alltid jobbigt, svårt, slitsamt och blir som fel. Jag vaknar inte med någon bra känsla i kroppen.

Det är ju lite spännande att fundera på vad det kan betyda. En enkel tolkning skulle ju kunna vara att jag ännu inte funnit DET vad det nu är. Känns ju lite trist när jag är gift och har två barn :) men man kan ju se det som något annat. Jag kan känna att jag inte är den jag vill vara, den som är jag egentligen är under allt skräp. Den där Eva som är utan alla nojor, utan självkänslan på noll. Jag vill ju inte att det ska vara den som är Eva som är den jag är nu. Om det går att förstå?

Googlade lite på drömtydning av dörr och hittade bl.a. den här:

Dörrar: En korridor med många dörrar visar din obeslutsamhet vad gäller hur du ska ta nästa steg. Även en osäkerhet om vilken väg man ska gå. Är alla dörrarna stängda kommer du att möta hinder.

Hm ...

Tystnad råder

2009-11-16T22:21:00.005+01:00

Det är så tyst på boendet där mamma bor. När man kommer dit är det enda man hör TV:n, diskmaskinen och möjligtvis personalen som pratar med varandra. Ingen av de boende pratar, vare sig för sig själv eller med någon annan. En kvinna sitter ibland och klinkar på ett piano, samma truddelutt. Två män sitter och tittar på TV. Idag var det Förlossningsklinken på TV4 ... Flera av de boende ligger inne på sina rum, man ser aldrig till dem.

Min lilla mamma låg till sängs idag när jag kom. Blek pga lågt blodvärde. Hon låg och vilade, såg nästan som död ut men tittade upp när jag kom. Verkar inte som hon kände igen mig men hon blev heller inte rädd eller så utan tyckte det verkade vara i sin ordning att jag satt där och pratade, höll henne i handen, grät en skvätt. Jag tror inte att hon uppfattar mig som obekant. Hon låg där och småpratade om sitt med några bara hon såg. Hon frågade dem saker, fick svar och sa något tillbaka. Jag frågade vem hon pratade med och då sa hon "Mollberg eller något tror jag". Tänkte att jag testar att skoja lite så jag sa "Mållgan menar du?" (Alfons låtsaskompis för den som inte vet det.) Mammas svar blev "Ja men så heter han ju." Åh jag både skrattar och gråter.

Kan inte säga att vi kommunicerade direkt. Jag försökte prata, berätta och fråga saker men fick inga ordentliga svar. Antingen fick jag bara ett leende eller så sa hon något annat... typ goddag yxskaft.

Jag saknar henne verkligen och det är så konstigt att hon är där samtidigt som hon inte alls finns där. Hon som var min mamma. Den skämtsamma och nyfikna mamman. Musik-, film-, konst- och litteraturintresserad. Tyckte om att sitta vid datorn och surfa på nätet. Älskade historia och speciellt Egypten. Gotland, dans, Stockholm, segling. Samtidigt var hon en kritisk mamma, viktfixerad, ängslig och nervös, allt bottnande i ett självkänsla som var lika med noll.

Saknar att inte ha henne att ringa och berätta om sådant som gäller barnen. Det är ju bara hon och R som tycker att minsta lilla som gäller dem är intressant att höra om. Saknar att ringa till henne och bara småprata. Jag har ingen att gör det med längre.

Ja man skulle pratat mer med henne, sagt hur mycket jag älskade henne och vad mycket hon faktiskt betytt. Inte säker på om hon förstod det. Jag var inte alltid så snäll utan kunde vara rätt hård mot henne.

När jag är här hemma hos pappa (i hans och mammas lägenhet) finns ju mamma kvar överallt naturligtvis. Ett tydligt tecken på att hon varit där och liksom bara "upphört" eller hur jag ska säga att de tre CD:skivor jag hittade i CD-växlaren. En skiva med Yves Montand, en med Gordon Haskell ("smörsång" typ) och så filmmusiken till Eyes wide shut. Rätt skön blandning. Lite Gordon Haskell.

Isen har gått ...

2009-11-11T12:20:00.004+01:00

... äntligen. Igår fick jag förhöra inför historieprovet och vi såg ett Vänner-avsnitt tillsammans. Känns så skönt att det verkar vara som vanligt igen. Nu gäller det att försöka hålla sig vuxen när det hettar till, för hetta till kommer det att göra igen, så mycket är säkert. Det är de onödigt starka orden jag måste försöka låta bli ...

Lite mer vuxen

2009-11-05T21:29:00.003+01:00

Försökte bryta kalla kriget idag. Bad om ursäkt för att jag tappat besinningen men bad inte om ursäkt för att jag blev arg. Nä, ingen respons. Kalla handen. "Ut ur mitt rum!", "Du kallar mig dum i huvudet, DU är dum i huvudet!" Försökte förklara att schizofrent beteende inte alls är samma sak som att tycka någon är dum i huvudet men som det är i tonåringars värld så är det svart eller vitt. Bad henne i alla fall tänka på vad jag sagt och förklarat. Lommade ner för trappan. Det känns verkligen pyton, apjobbigt och bara ledsamt och sorgset att inte nå fram.

Inte vuxen

2009-11-04T15:40:00.004+01:00

Jag är inte vuxen just nu. Har en konfliktperiod med yngsta dottern igen efter att det varit helt OK ett tag. Häromdagen tappade jag mitt vuxna beteende efter att ha fått tjata om att hon skulle sluta fippla med telefon, dator och börja gå i säng, får svaret "jaaa" och så fortsätter hon fippla och bryr sig inte. Efter fjärde eller femte gången och inget hände sa jag, mycket moget, "far åt helvete" och smällde igen dörren. Det var en hård huvudkudde att sova på den natten ska jag säga. Bad om ursäkt för vad jag sagt på morgonen, förklarade varför, hon förstod och allt var bra.

Det kan växla från en sekund till en annan utan att man fattar varför. Kan småprata lite och rätt var det är skriker hon "bry dig inte om det, ut ur mitt rum!" Allt tjat ledsnar ju både hon och jag på. Så var det igår kväll. Kände mig förvirrad och sårad och gick ut lugnt och stilla (jag KAN...) men nu så är det tystnad som råder. Jag orkar inte prata med henne och hon surar för att jag är dum och elak. Sa att hennes beteende var schizofrent vilket naturligtvis tolkas som att jag tycker att hon är dum i huvudet :/

Nåja, det går ju över men det är en klen tröst när man är mitt i det.

Dansbakis

2009-11-01T14:20:00.003+01:00

Tror jag var dansbakis hela lördagen. Fredagens dans satt verkligen i. Hade hur roligt som helst. Dansade alla danser utom en före paus. Jag hann inte fylla på med vatten utan bara svettas. I vanliga fall dansar jag ju inte alltid varje dans och brukar då hinna dricka mycket mer. Så inte fredags, rent dehydrerad alltså. Och det är väl vad baksmälla faktiskt är, uttorkning.

Tyckte att buggen kändes riktigt bra och fick till en riktigt bra sådan med L - tyckte jag i alla fall. Tycker att trampet börjat sitta, höfterna börjar röra på sig lite. Hoppas känslan är rätt bara.

Inre glöd?

2009-10-27T18:43:00.008+01:00

Ja, något var det i alla fall som glödde i mig på festen i fredags. Har då aldrig fått så mycket positiv uppmärksamhet som då, tror att det var typ fyra stycken som uttryckte sig positivt om min person. Jag VET att man ska få sin självkänsla från sig själv och inte utifrån, jag VET verkligen det. Något var det och det kändes så härligt! Det är inte alls ofta jag får komplimanger så man kan lätt säga att jag är svältfödd och sög åt mig så mycket jag kunde. Patetiskt? Troligen, gamla människan som känner och beter sig som en tonåring men gott har jag mått sedan dess. Sen kan man ju fundera på vad det är som gör att jag har ett sånt behov, eller varför jag känner att det inte blir tillgodosett...

Eller så var det så enkelt att det inte var någon glöd som brann utan bara min urringning som gjorde't. Män är ju enkla varelser sägs det ;)

Bra låt

2009-10-25T10:24:00.004+01:00

Igår kväll var vi hos syrran och käkade middag. Väl inne i vardagsrummet började vi lyssna på musik via Spotify och valet av låt gick laget runt. Sen började vi välja låt på teman. Den här valde R på temat svensk cover. Det är Tomas di Leva som sjunger "Himlen", en cover på Talking Heads låt med namnet "Heaven" :)

Tycker den är riktigt vacker och skulle gärna dansa till den. Enjoy.

Roligt sagt

2009-10-24T17:21:00.003+02:00

Nea 5 år berättar att storebror Oliver fått svininfluensa för att han har slarvat med spriten :)

Svar

2009-10-19T07:50:00.007+02:00

Dessa frågor har jag knyckt från K:s blogg, som har snott det från en annan blogg. :)

Jag kan: "Börja om på måndag ... "

Jag har: Genomfört ett helt O-ringen, dvs. orienterat fem dagar i rad och hittade alla kontroller det var meningen att jag skulle hitta :)

Jag gör: Oftast så gott jag kan.

Jag tror: På Jonas Gardell.

Jag vet: Att jag kan vara argsint ibland.

Jag vill: Skulle vilja prata med min mamma igen innan hon blev dement.

Jag hatar: Oj, mycket men när jag känner mig underlägsen och värdelös.

Jag vill uppfinna: En tidsmaskin - vore kul att kolla in stenåldern :)

Så svarar jag i telefon: Med förnamnet. När jag var barn/bodde hemma var det med efternamnet eller telefonnumret.

Jag trivs med: Mitt jobb och mina arbetskamrater.

Jag behöver: Hjälp.

Jag är allergisk mot: Mycket men människor som inte kan erkänna att de har fel /eller inte kan med att de har fel är påfrestande.

Jag skrattar åt: Vänner, Monty Python, Jonas Gardell och ironi. Försöker också skratta åt mig själv :)

Jag gråter: Åt filmer, vid prisutdelningar, Extreme home makeover och Jonas :)

Idag är vädret: Ett mycket lätt snö"täcke", typ någon minusgrad alltså.

Värsta känslan: Underlägsenhet.

Bästa känslan: Känna sig älskad och behövd.

Till frukost äter jag: Kaffe och rostad macka eller kaffe och yoghurt med flingor.

Favoritväder: En försommardag, typ tiden mellan hägg och syrén.

Favoritplagg: Min röda fleecemorgonrock.

Senaste inkomst: "Socialbidraget" från landstinget.

Senast köpta matvara: Ost.

Senast lästa bok: Minns inte senast lästa men lyssnar just nu på Gåtornas palats av Dan Brown.

Senast sedda film: A beautiful mind med Russel Crowe. Åhh, se den! Se om den!

Senaste goda handling: Får tänka lite där ... *hm* säkert någon "onödig" uppgift på jobbet.

Det var inte så genomtänkt att: Börja röka men ack så genomtänkt att sluta.

För mig är lycka: Att familjen mår bra och att det går bra för barnen.

Det är roligt med: Dans, dels för dansen som så och dels för att man träffar så mycket roliga människor i olika åldrar med ett gemensamt förenande intresse.

Det är viktigt att: Försöka vara ärlig mot sig själv och andra. Lite högtravande kanske men trots allt viktigt.

Om jag vore ett djur skulle jag vara en: En panda som tar det lugnt och mumsar hela dagarna.

Om jag fick obegränsat med pengar i tre månader skulle jag: Låta renovera huset och resa utomlands för att sola och shoppa under tiden.

Om jag skulle göra något riktigt kul nu skulle jag: Åka på danskryssning kanske :)

Bästa hälsningsfras: Har ni fest eller?

Good enough

2009-10-12T07:53:00.004+02:00

På söndagskvällar är det dans (mest bugg) på dansklubben. Tanken är att man dels träffar vänner och dansar men dels också tränar på det man lärt sig på kurserna, det är som helt OK att stanna upp, prova, be att få öva något. Jättebra. En stund under kvällen brukar det vara ringdans; man dansar cirka 1½ minut med en, sen går man till nästa - dansar 1½ minus osv. Detta för att få prova på att dansa med alla möjliga utan att behöva bjuda upp, allt från tävlingsdansare till nybörjare. Tidigare har jag alltid tyckt att det är jobbigt med dessa ringdanser, vill inte dansa med de duktiga och tyckt att jag är för kass. Brukar försöka smita undan, gå på toa eller fika.

Insåg igår till min glädje att jag måste ha utvecklats - mentalt i alla fall. Blev inte alls nervös inför ringdansen utan såg nästan fram emot den, utan någon som helst oro. Det gick utmärkt att dansa både med nybörjare och duktiga tyckte då jag. Good enough typ. Kändes mycket bra.

Till eftertanke

2009-10-10T15:42:00.005+02:00

Om man vill hjälpa någon eller tycker att någon beter sig konstigt skulle man kunna betänka nedanstående rader. Jag tycker just orden "... förstå det hon förstår ..." är så bra. Detta gäller ju inte bara om man vill hjälpa någon utan när man umgås med människor, att försöka förstå vad hon/han förstår och inte det man tycker att hon/han borde förstå. Det kan lätt bli så fel om man antar att det som är självklart och lättförståeligt för en själv även är det för andra.

Till eftertanke

Om jag vill lyckas med att föra en
människa mot ett bestämt mål, måste
jag först finna henne där hon är
och börja just där.

Den som inte kan det lurar sig själv när
hon tror att hon kan hjälpa andra. För att
hjälpa någon måste jag visserligen förstå
mer än vad hon gör, men först och främst
förstå det hon förstår. Om jag inte kan
det så hjälper det inte att jag kan
och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag
kan så beror det på att jag är fåfäng
och högmodig och egentligen vill bli
beundrad av den andre istället för
att hjälpa henne.

All äkta hjälpsamhet börjar med
ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och
därmed måste jag förstå att detta med att
hjälpa inte är att härska, utan att vilja tjäna

Kan jag inte detta så kan jag inte heller
hjälpa någon.

Sören Kierkegaard

Flashback

2009-10-05T10:55:00.003+02:00

I lördags när jag körde till dansen lyssnade jag på RixFM. Klockan slog 18.00 och plötsligt var jag tillbaka på 80-talet. Jag hör Clabbes röst börja smattra och göra en massa konstiga ljud. Då är det ett nytt program på RixFM på lördagar, Rakt över Rix - tror jag smäller av! Har de dammat av gammgubben Clabbe som väl hälften av lyssnarna kopplar ihop med Idol och inte har en aning om att han haft en karriär som DJ, radiopratare, musiker och annat? Och som vanligt pratade han sönder låtarna till hackebiff. Nä detta var alltför mossigt och pinsamt. Går fetbort :)

Om dans och självkänsla - igen

2009-10-05T08:01:00.010+02:00

Följande är nog möjligen mest intressant för den som brukar dansa (om ens då :) ) men välkommen att läsa även den som inte dansar naturligtvis. Min kära kompis Y skulle bli arg på mig om hon läste detta. Hon brukar säga att jag inte ska skriva folk på näsan det jag tror att de tycker/tänker.

Flera av tjejerna i dansgänget och jag brukar dansa med samma killar. Inget sensationellt med det kan man tycka. Dock kan detta enkla faktum användas av mig till att dissa mig själv. Jag tänker som så att om de jag dansar med även dansar med mina kamrater innebär det nästan per automatik att de inte vill dansa med mig. Detta för att de andra tjejerna är så mycket duktigare än jag är. Tänker att det är ingen idé att bjuda upp längre. Hur rubbat är det inte att tänka så här!? Och ändå!!?? Hur kan det bli så här? Och hur kommer jag ifrån såna här tankar? Jag kan ju trots allt se det LÄTT sjuka i dessa tankar. Jag vet ju att jag kan följa och jag blir ju faktiskt uppbjuden av flera av de här killarna men trots detta vandrar tankarna i dessa självömkande banor.

På senaste dansen fick jag kommentaren "Det är så roligt att dansa med dig Eva eftersom du utvecklats och inte längre är så spänd och nervös." Killen som sa det är världens mest positiva dansare som lyser av äkta dansglädje och han har sagt att han dansar med ALLA (vilken tur *ha ha*). De gånger jag dansat med honom tidigare har jag ibland fått lite konstruktiv kritik, vilket är jättebra. Samtidigt har det gjort mig nervös så jag har inte riktigt vågat bjuda upp honom men han har bjudit upp lite då och då. På senare tid känner jag dock att jag mer än gärna vill bjuda upp/tillbaka och då får jag inte tag på honom :) men han lyckas få tag på mig. Tänk att jag hamnat där, att jag vill bjuda tillbaka men inte får tag på'n :)

Annat dumt jag tänker är att jag inte vill be om en dans* till direkt, eftersom han kanske inte vill dansa mer med mig. Eller att jag senare under kvällen inte bjuder upp honom igen även om han är ledig, eftersom han redan dansat med mig och säkert inte vill det igen ... Kan dock bjuda upp en gång till om vi redan dansat två gånger då vi bjudit upp varsin gång.

Alltså, hur kommer jag ifrån dessa destruktiva tankar? De kanske inte ens stämmer och ändå låter jag dem påverka mig!? Hjälp!!!

Avslutar dock detta självömkande blogginlägg med något positivt från fredagskvällens dans. Hade tidigare under kvällen dansat en riktigt mysig fox med en kille jag fått tips om. När jag senare på kvällen sitter vid sidan av dansgolvet och vilar, väldigt avslappnad och tillbakalutad i en stol och mumsar på en banan så kommer han i princip springande och bjuder upp. Där behövde jag ju inte tveka i tanken - han ville verkligen dansa med mig. Detta tar jag till mig som något positivt och hittar ingenting som jag kan vända till att dissa mig själv :) Möjligen att han inte kommer att bjuda upp igen, eftersom vi buggade och han var jätteduktig och jag inte riktigt hängde med på allt, men dansglädje hade jag och det kan räcka långt. Jag hade hur som helst aldrig vågat bjuda upp någon som sitter och fikar och halvligger i en stol :)

___

* För den som inte dansar kan jag förtydliga att en dans är två låtar och att det är varannan dans snabb och varannan dans långsam. Man kan alltså både vilja bugga och foxa med samma kille.

Ögonkontakt - svårt

2009-09-22T19:29:00.002+02:00

Det är rätt dumt att titta bort när någon tittar åt ens håll när man är på dans, speciellt om man vill bli uppbjuden. Det är oftast, säkerligen inte alltid, en första signal om att "vill du dansa?". I min ibland förvridna hjärna kan sådana blickar vändas till att istället betyda "hjälp, hon tittar hitåt, tänk om hon vill dansa" - resultatet blir då att jag tittar bort och kan ju på det sättet signalera ointresse och kanske missar att bli uppbjuden. Tänk vad man kan jävlas med sig själv!!!

Curling/bowling

2009-09-19T10:31:00.003+02:00

Satt och zappade nu på förmiddagen innan jobbet och fastnade på TV4 morgonprogram och en intervju med Mark Levengood. Lite sorgligt uttalande men så typiskt Mark Levengood.

"Mina föräldrar var inte curlingföräldrar, snarare bowlingföräldrar och använde oss barn som klot för att slå ner varandra. ..'Hälsa pappa att han är ett svin' typ."

Tyvärr kan jag nog känna igen mig lite där. Kan med syrlig och tydlig adress till R säga till något av barnen att "... fråga din far .... ". Inte så moget kanske men ibland kan man bli så less på vissa saker.

En slags recension ...

2009-09-18T21:00:00.004+02:00

... mitt i en dans fick jag på Ö-viksmaran, kändes lite underligt på något sätt. Mitt i dansen (en lite påhittig fox) säger killen lite dovt "jaha, bra svung i snurren"och när dansen var slut typ "det gick ju riktigt bra det där". Jag är ju svältfödd på glada tillrop men på det här sättet kändes det lite eljest. Ska jag aldrig vara nöjd!? Jag hörde som att han varit tveksam men tänkt sig att "jag testar" och så hade det fungerat. Fast det är kanske att analysera för mycket. Det är ju bara dans! Han är ju en dansare jag sett lite på hemmadansbanan i sommar, ska försöka bjuda upp honom igen om jag lyckas.

Nog kan jag på sätt och vis recensera en dans också men inte så utan det blir ju mer "åh vad roligt/härligt/mysigt det är att dansa med dig" eller "tack, det där var nog kvällens dans".

Skulle kunna se ut så här ...

2009-09-18T20:53:00.002+02:00

... om jag fick med R på dans. Här på ett bröllop efter en lång middag :)

Ömma ryggslutets dag

2009-09-13T19:42:00.005+02:00

Ännu en dansmara till ända. Möjlighet att dansa åtta timmar varje kväll, vilket det naturligtvis inte blev. Det går ju upp och ner under en så lång danskväll. Det går ju inte att beskriva hur det är på en dansmara, kvällarna är ju fyllda av så mycket mer än bara dans. Glädje, mys, svett, ångest, vatten, klädbyten, prat, "utpekanden" av bra dansare, skratt, kramar, axelmassage, stretching ...

Lördagen var lite bättre när det gäller uppbjudningar, jag slapp jaga heeela tiden och när jag väl skulle bjuda upp själv kände jag mig lite modigare och försökte strunta i alla nojor och bara körde på. Vill man kan det förklaras av den energi, styrka och mod jag fick av en i dansgänget som måste vara en trollpacka :) för det blev bättre efter att hon kört sin trolleri. Nu är det ju så att det hade kunnat vara bra även utan hennes förtrollning :D men hon var så rar och ville mig så väl att jag nog tror på henne lite grann, för säkerhets skull.

Jag fick flera riktigt härliga danser, jättemånga bra danser och några sådär halv bra. En av de danser som sitter kvar ännu dansade jag inte ens själv. Det var en dans som en danskompis beskrev. Hon dansade en fox (med en tjej som förde) som verkligen både musik- och textanpassade dansen, exv. så är texten "... I stand tall to get by..." så gjorde hon sig som större osv (om det nu går att förstå). Det hade varit fantastiskt och när hon berättade om det i bilen blev jag så rörd att jag fick tårar i ögonen och hon grät. :)

De hade dansat till den här låten som Zlips spelade.

Glimt från mitt arkeologliv

2009-09-01T21:19:00.013+02:00

Jag började mitt arbetsliv som 17-åring med att jobba som sekreterare. Jag tog så småningom tjänstledigt och började plugga arkeologi och kulturgeografi några år efter att jag fyllt 30. Jag insåg nog redan då att arkeologi var något jag inte skulle kunna försörja mig på men jag ville inte ångra att jag inte provat. Och ångra mig har jag aldrig gjort, av flera orsaker - kunskap är ju inte tungt att bära har något sagt - så sant. En studiekompis har blivit en av mina allra bästa vänner. Jag har fått möjlighet att jobba med fältarkeologi på lite olika platser i Sverige, från Ösmo söder om Stockholm, via Mälardalen och Uppsala, Örnsköldsvik, Umeå och allra nordligast i Sangis mellan Kalix och Haparanda.

Så mycket penslande har det inte blivit (dock lite grann) men mycket grovarbete med att skotta sand, bära sten, ta sig igenom jord med skärslev och mycket mer. Ibland har det varit hur spännande som helst, ibland har det varit urtråkigt, blött och kallt och man hittar i n g e n t i n g! Det är då man ska tänka att "ett noll-resultat är ju även det ett resultat" men det är svårt.

Jag har varit med på grävningar där vi bl.a. hittat guld, delar av runstenar, vackra sten- och metallföremål. För att inte tala om keramik(skärvor), ibland mycket vackert ornerade. Det jag dock hittat mest är nog brända ben (dvs. rester efter matlagning). Jag är dock lite mallig över att jag hittade den andra graven från stenåldern i Västernorrland, egentligen bara en skugga av den och det enda som fanns kvar av kroppen var en del av en nackkota, mjuk som blött mariekex ungefär :) men en skugga av kroppen fanns kvar i sanden, rödockra spritt lite över kroppen och vid fötterna låg en vacker spets i skiffer. Ganska maffigt fakiskt (i brist på mer akademiskt språk).

Countrymusik

2009-09-01T21:12:00.004+02:00

Sedan jag började dansa har jag insett att många av de låtar som spelas är covers på countrylåtar. Den typen av musik har jag tidigare, lite okunnigt kanske, tyckt vara lite töntig. Låtarna kanske kan vara lite smöriga ibland men rör ju ofta basala frågor om kärlek, relationer osv. Här kommer en härlig låt med Kenny Rogers. Man kan känna igen sig en heeeel del.

"Rolig" skylt

2009-08-30T14:08:00.002+02:00

Såg en sådär lite halvrolig skylt bak på en skruttig gammal Opel Kadett. "Skratta lagom Svensson, din dotter kan ligga i baksätet"